[080425] Som trägen kriminalromansläsare skaffar man sig lätt vissa favoriter. Serier som man ivrigt väntar på nästa del i. För mig har Giles Blunts böcker kriminalkomissarie John Cardinal i det lilla samhället Algonquin Bay i Kanada blivit en sådan. Det senaste tillskottet i serien är dock inte det bästa.
När du läser detta är historien om svek. På flera plan. Den allra värsta sortens svek. Det som begås mot någon som är i beroendeställning.
I början av boken dör Cardinals älskade fru Catherine. Vi som läst de tidigare böckerna har följt hennes sjukdom. Hon är bipolär, eller manodepressiv som man sa förr. Hon har åkt in och ut på behandlingar och förorsakat sin familj mycket sorg. Nu verkar allt bra, men så tar hon livet av sig.
Trots ett efterlämnat brev har Cardinal svårt att acceptera detta. Var det verkligen självmord? Men vad skulle annars kunna ha hänt? Som ytterligare pålaga på sorgen får han också obehagliga brev med posten. Brev som gottar sig i hans sorg och påpekar att han nog inte varit någon bra äkta man om hans fru tagit sitt liv.
Blunt skildrar sorgen och chocken när en älskad person dör på ett trovärdigt och gripande sätt. Parallellt med detta går förstås livet i Algonquin Bay vidare med andra dramatiska händelser. Märkligt nog sker ytterligare ett uppseende väckande självmord rum och dessutom får Cardinals kvinnliga kollega Delorme ett fall av pedofili att utreda.
Cardinal misstänker snart att allt inte står rätt till med hustruns död och han försöker reda ut omständigheterna kring den. Så småningom får han upp ett märkligt spår samtidigt som han får börja arbeta tillsammans med Delormes med hennes utredning.
Tyvärr blir det hela lite förutsägbart och inte så spännande som Blunts tidigare böcker. Vi får följa några olika personer, däribland Catherine Cardinals terapeut och ganska snart börjar man som läsare se vartåt det lutar.
Men engagerad i historien blev jag ändå. Kanske blir det så när man i ett antal böcker lärt känna en person? Och ämnet – sorg och svek kan man nog sammanfatta det med – är ju svårt att förhålla sig sval till. Så nu väntar jag ändå på nästa bok. För jag vill nog trots allt veta hur den stackars kriminalkommissarien ska klara sig framöver även om jag anar vartåt det också lutar.
