ETT ÅR AV MAGISKT TÄNKANDE

[090302] av Joan Didion
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, 27/2 2009

Översättning: Eva Ström
Regi: Ronnie Hallgren
Scenografi: Linus Fellbom och Ronnie Hallgren
Kostym: Hélène Otterbeck
Ljus: Linus Fellbom
Dramaturg: Nadja Gabay
Mask: Ingela Collin
I rollen: Agneta Ekmanner

Ett år av magiskt tänkande är en pjäs av den amerikanska författaren och journalisten Joan Didion. Den bygger på hennes egen bok med samma namn, som är en skakande redovisning av ett eget dubbelt sorgearbete – ett år som präglas av hennes makes plötsliga död medan den enda dottern svävar mellan liv och död under upprepade sjukhusvistelser.

Pjäsen är en enda, nästan två timmar lång monolog, där en välformulerad, sliten kvinna berättar om hur hennes egen förtvivlan tar sig uttryck i magiskt tänkande och förtvivlade försök att kontrollera det okontrollerbara – själva döden, och hela den sjukvårdsapparat som slukat dottern och ryckt åt sig själva ansvaret för hennes liv.

Agneta Ekmanner framställer en bräckligt heroisk kvinna på gränsen till sammanbrott. Och ändå märkligt rakryggad och samlad – i sin klassiskt asketiska designstol i ett tomt scenrum, som inramas av dubbla, stramt svarta ramar: den ena omfattar hela scenöppningen, och inramar huvudpersonen där hon sitter liten och tunn i ena ändan av scenen. Den andra, i fonden, är mindre, och tom.

Alltsammans är så avskalat och stilfullt att det liksom smittar av sig på gestaltningen av huvudpersonen. Eller om det är tvärtom. Här finns ingen svett och inget blod. Bara en vitglödgad självbehärskning. Som mot slutet av föreställningen falnar till en väluppfostrad dams lagom gripande berättelse om något så hemskt som att så småningom också förlora den vuxna dottern. Med ett leende på läpparna berättar hon ganska doftlösa minnen från dotterns barndom, i en Hollywoodvärld av framgång, kärlek och resurser. Och avslutar med att småprata om det nya intresse hon äntligen kan trösta sig med – geologi, omknådad till en blandning av populärvetenskap och new age.

Jag misstänker att boken är intressantare. Jag misstänker att pjäsens verklighetsbakgrund ger författaren ett så massivt tolkningsföresträde att regissören inte orkat göra annat än att buga sig för texten i stum aktning. Därför blir det tyvärr en tämligen ointressant föreställning, som mest liknar en vördsam intervju med en lidande kändis. Fast man borde känna igen sig och gripas av sorgen blir det bestående minnet av pjäsen Agneta Ekmanners klassiskt värdiga utstrålning. Och designstolen.

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag läste boken när den dök upp i pocketbokhandeln på Centralen. Ämnet, förlusten av den äkta mannen efter mer än trettio års äktenskap berörde mig personligen eftersom jag befann mig i en liknande situation.

Det magiska tänkandet kändes inte påträngande om man som jag suttit vid den älskades dödsbädd och sett livet fly. Desto mer övertygades jag om dödens obönhörlighet. Det mesta kan man rätta till, men döden är definitiv. Plötsligt är det allvar.

Jag blev förvånad när jag läste att boken hade blivit pjäs, men så inser man att alla berättelser i jagform är monologer. (Lars Lönnroth har pekat på det i en bok om de isländska sagorna.)

På Stadsteatern i fredags framfördes monologen av Agneta Ekmanner stramt, behärskat och med just den grad av allvar som ämnet kräver. Det är inget muntration som bjuds och det ska man kanske vara tacksam i en värld där man helst ska skratta bort allting. Något tråkigt blev det dock stundtals, om vilket en del ej helt kvävda gäspningar i salongen vittnade.

Vår situation i rådande nuläge skulle kräva lite uppmuntran, men hellre djupt allvar än ytligt flabb.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: