THAT NIGHT FOLLOWS DAY

[080819] Dans- och teaterfestivalen i Göteborg
Gästspel på Pusterviksteatern måndag 18/8 och tisdag19/8 2008
av den brittiske regissören Tim Etchells i samarbete med det belgiska produktionshuset Victoria
Text och regi: Tim Etchells
Regiassistent: Pascale Petraria
Medverkande: Tessa Acar, Hannah Bailliu, Michiel Bogaert, Spencer Bogaert, Lina Boudry, Taja Boudry, Tristan Claus, Amber Coone, Tineke De Baere, Florian De Temmerman, Yen Kaci, Lana Lippens, Jérôme Marynissen, Aswin Van de Cotte, Viktor Van Wynendaele, Ineke Verhaegen
Scenografi: Richard Lowdon
Kostym: Ann Weckx
Ljusdesign: Nigel Edwards

Den brittiske regissören Tim Etchells har skapat ett verk där sexton barn, som ser ut att vara ungefär mellan åtta och fjorton år gamla, i talkör återger den blandning av snusförnuftiga råd, kunskaper och gallimattias som vuxenvärlden brukar ösa över sina barn: “Var inte rädd, akta dig för främmande farbröder, peta dig inte i näsan, efter dagen kommer natten, två gånger två är fyra, peta dig inte i näsan…”

Det gör starkt intryck när sexton allvarliga ungar står uppradade framför publiken och bistert och samfällt ryter fram dessa banala fraser. Och inleder varje påstående med “Ni säger till oss att..” samtidigt som de undviker att möta våra blickar.

Föreställningen är över en timme lång. Och är likadan nästan oavbrutet. I början är det starkt, förvånande och kanske lite chockerande. Men sedan får man lite träsmak, och börjar förstrött titta på enskilda barn, och man tycker att de är gulliga…

Talkören avbryts av solonummer, där enskilda barn disciplinerat fortsätter att skandera, för att sedan åter sälla sig till talkören.

På något vis tycker jag att skaparen av föreställningen har motarbetat sig själv genom att interfoliera den bistert rytande, väldisciplinerade och nästan militäriskt fientliga barnkören med rörande och publikknipande inslag: små ensamma röster som på den väldiga scenen med oskyldig näpenhet redogör för vad som utspelar sig i familjernas hägn: “Ni säger att farbror Charles är bigamist…” Då skrattar den vuxna publiken välvilligt, som på kommando. Och när hela föreställningen slutar med att de väldisciplinerade ungarna på ett lite valhänt sätt börjar rusa runt och bråka och skrika “som vanliga ungar” känns det pinsamt, tycker jag.

Den föreställning som började så bra och provocerande – med ungar som var disciplinerade, starka och farligt svåråtkomliga – slutar som ett slags skolföreställning av Ruskaby skola. Och vuxenpubliken applåderar automatiskt sådär överdrivet välvilligt och entusiastiskt, med ett rört leende på läpparna. Men jag tänker: Trots allt är ju detta något som pretenderar på att vara ett konstverk skapat av en vuxen människa. Nu åker han snålskjuts på sina duktiga barnskådespelarna! Jag vill applådera barnen, men inte honom! Barnen var superduktiga på scenen. Men för mig gav föreställning ändå en otrevlig eftersmak – inte av provokation, utan av beräknande sötsliskighet.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: