[090610] Det här är en kärleksförklaring till en ypperlig men underskattad svensk kulturyttring: SOU-rapporten. Förmodligen kan bara en outsider se storheten i Statens offentliga utredningar. Denna näst mest officiella av textarter är egentligen ganska trist. Där kulturtidskrifterna går på tvärs mot det politiska och mediala etablissemanget, är SOU folkhem, lagom och kanslisvenska. Min fascination för SOU-rapporten som text och fenomen kan verka lika absurd som tyska turisters överdrivna förtjusning i älgar, men jag ska försöka förklara varför.
Den som, liksom jag, lever och arbetar på svenska i Finland gör det i en ständig medvetenhet om språkets gränser. Ofta är det en obekymrat gränsöverskridande tillvaro, där finlandssvenska, finska och rikssvenska impulser blandas. När YLE visar usel finsk teveunderhållning zappar jag vidare till en svensk kanal. Verkar Hufvudstadsbladets bedömning av en nyhet konstig är det bara att stämma av mot Helsingin Sanomat och DN. Kändisfixerade svenska damtidningar konkurreras ut av finskspråkiga veckotidningar, t.ex. Kodin Kuvalehti, som utgår ifrån att kvinnliga läsare har hjärna och rösträtt. Utbudet av tidningar, tidskrifter och etermedier som görs på svenska i Finland är förbluffande stort och på det hela taget helt okej.
Men ibland ter sig livet på svenska i Finland som en enda illa översatt kort svensk sammanfattning. Man sliter sitt hår: Över domänförlusterna, där allt färre samhällssektorer beskrivs med allt färre och torftigare svenska ord. Över minoritetsmedlemmens tveeggade öde att alltid tvingas vara generalist och aldrig kunna specialisera sig: Redan Finlands äldsta svenskspråkiga kulturtidskrift, Finsk tidskrift, bär underrubriken ”Kultur, ekonomi, politik”. Över skyltar och förpackningstexter på undermålig svenska: ”För motionssimmaren, sim höger”.
Över den tilltagande okunskapen bland allt fler finlandssvenskar om att det faktiskt finns svenska ord, i Sverige, för alla möjliga fenomen. Tidskriften Språkbruk, som ges ut av Svenska avdelningen vid forskningscentralen för de inhemska språken (vilket namn!) innehåller allt oftare frågor som den här: ”Vilket svenskt ord ska vi använda för finskans muistitikku, dvs. ett löstagbart minne som kan anslutas till en usb-port på datorn?”.
När känslan av språklig torftighet tar över inger hyllan med SOU-rapporter tröst. Där finns hela samhället. På svenska . Mer järnväg för pengarna (SOU 2009:20). Ingen får vara Svarte Petter. Tydligare ansvarsfördelning inom socialtjänsten (2009:38). Enklare semesterregler (2008:95) Kön, makt och statistik (2007:108). Staten och imamerna (2009:52). Någon har använt svenska ord för att utreda allt från elnät till imamer! Överflödet av svenska ord ter sig nästan oanständigt för den språkligt svältfödda. Känslan av att vara ett barn i en godisbutik är densamma inför det aldrig sinande utbudet av specialtidskrifter på svenska i Sverige: Lyrikvännen. Bild & Bubbla. Bang. Inför Språktidningens nördigt lekfulla inställning till svenskan fnissar den språkligt ängsliga lite nervöst: Får man faktiskt göra så?
SOU-rapporten är dessutom en avspegling av skillnaden mellan finländsk och svensk politisk kultur. SOU som fenomen är ett uttryck för att vägen till besluten är viktig och för en tro på att besluten blir bättre om bakgrunden utreds och förslagen förankras ordentligt. Finland har en annan beslutskultur, som betonar resultat mer än process. Under de senaste tjugo åren har beredningsprocesserna blivit kortare och beredningsmaterialet tunnare. Det är inte bara beslutsunderlag på svenska som saknas, ibland är beredningen av ny lagstiftning eller kommande reformer mer än lovligt illa underbyggda.
Nu vet jag att en del svenskars hemliga beundran för Finland riktar in sig just på den här punkten: att man kommer till beslut och inte bara producerar utredningar och prat. Kontraster fascinerar. Själv framhärdar jag i min kärlek till SOU-betänkandet och alla andra officiella och ideella kulturyttringar som ger mig fler svenska ord att beskriva världen med.
