PARK AVENY

[081012] av Lucas Svensson
Urpremiär på Stadsteaterns stora scen10 oktober 2008
Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Sven Dahlberg
Ljus: Ellen Runge
Medverkande: Mia Höglund-Melin, Allan Svensson, Carina M Johansson, Eric Ericson. Mattias Åhlén, Mattias Nordqvist, Fredrik Evers, Jessica Lindfors, Fernando Lorca, Ines Sebalj, Anna-Lena Erlandson, Jonas Karlberg, Mikael Grebelius

Bokmässan är en göteborgsunik företeelse som inte lämnar stockholmarna någon ro. Därför har en av dem, Dramatens dramaturg Lucas Svensson, skrivit en pjäs om det som händer den här veckan på hösten när kultureliten samlas i Göteborg. Och Göteborgs stadsteater har fallit för den och bestämt sig för att framföra den.

Så märkvärdig som bokmässan är den inte. Tillresande kulturpersonligheter dricker sprit och orerar över sin kulturfientlighet på ett roligt och förutsägbart sätt.. Två kulturbögar, Mattias Åhlén, och Mattias Nordqvist, gestaltar på ett rörande sätt dem som gör kulturen möjlig ”på golvet”, som sliter på Svenska Mässan med att packa upp och ordna alla de tusentals böckerna.

Eric Ericson spelar författaren som har skrivit boken som ska lanseras på mässan och Carina M Johansson är hans förläggare. Mia Höglund-Melin är hennes vilsna syster som tycker sig se döda på spårvagnen. Hon förälskar sig i författaren.

Så långt den första akten som tilldrar sig 1998. I andra akten har vi förflyttat oss till år 2001.
Nu har Allan Svenssons med stor brio spelade Magnus dött. Bara det är en dödssynd av en dramatiker. Tänk om Shakespeare hade fimpat Hamlet i tredje akten? Nu ska pjäsen dras vidare av de andra, duktiga, javisst, men inte briljanta, aktörerna.

Carina M Johansson är Magnus änka. Hennes förlag har kursat. Systern är fortfarande förvirrad och dessutom havande och därtill har hon skrivit en bok om livet med författaren Eric Ericson. En kommande Carina Rydbergs nyckelhålsroman?

Carina M Johansson är en tragisk vilsekommen figur. 2001 tre år senare, finns det inget rum reserverat för henne på Park Aveny, de små kulturbögarna vill inte kännas vid henne och den författare hon lanserat har vuxit ifrån henne.

Den andra akten känns onödig, schablonartad. Pjäsen Park Aveny känns inte färdig. Lucas Svensson har skrivit något som betänkligt liknar ett beställningsverk. Bokmässan i Göteborg måste man ju skriva om! Varför då inte ta ett rejält grepp på den bransch som fläker ut sig under en vecka varje höst? Var kommer alla dessa litteraturens lakejer ifrån som hämtar sina inkomster från den enda undernärde i sammanhanget, författaren?

Kulturmedarbetare på alla nivåer, från kulturrådet över bibliotek, förlag, tidningar, tidskrifter, radio och tv, som alla har fasta anställningar med trygghetsgarantier som existerar tack vare författare som ska överleva på stipendier och extraknäck, vore inte det något för en på Dramaten anställd författare att ta tag i? Bokmässan är värd en bättre pjäs, och det är Stadsteatern också.

/Åke S Pettersson

Park Aveny är en sådan där lättflytande, infernalisk pjäs som brukar spelas på privatteatrar i Stockholm. I Göteborg har vi fria grupper istället. Och den lättsamma infernaliska dramatiken är mer folklig, och skriven av Petra Revenue. Så tänker jag när jag sitter på Göteborgs Stadsteater och ser stockholmsdramatikern Lucas Svenssons nya pjäs, som handlar om bokmässan i Göteborg, och på ett ganska oförargligt sätt häcklar kulturens aktörer.

Där är en hektiskt entusiastisk kvinnlig bokförläggare i medelåldern med en vidhängande populistisk mediamake som snortar kokain, kolkar i sig sprit och är förälskad i sin hustrus psykiskt instabila lillasyster. Lillasystern, som är knäpp och beroende i första akten blir klok och självständig i den tredje. Den kvinnliga förläggaren blir galen av sorg och alkohol och går i konkurs. Hennes adept, den blyge unge författaren, slår igenom och blir en riktig skitstövel. Hennes redaktörer – ett sympatiskt och kärleksfullt bögpar – överger henne. Och maken – som med kuslig precision spelas av Allan Svensson – dör. Han var huvudperson i hela första akten – en manipulativ, känslosam och hänsynslös typ med sinne för omgivningens svaga sidor. Så otäckt verklig med sin ständiga svada som han oförtröttlligt tvingade på alla, så jag tyckte faktiskt det var skönt att han försvann från scenen.

Och så fanns det några bibliotekarier – själva symbolen för den anspråkslöst entusiastiska bokmässepublik av bildat slag, som troget lyssnar på halvtaskiga föreläsningar och köper alla böcker som får bra kritik, och tindrar med ögonen så att alla författarna på mässan kan få känna sig betydelsefulla…Det är naturligtvis en schablonbild. Och likaså känns det bara platt och fånigt att nödvändigtvis göra dem alla till naiva nördar. ..

Dramat är uppbyggt som en anspråksfull komedi, och handlar om skandaler, tragiska levnadsöden, disfunktionella familjer och historiska händelser i vår tid. Och allt är kryddat med klassiska skämt och trix – skickligt spelad fylla, dårhumor och töntar som är ”de andra”.

Jag blir lite arg. Och ändå kan jag inte låta bli att beundra pjäsen. Så flott hopkommen, spelad, regisserad och scenograferad. Så fyndiga repliker. Men så tom och ledsam. Vad ville den egentligen säga??

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: