Som en riktig utlandssemester

[090202] Min julsemester blev perfekt, precis som jag önskade. Minimal restid, se saker jag aldrig sett förut. Minsta kaffekopp sken i ett annat ljus när jag kom hem. Vart var det jag for? Inåt. – Jag läste Döda paret och deras ”vänner”. Inget bagage kom bort.

Det blev precis som man önskar att en Utlandsresa ska vara. Som när man reste första gången. Till landet utanför där man bor, där det ändå bor vanliga människor som du och jag.
Dom har också kaffe, också lampknappar, dom ser också på TV och sitter i soffor. Men något är annorlunda. När man kommer hem ser det gamla vanliga lite obekant ut. Soffan, mattan, lampknapparna. Kort, kort, sen går det över. Var det verkligen grön kant på kudden? Köper verkligen folk grejerna för att dom tror på lådans text? Precis emellan ”här” och ”där” ser man detaljer man inte tänkt på förut, hör nyanser i vardagen.
Så blir det när man lägger ner Joakim Pirinens nya album.

I Döda paret och deras ”vänner” är allt möjligt. Det finns hemmiljö: ”Döda paret”, ett tecknat par med stort intresse för design. Det finns kurser (Professor Pirinens tecknarskola) det finns spel, teologi, lokalfärg, och tja.. det saknas inget alls.

Men att recensera ett album av Pirinen blir som att recensera en resa till London. Den omöjliga uppsatsen ”Mitt sommarlov.” Jag kan skriva hela dagen och första jag träffar kommer ändå att (med rätta) säga, ”Men vad tusan, du har ju inte sett nåt”.
”Döda paret och deras ”vänner”” njuts bäst sida för sida, för precis som med riktigt stora städer kan man svänga runt ett hörn, vända ett blad och hamna någon HELT annanstans. Det händer aldrig hemma, men det händer ofta hos Pirinen. Det är oerhört varierat, men det hänger ändå ihop.

Joakim Pirinen har sedan albumdebuten Välkommen till sandlådan 1983 fortsatt att återuppfinna den tecknade serien på sitt helt egna sätt år efter år. På så vis är det helt logiskt att hans senaste album blir som en provkarta på vad man kan göra med det som förrädiskt nog ofta klumpas ihop under rubriken ”tecknad serie”.

Efter att ha läst Döda paret och deras ”vänner” vill man parafrasera Brad Birds (regissör: Iron Giant, The Incredibles, Ratatouille, mfl) citat om animation. ”Tecknade serier är inte en genre, det är en konstform”. Bird argumenterar att man i animation kan göra vilken genre (drama, skräck, tragedi… etc) som helst – och att man därför inte kan kalla animation för en genre. När man läst ”Döda paret och deras ”vänner”” skriver man raskt under på att Pirinen bevisar att detta gäller lika väl för tecknade serier. Pirinen är alltså helt enkelt en konstnär. En konstnär som dessutom gör det väldigt få konstnärer gör. Skapar konst som alla har råd att köpa och alla kan ha hemma.

Döda paret och deras ”vänner” är en härlig kaffebords-bok, vacker, stor och tung. Något man kan bläddra i långsamt. Pirinens många gånger detaljrika stil gör att man kan dröja länge vid en serie rutor med figurer och pratbubblor i – för att efter nästa blad lika gärna överraskas av vad som närmar sig mer traditionell bildkonst eller grafik. Men det är inte bara detaljer, lika gärna som han kan återge Stockholmsfasader med nästan frimärksmässig exakthet så kan han bryta helt med det städat exakta och hoppa till grova, nästan kladdiga former (som i ”Mitt Afrika-bild” eller ”Mitt måleri 1 & 2”) för att sedan (som i ”Primära strukturer hos en minimalistisk familj”) berätta allt i ett halvdussin enkla helt svarta eller vita former. Många avsnitt skulle kunna vara självbiografiska (inte minst porträtten av egna ateljén) men återkommande är de exakta svartvita teckningarna.

Pirinen verkar sällan använda laveringar eller gråskalor, men trots det finns bara på de första tio sidorna långt större bredd än i tio genomsnittliga färgalbum. Variationen (inklusive anagram på det egna namnet) begränsar sig inte till olika sätt att teckna, minst lika stort spann finns bland ämnena som avhandlas.

Växelklippt med återkommande teman och figurer bjuder Döda paret och deras ”vänner” på provkartor över karaktärer (”Who’s got a gag for me today?”), klotterplank, en tecknad Pirinen diskuterar med sin son om varför Spindelmannen inte skjuter ut nätet som vanliga spindlar gör, en återkommande diskussion med en metafysisk jury inför en eventuell reinkarnation (livsmönstring) Det finns till och med ett porträtt på den kände Socker-Conny som han ser ut numera (tämligen sliten, dock fortfarande med järnrör).

Och när man lyfter blicken från albumet ser den vanliga världen lite annorlunda ut. Du har varit någon annanstans. Pirinen har givit dig en riktig semester, en som du dessutom kan återanvända när du bäst behöver det. Plocka fram albumet igen bara. Det blir konst du har råd att ha hemma. Mest variation, mest underhållning, mest upplevelse – minst pengar.

Det blir inte fel att efter Döda paret och deras ”vänner” utnämna Joakim Pirinen till Sveriges generösaste konstnär. Flott. Hisnande läsning.

▪ Jacob Stålhammar

bokomslag
Joakim Pirinen
Döda paret och deras ”vänner”
Galago 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: