Kärlek och frustration

[080911] ”Du är mitt dyrbara ark papper. Jag skriver min dikt över dig och orden vill komma nu, bara låta det ske och sugas in i dig. En rad för varje revben, en punkt där stroferna strålar samman.
Din mångskiftande kropp med den skimrande huden.
Jag bryter dig mitt itu som om jag klöv ett äpple eller bröt isär en apelsin.”

å detta läckra vis inleder Christine Falkenland sin nya och sjunde roman, Vinterträdgården. I centrum står ett förhållande mellan Laura, en fyrtioårig dagisfröken, och Shahrzad, gift och mor till en son. För Laura – som lever ensam och fortfarande bor hemma hos sin pappa – är det på fullaste allvar en stark, närmast förtärande, förälskelse eller kanske snarare passion, medan det för den gifta iranskan kanske mer är en flykt undan tristessen i ett kärlekslöst äktenskap. Laura arbetar på förskolan där Shahrzads son går, så de får naturligt dagliga möjligheter att träffas. Snart blir de också vänner och umgås i respektive hem, med mannens goda men med tiden alltmer misstänksamma minne.

Deras möten, framförallt de fysiska, är ofta skildrade i en sensuell ton. Möjligen är Falkenland influerad av persiskt sätt att uttrycka sig, i mjuka och lätt sirliga metaforer. Den övriga, i jag-form skrivna, texten är mer vardaglig och konstlös, och jag märker att jag saknar det poetiska från tidigare romaner. Som dock förekommer i kortare stycken där Laura skriver med sin älskarinna i tankarna (likt inledningen ovan).

Lauras mycket skrala självkänsla svämmar (främst) i början av romanen i riklig mängd över sidorna. Det är tillkortakommanden och negativa personlighetsdrag, hon säger sig ”äta som feta personer gör.”, känner sig som en gris rent fysiskt, inte minst i relation till Shahrzads smäckra lekamen. Det blir i längden ganska tröttsamt med hennes självgnäll, något jag sällan känner annars. Hon går en skrivarkurs, för att återuppta diktskrivandet från ungdomen men säkert också för att förändra sitt liv, i sina hopplösa förhoppningar att ”något” skall hända. Även dikterna, som vi får prov på i romanen, kretsar kring hennes torftiga liv och fastlåstheten i tillvaron. Redan i småskolan känner sig Laura utanför och ickeduglig, och anpassar sig intill självförnedring för att få ”höra till”. Hon har alltid hållit sig själv tillbaka, rädd för de negativa följderna om hon släppte sig lös. Bilden av en ”pundarhora på Sergels torg” finns där i bakgrunden, men utan att jag får någon klarare bild av hur den tillkommit.

Trots att man lätt kan förstå Lauras frustration och längtan till ett annat liv känns mycket som händer i texten stundvis väl förenklat, inte minst en del psykologiska slutsatser. Vissa delar känns alltför banala, och även om språket och stilen skiftar helt medvetet upplever jag Vinterträdgården som litterärt ojämn.

Mot slutet av romanen skriver Laura brev till Shahrzad. De har tillsammans med man och barn rest till Iran, Laura har återvänt några veckor tidigare än de övriga och går nu och väntar på att väninnan skall komma hem. I brevet, som är en lång dikt, ”sammanfattas” berättelsen poetiskt. Jag blir ofta klart mer berörd här än i romanen i övrigt.
Och skulle jag uttrycka mig rent brutalt kunde man kanske reducera romanens tvåhundra sidorna till dessa åtta.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Christine Falkenland
Vinterträdgården
Wahlström & Widstrand 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: