Minnen utan paus

[090106] skyttegravar, lera, döda ögon, döda vänner- ”Den röda himlen” är boken om en fasa som fastnat, som inte kan släppas; soldaters minnen av ett första världskrig som aldrig tar slut i deras huvuden; minnena är allt, är boken, i en evighetslång mening utan förskoning

Den röda himlens innehåll och form är ett. Den är 100 sidor lång, skriven i en enda lång mening som bara bryts av kommatecken och semikolon; inandningar; korta pauser. Det finns inga stora bokstäver och inga punkter, inga styckesindelningar eller sidnumreringar. Boken beskriver minnen från kriget och för de soldater som berättar är kriget allt, allt de kan tänka på. Minnena tar aldrig någon paus, och då gör inte boken det heller.

Som koncept är det en väldigt intressant roman, det är som om Lotta Lotass vill låta läsaren stiga in i soldaternas huvuden, in i deras mardrömmar, och jag tycker det fungerar. Kanske fungerar det lite väl bra, för det är tungt att läsa den här boken. Det är helvetiskt tungt att lyssna på de poetiska minnensbilder som är soldaternas bojor. Det finns inte en enda mening som berättar om något positivt eller varmt.
Fast ”Den röda himlen” är relativt kort tar det lång tid att läsa den, jag kan bara klara av några sidor åt gången. Sedan måste jag ta en paus och andas och göra något annat. Och jag tänker ”Nog nu! Jag har fattat!”, men boken tar aldrig slut, orden väller fram som leran i skyttegravarna och när den sista sidan kommit hakar den fast i den första igen. Och jag läser lite till och ögonen flyter oseende över orden, hjärnan orkar inte ta in fler nyanser av förvridna kroppar och begravda soldater som sprängs upp ur sina gravar.

För den som söker karaktärsutveckling och spänning i en bok är Den röda himlen fel val. Trots sitt dramatiska ämne är den inte en bok jag läser för handlingen. Efter några sidor har jag fattat poängen. Sedan är det upprepningar som gäller, poetiska upprepningar med små, fina skiftningar och variationer som på ett märkligt sätt nästan blir sövande. Bilden zoomar in och ut över soldaternas kroppar, in i vad de ser, ut över fälten. Samma bilder återkommer, samma lerfärgade värld med ansiktslösa soldater.

Människorna i boken är som på bokens omslag, där silhuetterna av grå soldater nästan flyter in i marken och i varandra: Inte en enda av soldaterna i boken får en tydlig personlighet, inte ens de som berättar. Det är gemensamma fasor som väver dem samman till ett enda ohörbart skrik, en enda person. Jag får en känsla av att de kan vara vilka som helst. Och att vem som helst kan bli en av dem.

▪ Anna Mattisson

bokomslag
Lotta Lotass
Den röda himlen
Albert Bonniers förlag 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: