Kan det fula vara vackert?

[081226] Fyndet av den fylliga Venus från Willendorf firar jubileum i år, 2008. Det är hundra år sedan hon grävdes fram i Österrike och fick namnet Venus, kanske mest på skämt eftersom hon knappast motsvarade den traditionella uppfattningen av kärlekens och skönhetens gudinna.

Kärlek och skönhet – två behagliga begrepp som vi tenderar att koppla samman med andra positiva företeelser. Det vackra framstår för oss som allt gott, medan det fula är dålig stil i form av kitsch och camp, men också skvallrar om en underliggande skala från disharmoni till demoni, ondska och död.

Men nog är det fula intressant? Kanske till och med mer intressant än det vackra. Vi är emellanåt överens när vi kallar något vackert. Det fula däremot förekommer i så många varianter, och våra inställningar till det fula är så personliga, att någon klar symmetri inte finns mellan de två begreppen. Det är inte alls säkert att det vackra och det fula är varandras motsatser.

Så långt i alla fall enligt Umberto Eco, som nu ger ut antologin Om fulhet, en mycket ytlig bok som omedelbart tvingar läsaren till en djupdykning under ytan och ner bland värdeomdömen. Vad är egentligen fult? Bokens exempel är många, bildmaterialet rikt och utdragen ur originaltexterna belysande. I Ecos sällskap bildas man, möjligen med invändningen att ens vetande berikas av enbart den västerländska fulheten.

Boken är i stort kronologiskt organiserad med kapitel om bland annat död, djävulen, monster, det obscena, sadism och industriell fulhet. Allt exemplifieras av bilder och texter från antiken till idag, där det vanligaste men inte enda motivet är människan själv. Umberto Eco inleder varje avsnitt med reflektioner och kommentarer.

Skönheten lär ju ligga i betraktarens öga, men hur är det då med fulheten? Eco definierar tre fula fenomen: det i sig fula, det till formen fula och den vackra, konstnärliga framställningen av dessa två. Relativismen finns där ändå – vår syn på det fula är starkt kulturpåverkad, påpekar Eco. Ett enkelt exempel är just vår syn på kroppen. Ska den vara mjuk och fyllig eller stram och slank i år? Ska den vara naturligt obunden eller kulturellt tuktad i den ekonomiska krisens spår?

Det är något med närheten mellan skönt och fult, den oklara gränsen, den kittlande rädslan för det monstruösa och på samma gång dragningskraften som ger fulheten dess kraft. Fulheten finns i det obscena, det sataniska, det kusliga. I döden och förruttnelsen. I bristen och disharmonin. Den finns överallt. Ecos bok är heller inte den första som behandlat ämnet. År 1635 utkom Antonio Roccos Om fulheten där det påpekades att de fulaste tingen, som förruttnelse, död, sperma, menstruation och laxering, ändå ligger till grund för allt gott.

Under samma period skrevs ”Att älska en ful kvinna” (1621) som direkt samtalar med Erik Beckmans Kärleksdikt under morotsträdet (1963). Ämnet är evigt som tiden och inte heller begränsat till planeten Jorden. Djävulen är ofta ful (men inte alltid) och rymdmonstren är ännu fulare, de bär nämligen på fulheten hos Den Andre. Tänk på Alien-filmerna och E.T, även om filmskaparna i det senare fallet lyckats ge fulheten ett drag av ömhetslängtande hundvalp.

Vad är fult idag? Ja, det beror väl på. Relativismen är kraftfull. Bland bilderna i Ecos bok finner man ett foto på Marilyn Manson, anonyma punkrockare med metall i ansiktet och konstverk av Botero och Cindy Sherman. De dagsfula texterna är cyberpunk och fantasy, och som avslutning får Italo Calvinos En valförrättares dag vädja till vår medmänsklighet och medkänsla med det fula som ändå är ett av mänsklighetens ansikten.

Eco berättar slutligen om diabolus in musica, ett tvåtonsintervall som så stör lyssnaren att det uppfattas som disharmoni. Medan antiken etiketterade intervallet som disharmoniskt och obehagligt användes det medvetet i modernare kompositioner av exempelvis Liszt och Leonard Bernstein för att uppnå spänningseffekter. Detta blir för Eco en illustration till att det som igår var fult, idag kan accepteras och användas, och att det som är fult ändå kan bidra till helhetens skönhet. Men också att det finns fysiologiska reaktioner som verkar leva vidare oavsett tid och kultur.

Finns det alltså någon typ av eviga, objektiva estetiska värden? I så fall kanske de har sin grund i vår fysiologi och biologi, just nu det populära svaret på rad olika moderna frågor nära dig. Willendorf-Venusen skapades för över 20 000 år sedan, och den tidens skönhetsideal vet vi föga om. Hennes lätt ironiska namn speglar 1800- och 1900-talets förhärligande av antikens statyideal. Vi funderar fortfarande på om den runda damen är vacker eller ful men lutar kanske åt att tolka henne som fruktbarhetssymbol, alltså främst något gott. Med andra biologiska argument kan man hävda att hennes svällande kropp är ohälsosamt tung och därför ful. Men kanske borde vi välkomna hennes kroppsform som en protest mot de rådande catwalk-idealen, och därför anse den som ideologiskt vacker?

Så där kan man hålla på. Det heltäckande svaret på frågan om vad fulhet är, finns möjligen bara i den fortsatta diskussionen. Då är Ecos bok Om fulhet en rolig, intressant och vacker antologi att hämta exempel ur. Ty om smaken är liksom baken och allt är relativt, så är det fula ett alternativ med samma värde som det vackra. I så fall är det bara att välja.

▪ Ulla Sundin Beck

Bokomslag
Umberto Eco
Om fulhet
Brombergs 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: