I VÄNTAN PÅ GODOT

[090308] Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Henric Holmberg
Scenografi och kostym: Ann-Margret Fyregård
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Dramaturg: Per Arne Tjäder
Mask: Ingela Collin
I rollerna: Iwar Wiklander, Sven Wollter, Mattias Nordkvist, Fredrik Evers, Julian Fuchs/Jesper Knapp

Samuel Becketts absurt humoristiska och sorgsna drama I väntan på Godot hade urpremiär i Paris för 56 år sedan. Nu hör pjäsen till de vördade och högaktade klassikerna. Kanske är det därför den ofta inte blir lika överraskande och rolig på scen som den kan kännas när man läser den.

I Henric Holmbergs uppsättning på Stadsteatern spelas de två luffarkumpanerna Vladmir och Estragon av Iwar Wiklander och Sven Wollter. Det är en ovanligt stillsam uppsättning. I början rent av stel. Den våldsamma dödsångesten, burleskeriet och ondskan – allt är liksom neddämpat. Vladimir och Estragon är riktiga gamlingar. De rör sig långsamt och pratar långsamt och deras krämpor framstår nästan som normala. Och slavdrivaren Pozzo är mer fånig än djävulskt, och slaven Lucky är inte skrämmande oberäknelig, utan bara stillsamt deprimerad. Så man småskrattar och trivs, men känner inga existentiella ilningar efter ryggraden.

Fast texten är ju ändå så bra som den är, och det ensamma trädet står där det står, och efter paus har man vant sig vid att Sven Wollter oföränderligt är som ett stort barn i sin gubbighet och vid att Iwar Wiklander är en godmodig farbror. Och bägge befinner sig kanske vid dödens rand, men det är inte särkskilt skrämmande. För de är ju så gamla. Och de har ju varandra hela tiden. För i denhär uppsättningen är Estragon aldrig försvunnen längre tid än ett barn som tjurigt har sprungit iväg och gömt sig under bordet men är tillbaka igen innan någon ens har hunnit sakna honom.

Och när slutet på denna dämpade uppsättning plötsligt känns lite rörande är jag nästan beredd att tycka att så här kan man ju också få lov att spela I väntan på Godot: Med åldrandet och ömheten mellan gubbarna på scenen som de viktigaste ingredienserna. Och nästan utan existentiell ångest.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: