När glastaket spricker

[091016] Inom psykologin har man börjat tala om en människas skugga, den andra personlighet som var och en besitter, men som inte visas utåt mot andra. Där finns allt det som inte kan sägas, drifter, längtan, de hemlighetsfulla insikterna både om vem man själv innerst inne är och hur man upplever de livslögner man ser hos människor man har omkring sig och som man aldrig kan säga något om för då har man snart inga människor omkring sig.

Av spelet mellan vad som rör sig i skuggan och vem en person är utåt kan litteratur bli till, kanske är just den spänning som uppstår mellan skugg- och ljusjag det som mer än något annat utmärker god litteratur. Det är i alla fall hit som Inger Alfvén förlägger spänningsmomentet i sina böcker, en scen uppstår där människor figurerar mot varandra samtidigt som det både inom dem och mellan dem försiggår en uppgörelse mellan skuggorna, långt mer oförsonlig och ångestladdad än det som sker utåt.

Ingeborg i När förnuftet sover är en bit över sjuttio och faller av stolen hon står på när hon ska ta stjärnan ur julgranstoppen. Hon hamnar på sjukhus och det utlöser en serie händelser som blir en sen fas i en kris, nämligen den kris som ett sisådär fyrtioårigt äktenskap utgör. Hennes man Fabian är författare, i egna ögon stor och betydande, i de flesta andras inte alltför märkvärdig. Han är några år yngre än Ingeborg, och hennes olycksfall accentuerar ålderskillnaden när hon under konvalescensen inte riktigt klarar sig själv och går in i en livsfas där ålderns svaghet och beroende väcker hans ångest inför hur han själv inte längre kommer att vara attraktiv för kvinnor och respekterad som intellektuell.

Fabian påminner om Hjalmar Ekdal hos Ibsen, en livslögnare som kan vara naivt lycklig bara därför att det finns andra som skyddar honom från att se hur beroende han är av att få sin magnifika självbild bekräftad, samtidigt som han själv, skuggan i honom, ängsligt ropar efter att bli älskad som den han är, fylld av mindrevärdeskänslor och kompensatoriska behov.

Ingeborg har varit advokat och svarat för familjens ekonomiska stabilitet, hon har haft långa arbetsdagar medan Fabian suttit hemma vid skrivbordet eller knallat omkring på stan och upplevt sina känslor. Hennes pensionering, som innebar att hon plötsligt var närvarande hemma etablerar ett tryck av otrivsel i Fabian, han känner sig iakttagen, prövad och ifrågasatt, medan Ingeborg saknar yrkeslivet som dessutom avslutats med ett misslyckande när hon förlorat ett stort mål. Inger Alfvén varvar Ingeborgs och Fabians berättelser, och lägger till dottern Kristinas, men det är Ingeborg som berättar i jagform, hon blir den som kommer läsaren närmast, det är hennes skuggjag som framträder tydligast.

Liksom Ibsen använder Inger Alfvén retrospektiv teknik, genom det som sker i närvarande tid kommer det som skedde i förfluten tid att rullas upp, och där finns händelser som är oförsonade, som under decennier varit inflammationshärdar i relationen. Vilka var de män som Ingeborg hade haft förbindelser med innan Fabian kom in i hennes liv? Skulle han klara av vetskapen om att en av dem varit hans äldre bror, som han livet igenom sett ner på och som han blåst på arvet efter föräldrarna? Och vilka sexuella relationer hade Ingeborg sedan de gift sig, vad hade han anat och vad var sant?

För Ingeborg är det självklart att Fabian inte skulle tåla sådana sanningar, men vilka sanningar skulle han över huvud taget tåla? Lögnerna och förtigandena om vem hon själv är förenas med att hon av dåligt samvete, eller i stråk av klarsynt realism, kommer att stödja Fabians egna lögner om vem han är. Och i den situationen är det inte lätt att plötsligt bli ärlig om inte något inträffar som ställer allt på sin spets.

Ingeborg anställer en kvinna, en iransk flykting under utvisningshot, och Fabian blir rasande över att någon ska bo i det hem som han redan tycker är invaderat och gör som han brukar, blir kränkt och flyr i stället för att ta argument, och hamnar på Kanarieöarna där hans ensamhet och beroende av Ingeborg blir mer och mer tydligt, vilket fyller honom med självförakt och ett bittert kontrollbehov, som får honom att ringa hem och gräla flera gången om dagen.

Men hemma går Ingeborg och blir mer och mer beroende av Soraya, den mjuka omvårdnaden, fri från krav på utseende och prestation, blir mer och mer behaglig, hon vill till varje pris att Soraya ska stanna, hon ger henne pengar så att hon ska kunna betala sina skulder till flyktingsmugglarna, och hon märker inte hur obehagligt Soraya tycker det är med försöken att tvinga henne in i en tacksamhetsskuld som ska få henne att bli kvar.

När Fabian kommer hem gör han ett lika patetiskt som svekfullt försök att förföra Soraya, också han erbjuder henne pengar, när det gäller att försöka styra och manipulera en människa använder Ingeborg och Fabian samma metoder, där är de lika, och kanske är det när allt kommer omkring så att de inte har någon annan att fly till än varandra.

Bokens titel, När förnuftet sover, anspelar på en gravyr av Goya som heter När förnuftet sover skapas monster. Jag vill mena att den nattsida av jaget som frasen ”när förnuftet sover” frammanar kan sammanfalla med den skuggpersonlighet som psykologer diskuterar, och som här av Inger Alfvén får en stark och trovärdig gestaltning, framför allt hos Ingeborg, i hennes uppgörelse med sig själv inför livets slut.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Inger Alfvén
När förnuftet sover
Bonniers 2009

Christian Swalander är verksam vid Global Studies i Göteborg och Borås.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: