[081002] Chris Abanis kortroman Abigails liv (Celanders Förlag) är en grym historia om ojämlika ekonomiska förhållanden och snedvridna relationer mellan könen. Med en historia som utspelar sig både på Nigerias landsbygd och i London visar Abani hur kolonialismen hittar nya vägar ända in i vår egen tid. Historien är berättad med ett så vackert språk att man bör läsa boken långsamt för att kunna ta in såväl formuleringskonstens skärpa som den underliggande historiens fasa. Det är en väl värd långsamhet.
Tiden det tar att röka ett par cigaretter. I tanken hinner ett helt liv passera revy. Eller flera hundra års kolonialism. Themsens dimmiga vatten utgjorde fonden för Joseph Conrad i romanen Mörkrets hjärta och Abigails fimp landar i samma vatten, fast hundra år senare. Båda böckerna tar sin utgångspunkt i en betraktare vid Themsen, i behov att formulera den grymhet de själva bevittnat. Samma mörka hjärta. De mest ojämlika av relationer – mellan kontinenterna, men denna gång också mellan könen. De ekonomiska flödenas kraft, som likt Themsens tidvatten häver sig utanför de enskilda människornas kontroll. På Conrads tid gällde det elfenbensfrakten på Kongofloden; 100 år senare är det Abigails minderåriga kropp som flygs till London. Sockret och kakaon löper också genom Chris Abanis berättelse, som en påminnelse om att kolonialvarorna tar många former. Och om det finns något slags hopp i berättelsen så måste det vara detta: att historien trots allt berättas. Som ett hopplöshetens uppror mot den rådande ordningen, med poeten Dylan Thomas ord i bakgrunden: ”Döden skall icke längre råda”.
Chris Abanis kortroman börjar i Nigeria. Fadern, som alltsedan moderns död i barnsäng försvunnit iväg i sorgens alkoholindränkta dimmor, förmår inte ta hand om sin dotter och när hon till slut blir sedd så sker det i form av männens sexuella blickar. Abani visar prov på stor berättarkonst när han blixtsnabbt växlar mellan inkännande iakttagelser och verklighetens brutalitet.
Hon hade varit tio när hennes förste, femtonårige kusin Edwin, bytte hennes oskuld mot en påse godis. Karameller och sirap var det fullständiga måttet på hans skuld. Sedan medan han strök hennes hår ömt, viskade han mjukt. ”Jag slår ihjäl dig om du berättar för någon”.
Historien fortsätter sedan med hur Abigail flyttar – eller snarare flyttas – till London för att bo hos en släkting för att ”få ett bättre liv”. Det blir en flytt som beseglar hennes öde och som leder till att hon vid bokens början, blott femton år gammal, står vid Themsens strand och röker vad som verkar kunna bli hennes sista cigarett. Valet av plats – det viktorianska monumentet Klepoatras nål – knyter samman hennes afrikanska ursprung med västerländsk kolonialmakt.
Kusinens köpslående med den tioårige Abigails oskuld sammanfattar hela det samhälleliga misslyckande som Abani blottlägger i sin roman; hur romanpersonernas många obearbetade sorger deformerar de mänskliga relationerna. Och hur detta i männens fall kommer till uttryck i perverterad sexualitet. Inte ens den ”gode” socialarbetaren förmår att lägga bort åtråns blick. Så blir Chris Abanis berättelse om Abigails liv en klassisk tragedi om ett alltför aktuellt ämne.
I en tid när globalisering mest verkar handla om världsomspännande finansiella flöden, åtminstone om man lyssnar på nyheterna, är det viktigt att inte tappa bort det andra sidan av myntet. Utan flödet av varor och människor, inget behov av internationella finansmarknader. Därmed inte sagt att flödena alltid är av ondo, men de skapar maktpositioner. Och makt har i alla tider korrumperat och därav följer ett ständigt behov att ifrågasätta och problematisera maktens uttryck. Överste Kurtz ord ringer i mina öron när jag lägger ifrån mig boken: The horror! The horror!
