Guantanamo – vittnesmål inifrån fängelset

[090201] Barack Obamas första åtgärd som nyinstallerad president blev som bekant att besluta om avveckling av det beryktade fånglägret i Guantanamobukten på Kuba, det som i dagligt tal benämns Gitmo, och där USA sedan 2001 internerat människor som ansetts vara ”illegala stridande” på det besynnerliga nyspråk som Bush-administrationen konstruerade för att rättfärdiggöra de rättsvidriga åtgärder som vidtogs i det krig mot terrorismen som proklamerades efter attackerna mot World Trade Center och Pentagon den för alltid i historieböckerna inskrivna skickelsedigra dagen som kallas nine-eleven.

Obamas beslut var givetvis välkommet, inte minst som en signal om att USA i fortsättningen möjligen kan förväntas respektera internationella konventioner om hur krigsfångar får behandlas och under vilka villkor det är legitimt för ett land att anfalla ett annat liksom deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Men även om fånglägret Guantanamo försvinner kommer dess namn och vad det står för att fortleva och dess symbolvärde att hålla i sig under lång tid. Inte mycket kan på samma sätt gestalta rättslöshet, maktens arrogans och godtyckliga men ändå systematiska övergrepp.

När opinionen mot fånglägrets existens och de metoder som användes där började bli besvärande för Bush-administrationen runt 2003 gavs möjlighet för jurister som så önskade (och som klarade säkerhetskraven) att företräda fångarna och verka för att de skulle behandlas i enlighet med rättsstatliga principer. Mavish Rukhsana Khan skulle då snart vara klar med sin juristutbildning. Hennes föräldrar var båda läkare med afghanskt ursprung men sedan länge verksamma och väletablerade i USA. Hon kunde alltså tala pashto, det språk som de flesta av fångarna på Gitmo hade som modersmål. Hon sökte sig till en advokatbyrå där hon välkomnades, med både juristutbildning och språkkunskaperna var hon synnerligen lämplig att som biträdande jurist och tolk vara med vid möten med de klienter bland fångarna som byrån åtog sig att företräda.

Nu har hon skrivit en bok om de människor hon mötte, deras livsöden och bakgrunden till att de internerats: Min dagbok från Guantanamo: fångarnas egna berättelser är en inte särdeles välskriven bok, och i översättningen finns spår av brådska, men det är självklart ändå en viktig bok, vad som hänt på Guantanamo får inte glömmas, lika lite som andra övergrepp som stater tillåtit sig mot oskyldiga.

Nu är inte alla som internerats på Guantanamo oskyldiga, där fanns och finns personer som otvivelaktigt varit involverade i terroraktioner och med anknytning till den vedervärdiga talibanregimen i Afghanistan och Al Qaida. Men även för dem borde rättsstatens principer gälla, de borde ställts inför rätta och fått sin sak öppet prövad. De borde inte ha torterats, vilket de blev, med Bush-administrationens tillstånd och gillande. Men de andra fångarna har i de flesta fall hamnat på Guantanamo sedan de blivit angivna mot belöning. USA strösslade Afghanistan och delar av Pakistan med flygblad där belöningar på mellan 5.000 och 25.000 dollar utlovades för upplysningar som kunde leda till att medlemmar av Al Qaida och andra som kunde tänkas göra aktivt motstånd mot USA:s invasion i Afghanistan greps.

I länder där en dagsinkomst för de som alls har arbete kan ligga på cirka fem dollar var sådana pengar lockande och lättförtjänta. Amerikanerna beaktade inte det faktum att pakistanska paramilitära grupper utan vidare kunde fånga in och sälja afghaner som tog sig in i Pakistan undan kriget. Inte heller tog de någon notis om den risk som angivarbelöningar alltid innebär, att ovänner kan ange sina ovänner eller att folk som kunde vinna land eller annat på att någon annan försvann kunde ta chansen.

Mavish Rukhsana Khan berättar om sina upplevelser vid besöken på Guantanamo, och hon ägnar också ett kapitel åt en resa hon gör i Afhganistan, där hon bl a träffar anhöriga till sina klienter på Guantanamo. Framför allt återger hon det som fångarna berättar om hur de hamnade i fånglägret och hur deras liv var dessförinnan. Man måste förstås vara kritisk inför sådana berättelser, ingen säger ju någonting som skulle innebära att man är skyldig till det som anklagelserna gäller. Mitt intryck är ändå att berättelserna i boken är mycket trovärdiga, inte minst som det ju också från andra håll kunnat beläggas att många av fångarna på Guantanamo inte varit vare sig legala eller illegala stridande.

Som alltid när avsikten är att bryta ner människor och prisge dem åt en inhuman behandling så får fångarna på Guantanamo nummer som de tilltalas med. Alla har sett tv-bilderna på knäböjande män i orange fångkläder och med hörselkåpor och ögonbindlar. Allt handlar om att få fången att sluta se sig själv som en människa med mänskliga egenskaper och rättigheter. Det ironiska är ju att denna avhumanisering i stället kommer att känneteckna förövarna. På stranden i Guantanamo spelas det lättjefullt volleyboll i solen, man grillar och har det riktigt trivsamt, unga glada människor. Desamma som kedjar fångarna i obekväma ställningar, utsätter dem för köld- och ljudtortyr, isolerar dem i fönsterlösa betongceller, låter dem få motion genom att stänga in dem i en fem kvadratmeter stor bur tillsammans med en boll, kastar deras heliga skrift i latrinhinken. Osv.

Gemensamt för de fångar som Mavish Rukhsana Khan låter komma till tals är inte bara den tidsobestämda interneringen utan också den extremt kränkande behandling de fått utstå på vägen dit sedan de överlämnats till amerikanerna. Kläderna har slitits av dem, de har fått säckar över huvudet, sparkats, slagits, kedjats. De kan ha skurits med knivar, trampats, urinerats på. Som kollin har de kastats ur och i flygplan. En utsaga har de gemensam, de har uppfattat fotoblixtar, det måste finnas miljoner bilder i amerikanska hem på förnedrade och misshandlade fångar. Bilderna från Abu Ghruaib är inte speciella på något annat sätt än att de nådde ut till offentligheten, enligt Mavish Rukhsana Khan finns det också ett ytterligare antal med värre övergrepp, bl a våldtäkter på kvinnliga fångar, som inte kommit ut. Än.

En av de fångar som berättar i boken är läkare liksom Mavish Rukhsana Khans föräldrar, Ali Shah Mousovi, fånge nr 1154. Han är den förste fången hon möter, en vänlig, sorgen man som saknar sin familj som han inte sett sedan han såldes till amerikanerna. När Mavish Rukhsana Khan går ifrån mötet med honom gör hon det med insikten: ”Jag har blivit lurad. Min regering har lurat mig.”

En annan vanlig utsaga är att fångarna inte känner något hat till amerikanerna i gemen, de gör skillnad på den regim som de är väl medvetna om styr USA på grund av valfusk. Därför blir de besvikna när amerikanerna väljer Bush för en andra period i Vita huset, vilket förvisso var ett dystert faktum också för resten av världen. Mousovi hör till dem som kommer att friges från Guantanamo. Han åldras mycket under åren där, men han kan åter börja arbeta som läkare och hans familj finns kvar och har klarat sig undan de ständiga farorna i det härjade Afghanistan. En annan fånge får besked om att han ska friges. Mavish Rukhsana Khan kan till hans familj förmedla det glädjande budskapet. Men trots att det finns ett beslut om frigivningen verkställs den inte. Det går en månad, det går två, det går fler. Frigivningen blir inte av, och Mavish Rukhsana Khan konfronteras med familjens sorg och besvikelse.

Min dagbok från Guantanamo är både ett historiskt dokument och en anklagelseakt. Det är inte sannolikt att män som George W Bush, Dick Cheney och Donald Rumsfeld kommer att ställas inför rätta för brott mot mänskligheten och andra krigsförbrytelser. De kommer nog inte heller att ställas inför rätta för att ha stulit fem år av läkaren Ali Shah Mousovis liv. Det betyder inte att de är oskyldiga.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Mavish Rukhsana Khan
Min dagbok från Guantanamo
Bonniers 2009

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: