I skuggan av sig själv

[080613] Varför skriver man en självbiografi? För att hitta sanningen om sig själv? För att få en anledninng att gå tillbaka? Eller helt enkelt bara för att ha kontroll av bilden av den egna personen.

Jag funderar mycket över detta när jag läser Plura Jonssons resa genom ensamheten. självbiografin som delvis bygger på ”Svart blogg”. Bloggen som skrevs för att promota Eldkvarns då kommande skiva. Och som lyckades bra med det.
Resa genom ensamheten är väldigt självutlämnande. Men bara till en gräns. En väldigt skarp gräns. Plura skriver om sitt liv från barndomen och fram till idag. Det är många ord och många bilder. Utan bilderna hade berättelsen om Pluras inre blivit outhärdlig tror jag. Det är nämligen där och bara där man inser att det handlar om riktiga människor. Människor som funnits/finns. Fotografierna är fantasieggande och gör att tidsperspektiven svindlar. Jag tycker mycket om bilderna på de unga föräldrarna. Pappan på cykel. Mamma i finklänning på julafton. Och så förstås de rörande små bröderna Jonsson ständigt i likadana jackor. Och varför var alla så smala på sjuttiotalet? Det finns någonting oskyldigt i alla blickarna – trots att det kanske var då alla syndade som värst.

Jag blir förstås extra berörd av just detta. Jag kommer också från Norrköping. Jag har också hängt på Broadway. Gått längs samma gator. Men jag är lite yngre och de där Piska mej hårt-pojkarna var hopplöst för gamla för mej. Men det gemensamma arvet från Norrköping har gjort att jag alltid förväntats förhålla mej till Plura och Eldkvarn och deras musik. Och ja. Jag har väl alltid tyckt att de var ok, men aldrig blivit särskilt berörd. Annat än av den första skivan Elisabeth, gjord då när Eldkvarn fortfarande hette Piska mej hårt, som jag faktiskt gillade. Men det säger nog mer om min ungdom och de sammanhang jag rörde mig i då än om själva musiken.

Nu med hav av distans mellan mig och Plura och hans text så inser jag att det nog mycket är en könsfråga. Jag är helt enkelt för mycket kvinna och för lite man för att kunna ta till mig det här.
Det finns en sympatisk grundton, ett vemod en melankoli över livet som går i den här berättelsen om ett liv. Men jag blir ändå så irriterad. Livet pågår liksom bara inne i huvudet på Plura. Det finns bara han. Inget ansvar, inga riktiga människor. Bara skuggor. Kvinnorna som passerar på det för vår tid så typiska seriemonogama (nåja, i alla fall nästan) sättet. De är bara begynnelsebokstäver, inte ens namn. Kanske av någon sorts omvänd omtanke. De är ändå så lätta att identifiera. Flera av dem finns till och med på bild. Så om tanken var att inte lämna ut dem så blir de ju det ändå. Barnen fladdrar förbi utan att lämna några större spår i Pluras själ.

Inte ens den riktigt långa relationen, brorsan Carl, Carla, Stefan, Donkey blir någon riktig människa. Det känns märkligt. Man får liksom veta mer om maten Plura lagar än om hur människorna omkring honom har det. Märkligt som sagt. För ändå ligger det ett stråk av värme i texten. Kanske vill han bara visa sig själv och ingen annan? Eller vill han visa sig själv? Det känns som om han mest vill spä på myten om sig själv. Och vem vet – kanske är det ett bra sätt att få vara ifred. Att ta kontrollen över den offentliga bilden. Där kan man sedan gömma sig i fred. I skuggan av sig själv.

▪ Siri Reuterstrand

bokomslag
Plura Jonsson
Resa genom ensamheten
Norstedts 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: