[090618] Peder och Johan satt vid köksfönstret och glodde ut. Det fanns inte mycket att titta på.
Peder hade gått på en liten dos subutex de senaste åren.
Johan tyckte han kunde se att det var till det bättre. Peder var lite lugnare, mer fokuserad. Ingen sprallhoppa direkt. Men heller inte självmordslåg.
En förutsättning för att få subutex utskrivet var att man överdoserat heroin, att man satt ordentligt djupt i skiten. Peder hade aldrig gått på heroin. Så han kunde glömma den lagliga vägen. Men det funkade och han kunde hålla den värsta depressionen stången.
Stesolid och annan skit kunde han få ut mängder av. Inga större problem. Men suben var dyr och marknaden hård. Han kunde byta en 20-25 stesolid mot en subutex. De flesta horsare som ville lägga av kunde helt enkelt inte avvara någon subutex. Behövde själva för att klara dagen.
Av högarna med böcker att döma hade Peder fortfarande ett starkt läsöga. Sanningen att säga var han trots allt missbruk en mycket beläst man. En verklig intellektuell av den gamla skolan.
Johan såg upp till Peder. Beundrade honom på något plan.
Nu satt dom där med julmust i glasen. Pratade gamla minnen. De hade många gemensamma vänner sedan lång tid tillbaka.
För många år sedan hade Johan packat ihop för gott, lämnad stan och lovat att aldrig komma tillbaka. Det var givetvis bara skitprat. Han hade ju mamma kvar. De få gånger han hade vägarna förbi passade han alltid på att titta in en stund hos Peder.
Det mesta gick på repeat. Johan ville minnas att surret varit detsamma senast han var hemma och det var ett par år sedan.
Dom träffades ju aldrig ändå så det spelade ingen roll.
Peders mobil ringde. Han svarade. Det var Maria.
Det var åratal sedan Johan hört något om henne senast. Han kunde höra på den dämpade lite gapiga rösten i luren att det var hon. Nåt slags karaktäristisk heshet.
Maria hade haft det kämpigt med sprit och droger. Hon hade en egenhet att dras till pojkvänner som pundade friskt.
Peder hade ett irriterat darr på rösten. Vag indikator om att allt inte stod rätt till. Samtalet var liksom lösrykt och förvirrat. Dock kunde Johan uppfatta att det handlade om något Maria hittat som hon ville att Peder skulle analysera.
”Så förbannat barnsligt”, snäste Peder och kastade på luren. ”In och ut på dessa djävla behandlingshem… Så fort hon är ute så ska hon in med nåt skit i armen.”
”Vad var det nu då?” undrade Johan.
”Nej, hon hittade nån tablett på gatan och undrade om hon kunde skjuta den. Jag har ingen aning om vad det är. Du hör ju själv hur det kommer att sluta för henne.”
Ute föll ett tråkigt decemberregn.
Johan tänkte på Maria och drack en klunk av musten. Peders kedjerökande beckade igen hans bihålor fullständigt. En gång i tiden hade Maria spelat i ett band som gav ut en skiva. Det var då det. Nu spelade hon ett instrument som hette kanyl.
Peder hade suttit och väntat hela dagen på att Anders skulle dyka upp. Anders var en överviktig fifflare som alltid hade något djävulstyg på gång. Johan gillade honom inte. Han ansåg att Anders var en dum, obildad rasist.
En tölp, helt enkelt.
Det retade honom lite att en i grunden skärpt person som Peder umgicks med ett svin som Anders. Samtidigt visste han att det bara var drogerna och affärerna som förenade dem. Inte djupare än så.
Johan brukade trots detta alltid skaka hand och vara artig de få gånger de träffades. Så gjorde de också den här gången.
Anders vankade fram och tillbaka i lägenheten med en plastkasse i handen.
”Vad fan är du på lyset”, sa Peder.
”Nej”, sa Anders, ”jag är spik.”
”Vad har du tagit?”
”Inget, säger jag.”
”Sätt dig, jag blir nervös”, sa Peder.
Anders satte sig. Trummade till i bordet.
”Vad har du för grejer?” frågade Peder.
”Det är lite tidningar och sånt. Nån leksak.”.
”Får jag se?”
Anders plockade fram prylarna. Det var lite Kalle Ankablaskor. Nån Barbiebok. Det var pysselböcker. Det var nåt slags kalender med hästar. Han la alla sakerna på bordet för genomgång och bedömning.
”Man är som nån djävla tomte, alltså! skrockade Anders.
Peder och Anders plockade med grejena. Det såg knäppt ut. Anders tog fram tre starkcider och ställde dem i en rad framför sig på bordet. Knäppte en och drack. Johan kunde verkligen se på Anders hur mycket tillit han investerade i de djupa klunkarna.
”Vad tror du, är det något för Sonnys tjej?” Han studerade stöldgodset grundligt och uppriktigt. Mycket fanns att säga om Anders. Men Johan visste också att han kunde vara mån om att det skulle bli rätt och riktigt.
”Nej, fan, hon är för liten.” sa Peder.
”Är hon det?”
”Du måste vara minst fyra fem för att förstå den där” sa Peder och viftade med en bok som innehöll olika knep och knåp.
”Vad är hon då?”
”Hon är väl bara två. Om ens det.”
”Jaha, då går det väl inte”, sa Anders med besvikelse i rösten. Det hade inte varit helt otrixigt att håva in prylarna.
”Nä, det funkar inte”
”Vad gör vi då?” sa Anders nollställd, cidern kickade.
”Du får väl gå ner på stan och stjäla mer” sa Peder både uppfordrande och en aning förmanande.
”Nu vet jag inte om jag hinner”, sa Anders utan att kunna dölja känslan av skuld.
”Det är ju roligast om dom kan få prylarna på julafton.”
”Ja, det är klart.”
”Men vi kan ju ge böckerna till Mickes tjejer, dom är väl fem sex?”
Dom satt tysta vid köksbordet. Peder rullade en cigarett. Märklig stämning. Inte särskilt behagligt. Johan laddade om och bröt tystnaden.
”Hur är det med Sonny nu för tiden?. Är han ren?”
”Ja, han jobbar på Volvo”, sa Anders.
”Jaha, det är bra”, sa Johan.
”Jag försöker ge honom så mycket stöd jag kan”, fortsatte Peder. ” Vad som helst bara han håller sig borta från heroinet.
Alkoholist är han ju, men han klarar jobbet bra.
”Bara det funkar i längden”, sa Johan.
”Han är djävligt mån om att det ska hålla… vill inte ställa till något för dottern. Bara några 7,5:or varje dag.”
Utanför pågick något gräl. En flaska kastades i backen.
”Vad är det för djävla liv ute?”
Anders spanade ut mot det öde torget. Han såg inget. Johan såg inte heller något. Skuggor kanske. Nån som försvann i en mörk portuppgång.
”Det är väl dom där negrerna jag såg igår”, sa Anders i en föraktfull ton.
”Menar du somalierna?” kontrade Peder.
Nu börjas det med skiten igen, tänkte Johan. Rasistsnacket var precis detsamma som när han åkte för mer än tio år sedan. Samma gamla raljerande. Samma gamla tugg. Ingen utveckling. Inget ljus.
”Blir dom för många blir dom djälvligt farliga”, sa Anders. ”Du vet dom går på H allihop och dom …”
Johan tänkte att det började bli dags att dra hem till mamma. De skulle umgås och äta en skinksmörgås. Trots allt riktigt trevligt med lite jullstämning och mamma träffade han egentligen alldeles för sällan. Något som innerst inne plågade honom.
”Jag satte en av dom på plats igår” fortsatte Anders mala med ett osympatiskt smil i fejset.
”Det var på Fiolen. Negern påstod att jag hade tagit hans plats vid pokermaskinen. ”
”Jaha” muttrade Johan fram, måttligt imponerad.
”Så jag sa åt honom och dra. Djävla apa. Å han bara: Vad kallade du mig för? Jag drog fram batongen och bara visade. Han blev nästan vit i ansiktet. Jag sa: Sitt! Och han satte sig ner som nån djävla hund.”
Anders skrattade.
Peder skrattade inte. Han tittade lite besvärad på Johan som om han faktiskt skämdes lite.
Anders tystnade och började mixtra med mobilen. Han tömde den sista burken, rapade.
”Nej, jag måste dra. Jag ska förbi Barba och hämta lite prylar.” Han slängde på sig den överdimensionerade vindtygsjackan.
”Du får inte glömma att ge böckerna till Micke nu då, så får ju flickorna dom på julafton. Det blir väl bra?”
”Jag fixar det” sa Peder.
”Så får jag greja nåt till Sonnys unge efter jul.”
”Ja, det är lugnt.”
”Man får ju lite dåligt samvete bara.”
Dörren slog igen. Peder och Johan kunde höra Anders tunga steg i trapphuset. Det lät som om en elefant klampade runt där ute. En dag, tänkte Johan, kommer benen vika sig med ett förfärligt knak.
”Nä… dags att dra för mig också.”
Johan slängde på sig jackan och hoppade i skorna.
Peder sa: ”Roligt att du tittade förbi.”
När Johan lämnat lägenheten smulade Peder en liten bit av subutextabletten och drog upp pulvret i näsan. En varm och trygg filt svepte om honom och världens ondska ägnade han inte en tanke.
Det var två dagar kvar till jul och ute hade det börjat frysa på något.
