LÄDERLAPPEN

[090209] operett av Johan Strauss d y

Premiär på GöteborsOperan 7 februari 2009

Text: Karl Haffner och Richard Genée efter ett lustspel av Henri Meilhac och Ludovic Halévy
Uruppförd 5 april 1874 vid Theater an der Wien
Bearbetning: Staffan Aspegren
Svensk översättning: Calle Norlén
Dirigent: Stefan Klingele/Finn Rosengren
Regissör: Staffan Aspegren
Scenograf: Bengt Gomér
Kostymdesigner: Camilla Thulin
Koreograf: Terry Etheridge
Medverkande:
Sångare: Carolina Sandgren, Eir Inderhaug, Jan Kyhle, Mattias, Ermedahl. Ingemar Anderson, Åke Zetterström, Anders Lorentzson, Isabel Fortes, Karolina Blixt, Erika Andersson, Marianne Mörck, Sigge Modigh samt GöteborgsOperans kör
Dansare: Sigge Modigh, Mauro Rojas, Roman Rumyantsev, Julian J Thomas och Jonas Wåhlin
GöteborgsOperans Orkester

Regissören Staffan Aspegren har valt att vränga till artonhundratalsoperetten Läderlappen, så att den kommer att utspela sig i Göteborg år 1961. Det är ett lyckokast som plötsligt gör den gamla unkna lössläpptheten ny och häftig. Eller snarare engagerande, nostalgisk och kul – speciellt för oss som minns det glada sextiotalet, med levande varv och kranar i hamnen, en framtidsoptimism lika pålitlig som Göteborgs spårvägar och en överblickbar lokal överklass vars skandaler berikade den folkliga berättarkonsten – Dan-Axel och Annabelle Broström blev, kanske för evigt, pendanger till Kal och Ada. Och så Stora teatern – med Berith Bohm och Claes Jakobsson på scenen, överklassen på parkett och fattiga musiknördar på tredje radens övre…

På en filmduk ser vi en svartvit retrofilm som skildrar den operasjungande hjältinnans hemkomst från världens operahus till det sena femtiotalets trygga Göteborg, där hon omedelbart gifter sig med en rik tandläkare i överklasstadsdelen Örgryte.

Ridån går upp och blottar alla rummen i det rika parets supermoderna funkishem på Skårsgatan 4. Som i ett jättelikt dockskåp får vi se hur det fräcka hembiträdet Suzanne (Eir Inderhaug) vältrar sig på soffan och läser veckotidningar istället för att städa på undervåningen, medan hennes arbetsgivare, den uttråkade hemmafrun och f d operasångerskan Rosa-Linda (Carolina Sandgren) speglar sig, skiter, skurar toan, väger sig, träningscyklar och käkar lugnande piller på övervåningen.

Jag lyssnar på den sköna musiken och sången, betraktar nyfiket alla häftiga inredningsdetaljer – från soffan till smörgåsgrillen – och undrar i mitt stilla sinne hur länge jag kommer att stå ut med denna framställning av nattstånden kvinnoförnedring..

Men sedan blir allting bara roligare och roligare. Föreställningen fjäskar skamlöst med publiken och kliar oss under hakan. På scenen ägnar man sig åt alla slags tricks som kan få oss att mysa och fnittra: bondkomik, Göteborgsnostalgi, poliser som drattar på ändan, sängkammarhumor, sex och queerkomik, löjliga överklassnobbar, fräcka fjollor och en rolig barsk tant. Dessutom: snygga kroppar som dansar, smekande musik och mycket vacker sång. Och så till sist ett budskap: Njut av livet! Drick champagne och hångla generöst! Var tolerant mot dig själv och din nästa!

Jag går på det! Jag njuter helhjärtat hela kvällen! Och allra bäst tycker jag om att titta på och lyssna till den ryske balettdansören Rudolf Nurejev – en panterlikt vacker androgyn person i svarta läderbyxor som rör sig och sjunger som en ung gud – underbart gestaltad av Karolina Blixt.

Och mitt i all den bisarra njutningen blir jag rörd när Nurejev plötsligt stämmer upp en fräck och egensinnig sång till toleransens lov – en hyllning till den ”pigga perversionen” och ett fördömande av all ängslig och feg likriktning som förkväver livsglädjen, friheten och den sanna skaparkraften.

/Kajsa Öberg Lindsten

Senast det begav sig var 1994. Då hade operan en Läderlapp i klassisk tappning. Kontrasten mot kvällens uppsättning kan knappast vara större, skrivs det i programmet.

När ridån går upp ser vi ett helt hus i genomskärning en modern villa som påstås ligga på Skårsgatan 4. Carolina Sandgren som fru i huset städar på övervåningen medan hemhjälpen, Eir Inderhag, vilar sig på soffan i undervåningen. Tiden är inte längre 1874 utan 1961 och tandläkare Järnesten – Eisenstein, husets herre, spelad av Mattias Ermedahl kommer glidande utanför fönstret i en P 1800.

Det är moderniserat så det förslår och inget ont i det. Det skulle i så fall vara om man saknar täckning för sitt sätt att hantera historien. Visst tänjer man ibland på tråden, visst hänger jag inte alltid med i svängarna, men det är roligt, skickligt gjort och fullt av överraskande vändningar.

Prinsen Orlofsky har blivit den ryska balettdansören Rudolf Nurejev, fascinerande gestaltad av Karolina Blixt och han/hon har partaj ombord på Gripsholm och partajet övergår i en orgie där man dansar vals på ett minst sagt nytt sätt.

Fångvaktare Frosch har bytt kön och heter Siv Hult, magnifikt roligt spelad av Marianne Mörck och fängelset genomgår en metamorfos och blir en fotbollsplan där spelet avslutas med att kulan går i mål.

Till de som upplever den nya uppsättningen som allt för starkt kontrasterande mot den från 1994 vill jag bara säja: så här kan det väl också göras? Putell på er, grevar och baroner!

Fast när jag tänker efter saknade jag faktiskt Läderlappen, som pjäsen handlar om.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: