KATTEN FRÅN ROM

[081212] Regi Rolf Sossna
Scenografi Råger Johansson
Musik, ljuddesign Jonas Franke-Blom
Ljusdesign Charlie Åström
Mask Torbjörn Alström
Medverkande: Helen Hansson, Hans Brorson, Åsa Bodin Karlsson

När jag skulle se Katten från Rom på Masthuggsteatern i tisdags så råkade det sig inte bättre än att publiken uteblev. Barnen hade gått på en fotbollsturnering istället. (Missförstånd.) Men de snälla skådespelarna bestämde sig att spela ändå för oss, en handfull vuxna, som inte visste om att man kunde kolla på fotboll utan hade infunnit oss på teatern.

Det beklagade jag inte alls Tvärtom! Det är sällan man har möjlighet att se en så välgjord uppsättning. Rolf Sossna har vi lärt oss att lita på. Han omger sig med de bästa ur frigruppsvärlden här i staden. (Och därmed ur Göteborgs teaterliv.) Se bara den imponerande förteckningen här ovan! Författarinnan Andrea Östlund är att gratulera som har blivit så väl omhändertagen vid sin debut.

Pjäsen handlar om en deprimerad mamma som inte orkar ta hand om sina barn, inte en gång när det är lillebrors födelsedag. Mamma sover på dagen och är vaken på natten och äter choklad ur kartonger som hon gömmer under sängen. Storasyster får svara för att hon och lillebror borstar sina tänder, äter och kommer till skolan. Dessutom berättar hon sagor för att trösta lillebror.

Det är rörande att se samspelet mellan Helen Hansson och Hans Brorson i pyjamas i det mjuka varma ljus som Charlie Åström omger dem med. De många små detaljerna får spelet att leva och övertyga. Spänningen växer medan man väntar på att mamma ska vakna och ge lillebror hans present.

Här kommer katten i Rom in i handlingen. Det är en fantasifigur, en öskedrömsuppfyllare som har en farbror som äger en affär fylld av oranga cyklar, just såna som lillebror har önskat sig. Katten har mask av Torbjörn Alström och dräkt av Sophia Aspeheim och Martina Sildén och spelas och framför allt dansas av Åsa BodinKarlsson som även gör den deprimerade mamman.

Men sagan tar slut och verklighetens mamma har inte köpt någon cykel till lillebror. När hon väl vaknar och kommer ihåg att det är hans födelsedag uppvaktar hon honom med samma tårta som katten kom med i drömmen för att något mildra sitt dåliga uppförande gentemot barnen. Men vi i den vuxna publiken låter inte lura oss utan instämmer i storasysters replik: ”Jävla skitmamma!”

Men samtidigt är det inte bara en besvikelse för de försummade barnen, utan en tragedi för den deprimerade mamman, som blivit avtrubbad ända därhän att hon inte längre fungerar i sitt sociala sammanhang. Pjäser ger konkret gestalt åt något som måste vara svårt att uppleva för ett litet barn och lika svårt att uthärda för en människa som känner sig pressad i botten.

Jag hoppas att man hjälper barnen i publiken att också förstå mamma. Jag tyckte att pjäsen inte riktigt belyste hennes problem. Jag tänker mig att det knappast är möjligt att spela den här texten för barn så att de förstår mammans svårigheter. Hoppas att jag har fel!

Det finns ställen dit barn som råkat ut för sådana här situationer kan vända sig och Masthuggsteatern tillhandahöll en lista.

/Åke S Pettersson

Kort sagt: Masthuggsteaterns nya pjäs Katten från Rom är en alldeles underbar uppsättning: – allvarlig, rolig, vacker och fantastiskt fint spelad. Dessutom är scenografin och ljussättningen geniala: ett grått, deprimerat ljus över det instångda sovrummet där den sovande mamman och hennes lägntande, vakna, övergivna barn huserar, bland slitna och schabbiga gosedjur och vardagsting som inte längre riktigt förmår trösta eller upprättahålla ett normalt liv.

Alltsammans bygger på en osviklig känsla för detaljer: de övergivna barnen upprätthåller dygnsrytmen genom att varje kväll plocka fram sina tandborstar under sängen, och när de hjälper varandra att borsta tänderna känns saknaden av vuxenomsorg så starkt att den vuxna publiken blir andlös och får tårar i ögonen (tror jag, för det får jag.)

Det blir som sagt en egendomlig barnteaterföreställning – eftersom vi, av en tillfällighet, bara är vuxna i publiken. Efteråt får vi höra att barnen brukar skratta högre åt alla de roliga upptågen. Och att de inte brukar i gråta så som vi vuxna gör – för det är inte bara jag som kommer ut från föreställningen med svullna ögon och våt näsduk.

Men vi vuxna är ju mer självömkande och sentimentala. Dessutom har vi ju chans att känna igen oss såväl i de övergivna barnen som i den hopplösa mamman.

Och ändå slutade historien så lyckligt att det känns i hela kroppen. Ett klart ljus trängde in i rummet och sopade bort allt det gråa och smutsiga när mamman tillslut vaknade upp och förmådde ta hand om sina barn.

Jag hoppas att så många barn och vuxna som möjligt får chans att se Masthuggsteaterns uppsättning av Katten från Rom, som nog är en av höjdpunkterna under denna teatersäsong.

/Kajsa Öberg Lidnsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: