Il Duce, en man med makten som drivkraft

[090106] Han älskade makten för maktens skull.
Men han hade också författardrömmar, var språkkunnig och kulturellt bildad.
Och från början var han socialist.

Benito Amilcare Andrea Mussolini föddes den 29 juli 1883 i byn Dovia i Predappio i bergsområdena innanför Rimini på den italienska nordostkusten. Fadern var smed och mamman skollärarinna. Hon kom från en familj med sociala ambitioner nog att se ned på hennes äktenskap med smeden. Den förstfödde sonens förnamn vittnar dock om hans fars ideologiska preferenser: Benito, efter den mexikanske revolutionären Benito Juarez; Amilcare efter en för tiden fängslad följeslagare till italienske revolutionären Garibaldi och Andrea efter Andrea Costa, en romagnolsk anarkist och motståndskämpe.

Mussolinis betyg i skolan var mycket goda, främst i pedagogik, språk och italiensk litteratur. Matematik och lantbruk (sic!) lyckades han sämre med – men retorik, politik och musik var tre intressen han odlade tidigt. Fiol behärskade han och länge hyste han förhoppningar om en framtid som musiker eller tonsättare. Vid sidan av författardrömmarna.

Italien har, som Göran Hägg skriver, aldrig varit något enat rike. Och italienromantiken – som odlats av de kulturturister utan språkkunnande vilka besökte landet från 1700-talet och framåt – har italienare själva varit okunniga om. Nej, det italienska enandet drevs fram av revolutionärer i mitten av 1800-talet (t ex Garibaldi) och den kungamakt som drabbade landet var en av de första olyckorna bara för att Europas makter inte ville ha en revolutionär republik. Kyrkans makt är en annan faktor men för folket på den stövelformade apenninska halvön har byarna och regionerna varit det viktigaste. Därför tog det också tid innan ett enhetligt italienskt språk talades av alla.

Fadern ordnade så småningom Benito en tjänst som skollärare i en kommun som först av alla fått socialistisk majoritet. Vikariatet varade dock bara en termin, förmodligen för att Benitos revolutionära hållning kom i konflikt med kommunens reformistiska. Eller så var det för att han inledde ett förhållande med en gift kvinna. Hans sexuella aptit och ständiga älskarinnor skulle komma att finnas med honom livet ut.

Med arvpengar från moderns faster beslöt han sig för att emigrera. Han tog tåget till Schweiz. Där svalt han, enligt egen senare – lögnaktig, visade sig – utsago, och jobbade som murare, vilket också var lögn. Nej, han började skriva artiklar för en socialisttidning som kom ut på italienska i alplandet. Här knyter han dessutom värdefulla kontakter med vänsterfolk, samt lär sig tyska och latin via privatlektioner. Franska kunde han redan hyggligt.

1904 återvänder han till Italien, gör militärtjänsten och lämnar armén med goda vitsord och söker på nytt lärartjänst. Det gick inte så bra heller denna gång, delvis beroende på hans kvinnohistorier, och när han istället läst vid universitetet i Bologna och tagit examen som gymnasielärare i franska fick han ett vikariat vid ett gymnasium i Ligurien.

Där bodde två bröder och de utgav en socialisttidning där Mussolini medverkade flitigt. Snart började han även att skicka artiklar till det socialistiska huvudorganet Avanti! Året efter skrev han för en arbetartidning i italienska delarna av Österrike. Dagstidningen Il Popolo hade snart också hans byline. Där skrev han till och med en romanföljetong, som getts ut som bok i efterhand och håller, enligt Göran Hägg, god klass, om än dock inte i Nobelprisdivision.

I denna veva träffade han Rachele som blev hans fru. Hon var bara 16 år och dotter till hans fars nya fru. Benito och Rachele fick så småningom fem barn tillsammans, två döttrar och tre söner.

Det ena gav det andra och nu var Benito Mussolini – Il professore, som han ville kalla sig (ungefär: magistern, på italienska) – revolutionär marxist. Han manade till motstånd mot Italiens planerade krig mot Libyen. Han arresterades för att ha lett ett väpnat uppror i provinsen Romagna. Han höll ett lysande försvarstal i rätten, tyckte vänsterkamraterna, men straffades hårdare på grund av det. I fängelset skrev han en mycket opålitlig levnadsteckning som är källa till många av de felaktiga anekdoterna om hans uppväxt. När han i förtid benådades var han hjälte och erkänd ledare inom socialistpartiets mest radikala falang.

Han accepterade nu posten som chef för socialismens huvudorgan Avanti! i Milano och begärde att få chefslönen sänkt från 700 till 500 lire i månaden. Det vittnar om hans slughet, enligt författaren, och känsla för opinionen. Ryktet spred sig och stärkte hans aktier. Hans egentliga mål var här utstakat: makten!

Han var expert på att utnyttja personer, händelser och idéer som råkade komma i hans väg. Hans politik skiftade men slugheten bestod, mycket länge i alla fall.

Med syndikalisterna hade han också goda förbindelser. När första världskriget bröt ut skrev han en furiös artikel i Avanti! med rubriken ”Ned med kriget!” Det fanns vissa radikala kretsar som ville kriga, fast mot Österrike. Däribland den radikale poeten D’Annunzio. Man ville ha ett latinskt krig och införliva Trento, Trieste och Dalmatien i Italien.

Enligt författaren var det den usla folkbildningen och den dåliga nationella identiteten som gjorde att italienarna i gemen aldrig kände någon entusiasm för att landet skulle gå med i kriget.
Nu vaknade dock vissa syndikalister och hävdade att ett krig kunde rädda världen från tysk imperialism. Mussolini reagerade och skrev i en ledare i tidningen att det kanske inte är fel ändå, att gå ut i krig ”som människa och socialist” och hindra reaktionära länder som Österrike.
Han tvangs dock lämna chefsposten på Avanti! efter detta. Socialisternas tidningar var härefter stängda för honom. Och han var på något sätt tvungen att starta eget.

Svaret blev Il Popolo d’Italia, ”en socialistisk dagstidning” enligt programförklaringen, som dock i första ledaren avslutades med en öppen maning till en annan hållning än partiets. Enligt källor hade pengarna till denna nya tidning samlats in från näringslivsgrupper som gärna såg en splittring bland socialisterna.
Partiet uteslöt nu Mussolini. Och möjligen är det en förklaring till den fortsatta utvecklingen. För det är från och med nu han halvt på allvar anger som sitt program: viljan att bestämma! Han blev hänsynslös på ett sätt han inte varit tidigare – dock inte som Hitler och Stalin – men som Göran Hägg skriver ”kanske kan man tala om just en sorts sårad kärlek bakom de allt våldsammare angreppen mot den gamla rörelsens idéer.”

Tillsammans med en vän bildade han i december 1914 Fasci d’azione rivoluzionaria – det vill säga: grupperna för revolutionär hållning. Ännu så länge hade ordet fascio bara betydelsen grupp (plural fasci). Men från och med nu så såg Mussolini och hans nya parti positivt på kriget!
Han finns själv som soldat på ett fotografi när han låg vid fronten i Slovenien. Han ser inte lika heroisk ut, som han senare ville hävda att han var, menar Göran Hägg. Och efter ett kapitel om Il Vate – poeten D’Annunzio som var för det latinska kriget mot Tyskland – är vi så framme vid svartskjortorna 1919.

Fasci di Combattimento bildades nu som ett ”antiparti” mot den reaktionära högern (kyrkan) och den destruktiva vänstern. Till att börja med styrde Mussolini via tidningen Il Popolo och deras program påminde mycket om syndikalismen. Problem tillstötte dock utmed vägen, D’Annunzio tog befälet på egen hand och ockuperade Fiume, vilket Mussolini inte var för. Men listig som han alltid var tog Il Duce (ledaren) som han nu kallades, det kallt. Kampsånger och gammal romersk hälsning med öppen hand började praktiseras. Medlemmar i de olika fackförbunden fick välja ekonomiska rådet (som ersatte senaten) och den omtalade italienska korporativismen föds, dock påminner den mest om syndikalismen.

Fascisterna tog plats i kammaren efter valet 1921 med 35 platser. Efter diverse splittringar föll dock regeringen, de nationella blocken under ledning av den gamle liberalen Giolitti, mycket på grund av att Mussolinis fascister inte ville stödja den utan satte sig längst till höger.
Nu började gatustrider mellan fascister och vänsteranhängare och oron ökade i landet. Ett regelrätt fascistparti bildades, Partito Nazionale Fascista, och den mytomspunna (vilket Hägg försöker belysa via källor) marschen mot Rom äger rum på hösten 1922. Innan dess hade D’Annunzio på ett mycket bryskt sätt ”rensats undan” genom att han föll från ett fönster och var nära döden. Mussolini kunde ensam ta åt sig äran och sålunda ”störta” makten. Men visst hade han återförsäkrat sig hos militären att inte de skulle ingripa, menar Göran Hägg.

Ja, hittills har jag kronologiskt, om än ganska summariskt, försökt skildra utvecklingen från ax till limpa vad gäller Mussolini och hans fascister. Boken är än mer detaljerad, man får sig liksom en modern italiensk historia i korvstoppad packning men inte utan författarens egna perspektivmarkörer, nutida jämförelser och referenser.

Era fascista, EF, fascisternas egen tidsräkning, infördes från och med 22 oktober 1922. Alla andra partier förbjöds 1926. Mussolinis storhetsvansinne om man så vill (dock ej jämförbart med Hitlers) påbjöd att han till och med ville förbjuda jul- och nyårsfirande, vilket folket inte brydde sig om. Till en början hade fascismen en vagt syndikalistisk profil, men om vad den egentligen stod för skiftade buden. Mussolini agerade från och med nu och under lång tid framåt för det mål han hade – sin egen makt.

Dock ska sägas att han inte systematiskt lät ta livet av motståndare och rivaler som Hitler, Stalin och Franco. Första närmandet (misstaget om man så vill) till diktatorskollegerna i norr och väst var att gå in på Francos sida i inbördeskriget i Spanien. Italienska bombplan sattes in och många soldater fick sätta livet till, till ingen nytta – för Franco var sedan helt ointresserad av politiska gentjänster.

Och det är i samband med Mussolinis stöd för de spanska nationalisternas grymheter som ordet ”fascism” får sin moderna allmänbetydelse av högerdiktatur och våldsideologi. Som vi har sett var den italienska fascismen något annat från början. Men Franco var en ultrakatolsk, extremkonservativ anhängare av gamla samhällsformer och program, ointresserad av folkligt stöd eller sociala program. En klassisk diktator av latinamerikansk modell.
Men den italienska truppnärvaron blev snart en belastning, inte bara för Franco utan även för Mussolini själv. Gamla kommunistvänner blev synliga på republikens sida i Spanien, genant nog för Il Duce.

Populariteten för Italiens fascister som ökat efter segern i kriget mot Abessinien året innan dalade hemmavid. Man satt fast i kvicksanden. Möjligen är det därför man ska se Mussolinis fortsatta närmande till Hitler, som han egentligen avskydde och såg som en lärjunge utan bildning, som oundviklig.
I sammanhanget kan nämnas att Churchill hade charmerats av Mussolini vid deras första möte 1927. Skillnaden i övrigt mellan Mussolini och Churchill och Hitler, var att de två senare hade ett hov av medarbetare att anförtro sig till och tala med. Mussolini hade aldrig några sådana: inte ens några nära vänner. I en intervjubok, som han godkände 1932, säger han: ”Jag kan inte ha vänner, och jag har inga. För det första på grund av mitt temperament, därefter på grund av min uppfattning om människor.”

Via lierandet med nazityskland försvann all glamour från Mussolini. Han trodde att kriget skulle bli kortvarigt. Att han dessutom gick med på att införa raslagar och förfölja judar – något han i flera tal hade avfärdat som oacceptabelt – visar vilken styrd lakej han blev, menar författaren – och då han avsattes 1943 var fascisterna i Italien den första massrörelse som störtades. Hitler och tyskarna inrättade en ny regim – Salóregimen – med Mussolini som ledare uppe i norra Italien, men de allierade ihop med partisanerna hade snart ringat in honom. Han flydde med SS-vakt från Milano den 25 april 1945. Men han greps dagen efter och den 28 april sköts han till döds ihop med flera andra ur Salóregimen. Hans döda kropp hissades upp vid bensinstationen på Piazza Loreto i Milano. Claretta Petacci, hans sista älskarinna, hängde bredvid honom. Hans lagvigda hustru och barn drabbades dock inte av något ont.

Detta är en mycket intressant bok. Flyhänt skriven med unika bilder och grundligt hänvisade källor och lästips. Att författaren behärskar italienska, och bor där under delar av året, har så klart bidragit till det genuina arbete han gjort.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Göran Hägg
Mussolini – En studie i makt
Norstedts 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: