HOTTENTOTTER

[090321] Av Staffan Valdemar Holm
Teater Tamauer premiär 2009-02-20
Regi Anders Friberg
Scenografi Johan Friberg
I rollerna: Jarle Hammer, Sara Klingvall, Johan Friberg

Teaterchefer som skriver är inte sällsynta, snarare regel än undantag. Arnders Friberg på Teater Tamauer har med framngång gripit tag om pennskaftet men nu har han som regissör fått sätta tänderna i kollegans och före detta dramatenchefen Staffan Valdemar Holms pjäs Hottentotter som han ägnar en omsorgsfull och skulle jag nästan vilja påstå räddande uppsättning.

Pjäsen är ett ungdomsverk berättar Holm i programmet, tillkommen under hans studier i Berlin, ett expressionistiskt drama som utspelar sig i en festlokal på en ö, där det pågår maskerad varje kväll med nya gäster. Först möter vi Bödeln, Johan Friberg, som i sina armar håller ett bylte som han påstår vara liket efter den hustru han mördat. Han har yxan med sig som bevis.

Ur en rund miljö kryper Jarle Hammer fram. Han är klädd som Buffalo Bill, den sista dräkten som kostymuthyraren hade kvar för kvällen. Han är inte alls någon stursk cowboy och när han konfronteras med Bödeln avslöjar han sig som en ynkrygg.

Plötsligt öppnas en springa i dekoren och in faller en kvinna, Törnrosa i Sara Klingvalls gestalt Ett spel medllan tre människor instängda i rum som lika gäna hade kunnat vara helvetet. Tanken går osökt till Jean-Paul Sartre och hans 40-talspjäs Inför lykta dörrar.

Dramat utvecklar sig vidare. Liket som Bödeln släpar på visar sig vara en uppblåsbar Barbara. Törnrosa har blivit våldtagen och det avslöjas att gärningsmannen är Buffalo Bill. Han stryper Törnrosa och de båda männen gömmer henne i samförstånd i den runda miljön.

Men Holms helvete (om det nu är ett helvete, det är min bara tolkning) är inte så obönhörligt som Sartres. Det finns springor i det slutna rummets väggar och genom dessa smiter de båda herrarna ut. Slutmörkret sänker sig över en tom scen.

Regissören Friberg har gjort en föreställning som känns ett snäpp vassare än pjäsen. Han har haft god nytta av sin känsla för poesi, av sin bror Johans lyckade scenlösning och inte minst av teaterns goda skådespelare, där Jarle Hammer firar triumfer i lyhörd musikalisk gestaltning. Det är en fröjd att höra en skådespelare framföra sin roll så precist att ingen replik känns överflödig.

Johan Friberg är utmärkt. Sara Klingvall kämpar med en rollfigur som ska uttrycka en ung mans kvinnoförakt. Hon doftar inte, hon luktar piss. Om pjäsens psykologi (författarens?) skulle kunna säjas mycket. Det borde vara mumma för en feminist.

Jag tycker om föreställningen, även om jag inte gillar pjäsen..

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: