Bildkonstnär tar sig ton i ord

[080916] För några år sedan var jag på en av Blå Tågets sista spelningar. Den ägde rum i en marmorsal på Konstakademien i Stockholm och publiken bestod mest av någon slags konstnärlig vänförening, idel blåhåriga damer från Östermalm. I fonden bakom bandet hade man med rött rinnande bokstäver borstat upp orden Uppror och förförelse.

Jag tänkte att här måste de om än aldrig så älskvärt och kultiverat vänsteristiska proggveteranerna möta en kompakt oförståelse. Men icke. Kring Tore Bergers oljemörka bas och Torkel Rasmussens hest vacklande diskant bolmade ett moln av sordinerad entusiasm. Riskabelt balanserande längst ut till vänster på det låga podiet gungade sakta som elefanten Hathi vid floden den runde baronen, Carl Johan De Geer, och tutade i sin trombon. Understundom stämde han också med sprött rullande r in i en refräng.

Carl Johan De Geer är framför allt bildkonstnär, och att musiken inte är hans bästa gren vet han om, men i sammanhanget lät det inte så tokigt ändå. Kanske är inte heller romanen hans främsta konstnärliga arena, men i Jakten mot nollpunkten visar han att så länge han får skriva om ett ämne som djupt intresserar honom så blir det inte heller där så tokigt ändå. Jakten mot nollpunkten har undertiteln ”En roman om mig själv”, vilket ju för de flesta är ett fängslande område, och med den narcissistiska läggning som De Geer öppenhjärtigt bekänner förstår man att detta är ett bokprojekt som ligger den i år sjuttioårige författaren varmt om hjärtat.

Man grips vid åsynen av boken av farhågor för att den ska visa sig vara ytterligare en i raden av kulturkändisbekännelser, främst ägnade den egna förträffligheten och en massa andras totala oförträfflighet. Så är inte fallet, i Jakten mot nollpunkten förekommer egentligen inga ovänner och hatobjekt med två notabla undantag, författarens föräldrar. Efter en tidig skilsmässa träffar pappa karriärdiplomaten sina barn en gång vartannat år, då han bjuder dem på middag på Solliden. Hans intresse för Carl Johan blir inte artikulerat förrän han känner anledning att påpeka för honom att hans yrkesval, slarviga klädsel och olämpliga åsikter kan bli till men för pappas karriär. Förutom att förstås dra skam över familjenamnet.

Som barn bor Carl Johan De Geer med sina två syskon hos sin mamma i en jättelägenhet på Östermalm. Modern är psykiskt sjuk, går nästan aldrig ur sängen, allt är smuts och förfall bakom den friherrligt arroganta fasaden.

Den centrala estetiken i Jakten mot nollpunkten är den associativa utvikningen. Det är också en deklarerad avsikt. Ett bygge av utvikningar som tillsammans på något underligt vis lyckas bilda en berättelsetråd som är lätt att följa. Det är också en estetik för den kontrollerade ångesten, att vika ut, av, undan, blir en strategi där i brännpunkterna föds berättelser med funktionen att skapa sammanhang där sådana kanske inte alls finns. En estetisk strategi som också är en livshållning i en tillvaro som i grunden är obegriplig. Vi går mot döden vart vi går, och boken avslutas med en sextonhundratalsbild, ett timglas av ord. Genom ordens gestalt rinner livet.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Carl Johan De Geer
Jakten mot nollpunkten
Bonniers 2008

Christian Swalander är verksam vid Global Studies i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: