Känslor utan riktig dramatik

[090928] En, delvis självbiografisk, berättelse som blir för allmän, som har för lite av specifika detaljer som kan få läsaren att känna djupet av de ibland hjärtskärande händelserna. Ibland bränner det dock till och texten får temperament och intensitet.

Och smaken av saltvatten påminner lustigt nog om tårar. Så minns man dem också mitt i solskenet.

Finlands-svenska Christel Sundqvist har skrivit en ambitiös debutroman, Flickan i flaskan, som i dagarna utkommer på Schildts förlag. Möjligen att ambitionerna emellanåt tangerar det pretentiösa, inte helt täcker upp ansatserna. Det är en barndomsskildring; med en alkoholiserad storhetsdrömmande far, en för svag och snäll mor och ett flertal syskon. Det handlar också om en kvinna som sakta men säkert glider in i en utmattningsdepression, men är även en beskrivning av en terapeutisk process, om att genom psykoterapi ta sig ut på andra sidan och gå vidare i livet. Om att ta sig upp ur brunnen, möta sitt inre barn och smälta ihop till en hel människa.

Berättelsen – till delar självbiografisk – pågår mellan januari 1973, då flickan är tre, till samma månad trettiotre år senare, alltså 2006. Ibland hör vi en objektiv röst, ibland en i första person. En jag-berättande kvinna i nutid, medan kapitlen i tredje person handlar om kvinnan som barn och tonåring. Språk och ton förändras något beroende på i vilket tidsplan vi befinner oss.

Det börjar lätt idylliskt där allt verkar vara bra, men samtidigt; man lyder Pappa Kungen. Den älskade pappan är en arbetare med hybrisliknande planer för sin och familjens framtid. Efter-hand dricker han alltmer och familjen trippar på tå för att inte störa honom, de häller ut spriten och fyller på med vatten. Pappan från fattiga förhållanden, medan modern har en ”finare” bakgrund. Man anar en arbetarklassens notoriskt dåliga självkänsla bakom orsakerna till hur han är. Det är på många vis en ”klassisk” skildring av en barndom med supande förälder. Och det är tyvärr en hel del som i mina ögon känns väl allmänt hållet, innehåller för få personliga eller specifika detaljer.

Jag såg en gång urpremiären på Lars Noréns dramatisering av Primo Levis Är detta en människa? om hans erfarenheter från Auschwitz. I tre timmar stod Michael Nyquist och läste en text som åtminstone under den första halvan ”bara” berättade sådant man hört, sett och läst många gånger förr. Det hela var alltså inte dramatiserat, trots att det var just så det kallades. Tanken var naturligtvis att händelser och erfarenheter i det formatet är starka i sig och därför inte behöver dramatiseras. Men för mig blev det en väldigt segdragen historia.

Jag tror man behöver det specifika. En detalj av det slaget är att flickan klipper ut och samlar på dödsannonser, hon läser verserna och gråter en skvätt för varje. Det är knappast något jag läst om förut, jag skulle önskat mig mera sådant. Även när vi får ta del av kvinnans sammanbrott och beskrivningen av hennes ”utbrändhet” känns det stundom som att kika i en sjukdomsmanual. Men trots det är det ofta drabbande att läsa om sönderfallet och allt självförakt: ”Det är mitt fel, det är mitt fel. Alltid. Allting. Mitt fel. Jag borde ha gjort ännu mer, orkat lite till, varit lite snabbare. Jag borde inte ha släppt taget och fallit så. Om jag bara hade kunnat sova så skulle det ha gått.” De ständiga självanklagelserna och alla krav gör ont att ta in. Vid flera tillfällen kommer jag att tänka på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Här får texten ett annat temperament, plötsligt med en helt annan intensivitet, i motsats till det annars lugnare poetiska.

Hur vi gärna sätter likhetstecken mellan att ha ett arbete och att vara en ”riktig” människa, hur lätt skuld och skam invaderar våra liv när vi känner oss otillräckliga.

Trots att jag hittar en del att gnälla på finns det ju också mycket som är bra. Till stor del snyggt och koncentrerat skrivet, dåtiden i en stundvis mjukare och mer naiv ton. Men jag tycker nog att allt lägger sig till rätta lite väl snabbt och förenklat till slut. Den psykologiska processen liknar närmast en saga, men då enbart vad gäller innehållet, inte i sagans form och ton (som ju vanligen fungerar).
Eller kanske är det så att jag har svårt för ”lyckliga slut”.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Christel Sundqvist
Flickan i flaskan
Schildts förlag 2009

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: