En lek med klichéer

[080611] Första boken blev hyllad. En stor kritikersuccé som också sålde bra. Nästa Stieg Larsson sas det till och med. Själv var jag inte alls förtjust. Nu har uppföljaren kommit. Den svåra nummer två. Den som bekräftar eller avfärdar ett författarskap. Så jag tänkte att kanske hade jag fel och de andra rätt. Kallentoft fick en chans till.

Det är hett i Sverige. Och när hettan blir olidlig brukar sommarmorden komma. En naken tonårsflicka hittas irrande runt i trädgårdsföreningens park i Linköping. Hon doftar starkt av klor och minns ingenting. Så är avstampet i Kallentofts nya bok, Sommarmorden. Och den nakna flickan är alltså hon som klarade sig. Hon som kom undan. Det visar sig snart finnas fler offer – som det inte gick lika bra för.

Kallentoft har i intervjuer sagt att han vill leka med klichéerna. Och kanske är det det han gör. Han har skapat en kvinnlig polis som, förutom att hon är kvinna och vi inte får reda på vad hon lyssnar på för musik, är en karbonkopia på så många andra poliser man läst om. Relations- och alkoholproblem. Skilsmässa i bakgrunden, halvvuxet barn att oroa sig för och inte förstå sig på. Sex som ett sätt att lätta på trycket. Malin Fors, som hon heter, bor i Linköping och brotten utspelar sig där och ute på landsbygden. Svenska skogsbackar och glasskiosker är ju en beprövad bakgrund till mord och våld. Att krossa idyll är alltid effektfullt. Kanske hoppas Kallentoft också på turistresor för tyska kriminalromansturister, med guidade turer likt dem som sker kring Ystad i Mankell-land och de som nu är på gång på Gotland för att följa i spåren på Marie Jungstedts romanfigurer.

Förmodligen gillar Kallentoft att ta i. I förra boken, Midvinterblod, var det isande kallt. Kallare än på länge. Här, i den nya boken, är det alltså extremt varmt, Brotten i de bägge böckerrna är också extrema. De faller också väl in i den tradition som blivit alltmer förhärskande – den där brotten får sin förklaring i förövarens hemska barndom.

Som en extra krydda får vi följa historiens olika skiftningar inifrån olika personer. Till och med de dödas tankar (!) får vi ta del av. Men för mig blir det här för mycket. Jag förstår att det säkert är roligt att skriva på det här sättet. Att ta i, att vända och vrida på klichéerna. Men det blir inte så njutbar läsning. Extra trött blev jag när spåret leder poliserna in i lesbiska kretsar. Och Kallentoft i någon sorts mission att visa hur fördomsfulla vi alla är låter poliserna direkt börja förhöra fotbollsflator… Det får tyvärr bara motsatt effekt.

Vill ni läsa en god deckare i sommar så rekommenderar jag alltså någon annan än Sommarmorden. Men jag verkar vara ensam i min kritik. Så den blir säkert en succé den här gången också. Jag gissar att det inte dröjer länge innan vi ser Malin Fors på film och då kan man ju hoppas att den i alla fall spelas in i den riktiga Linköpingstrakten för den är i alla fall väldigt vacker bitvis.

▪ Siri Reuterstrand

bokomslag
Mons Kallentoft
Sommardöden
Natur & Kultur 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: