Hög och låg poesi i skön blandning

[090910] Det finns väl inte ett medialt debattforum i detta land där inte Göran Greider är inskriven som stamgäst. Mannen som givit mjukisbyxan ett ansikte är också en tungt vägande opinionsbildare eller, om man så vill, åsiktsmaskin, som med den förbrukningsautomatik som präglar dagens medieklimat utsätter sig för en allt större risk att bli utnött och förutsägbar, trots sin förmåga att leverera träffande kritik med en både drastisk och konkret formuleringsförmåga.

Sin formuleringskonst utövar Greider också som chefredaktör för Dala-Demokraten och som frilansande skribent i alla möjliga andra tidningar, inte minst kvällstidningarna, som med sina stora upplagor och vidsträckta räckvidd låter framförda åsikter hugga i samhällsdebatten. Till allt detta är Greider också skönlitterär författare och lyriker.

Som sådan framträder han i Katterna kommer in från mörkret, en osamlad samling dikter, som i sina bästa stunder imponerar med säkra bilder och känsla för spelet mellan de existentiella frågor som följer med vårt öde att vara varelser med förmåga att reflektera över meningen med livet och den nivå av handlingsfrihet och ansvar där människan har makten över sitt liv och kan göra de viktiga valen mellan etiska, estetiska och inte minst politiska alternativ.

Katterna kommer in från mörkret omfattar 258 sidor. Om Greider hade gjort en sovring i materialet och tagit ut det bästa och genom det kommit ner till ett hundratal sidor så hade omdömet om boken som helhet kunnat bli betydligt bättre. Nu får man ett egendomligt intryck av planlöst kringvandrande i ett poetiskt landskap fyllt av diktruiner, som här rekonstrueras i ett fåfängt försök att få så mycket som möjligt sagt av det som redan tidigare varit sagt. Stora delar av boken består av tidigare publicerat material, mycket har förekommit i dagspress och/eller vid speciella tillfällen, då Greider framfört en dikt med anledning av någon politisk händelse, t ex Obamas installation eller en demonstration mot försämringar i a-kassan.

Sådan poesi är av tillfällighetskaraktär, och det behöver inte betyda att den är överspelad när den en gång framförts. Stig Dagermans Dagsedlar var tillfälliga, men de var samtidigt lysande dikt, koncentrerad, med ett organiskt samband mellan form och innehåll, det som gör dikt till dikt. Greider är ingen Dagerman, och alldeles för ofta blir hans dikter alldeles för pratsamma, särskilt när de är återgivande, återberättande, alltså episka. Episk dikt kan vara rik och givande, vilket traditionen från Homeros till Brecht visar, men koncentration och en sträng inre logik behövs också här, och det saknas i alltför stor utsträckning i Katterna kommer in från mörkret.

Katter ja. De förekommer ofta i boken, Greider gillar uppenbarligen katter, inget fel i det, men när han diktar om dem kan det se ut så här, i en dikt som heter ”Lystra”:

Katterna kommer in från mörkret
men kommer alldeles tysta:

Plötsligt hörs klingandet från deras matskålar.

Jaha, vadå? Detta är riktigt usel dikt, formen antyder en strävan mot den japanska haikuns konstruktion, men här finns ingenting, absolut ingenting, av haikuns täthet och elegant träffsäkra bild i avslutningsraden.
Det är inte lika illa hela tiden. En annan kattdikt, ”Mörkret”, ser ut så här:

När katterna kliver ut i mörkret
tror jag att deras
sinnen liksom spärras upp:

Hörseln ett snabbt segel i natten

Bilden i slutraden är nästan i Tranströmerklass. Om sedan bara inte katterna ”klivit” ut i mörkret. Det låter som om Greiders katter går i storstövlar.

För övrigt uppehåller sig Greider mycket i sin trädgård, där han med anledning av växtligheten ägnar sig åt djupa tankar om livets villkor och dödens visshet. Det här var en genre som Harry Martinson kunde ge lyft och skönhet. Men Greider är ingen Martinson, den tungfotat grubblande versen ger bara ett ytterligare sken av banalitet åt den slitna förbindelsen mellan blomman och galaxen.

Jag tycker att Greider är mycket bättre som politisk poet än som naturlyriker. Det kapitalistiska samhällets reproduktiva orättvisor och de globala hierarkier som gynnar de rikare länderna på fattigas bekostnad kritiseras med den vänsterhumanistiska lidelse som gör Greider till en så efterfrågad kommentator.

Det ska sägas att han brinner för solidaritet och rättvisa med klar låga, som också ibland låter sig formas till dikt. Han skriver t ex om Palestina och Israel i en lång dikt där en strof inleds med: ”När jag första gången hörde / om den mur som Israel nu bygger / trodde jag inte det var sant.” Här tror jag att Greider uttrycker något som många känt med honom, det fullkomligt ofattbara i tilltaget att försöka mura in ett folk. I en värld som denna. Efter Berlinmuren. Efter gettot i Warszawa.

Strofen slutar: ”Israel är en självmordsbombare / med muren runt midjan.” Det är snyggt formulerat.

Här finns ett par tidigare publicerade dikter som Greider kommenterar med att den ojämna högermarginalen tagits bort. Ja, det kan tyckas praktiskt och utrymmesbesparande, men samtidigt innebär det ett underkännande av dikternas lyriska stringens. Ok, man kan säga att här är det inte fråga om någon höglitterär lyrik och det behöver väl inte vara så noga med högermarginalerna. Men är det inte noga med marginalerna så behöver man ju inte uttrycka i sig i lyrisk form i första läget.

Katterna kommer in från mörkret. Kanske kommer de som dikter in i ljuset där vi ser dem på bokens sidor. Några, inte så få, borde allt ha stannat utanför både huset och pärmarna.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Göran Gredier
Katten kommer in från mörkret
Bonniers 2009

Christian Swalander är verksam vid Centrum för kulturpolitiska studier i Göteborg och Borås.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: