LILLE KUNG MATTIAS

[091204] Fritt efter Janusz Kobczaks bok, översatt av Mia Teeman
Premiär på Backa Teater 27 november 2009
Regi och bearbetning: Mattias Andersson
Scenografi & Kostym: Ulla Kassius
På scenen: Maria Hedborg, Rolf Holmgren, Gunilla Johansson, Rasmus Lindgren, Ylva Olaison, Laurence Plumridge, Ulf Rönnerstrand, Lars Väringer.
Musik av och med Stefan Abelssson
Från 10 år

Pjäsen bygger på en barnboksklassiker från 1923, en fabel om barnet som får makten och upptäcker att verkligheten inte alls ser ut som han har fått lära sig. En fattig flicka som av misstag lyckats ta sig in på slottet öppnar hans ögon.

Eftersom det är en saga avskedar prinsen sina ministrar och väljer sig nya och det blir jämnåriga barn som får gripa till makten.

Mattias Andersson har bearbetat och regisserat. De gamnla ministrarna höga hattar och långa svarta rockar spelas träffsäkert av Backateaterns mogna herrar med ett par förstärkningar från damsidan. De mullrar i teaterbasen så att man tror sig förflyttad till Stora Scenen på Götaplatsen.
De fattiga innevånarna i staten, som gestaltas av samma aktörer, är klädda i grå vadmal och bildar med sina platspåsar en illusorisk sophög. Dekor och kostym är en ny trtiumf för Ulla Kassius.

Kungen med krona och mantel spelas övertygande av Ulf Rönnerstrand och den lilla flickan av Ylva Olaison. De löser snyggt de svåra uppgifterna att spela barn inför barn. Och det tillsmmans med alla barnen i publiken som locklas upp på scenen och får efteträda de sparkade ministrarna. Nu ska barnen regera. Man bildar grupper och fördelar budgetansvaret mellan sig. Efter föreställningar fick vi en uppställning på hur barnen på premiären ville använda pengarna:

Barnens budget var i stora delar lik den som man skulle föreställa sig att de vuxna borde antaga. Man ville låta fler flyktingar stanna i Sverige, man ville satsa på arbete mot mobbing, man ville jobba mot tobak och alkohol och gifter i maten. Under rubriken ”Kultur” anslog man en miljon till ”flera teaterbesök i skolan” jämfört med nio miljoner till att skapa ett ”billigare Liseberg”
Det tycker jag inte ska uppfattas som kritik av Backateaterns verksamhet, som är synnerligen prisvärd.

/Åke S Pettersson

Lille kung Mattias är en engagerande saga. Den handlar om livets orättvisor. Om fattiga och rika och om att förlora sin pappa. Pjäsen börjar mitt i regeringens krismöte. En hop allvarliga och lite löjliga ministergubbar diskuterar vad som skall hända med konungariket nu när kungen håller på att dö. Det är svåra och oroliga tider. Ekonomisk kris.. Och just då kommer lille prins Mattias in på scenen.

Han frågar efter sin pappa. Ministrarna säger att pappan är lite sjuk och inte får bli störd, men när Mattias tillslut hittar fram till det avlägsna sjukrummet är kungen redan död. Då bestämmer ministrarna att Mattias måste bli kung, trots att han bara är en liten pojke. De sätter på honom en lång mantel, som han snubblar i, och en stor kungakrona, som glider ner över ögonen på honom. Och sedan ser de till att försöka styra honom av alla krafter. Så att han fattar beslut som gynnar deras egna intressen.

Lille kung Mattias känner sig ensam och sörjer sin pappa. Men när en främmande, trasig flicka plötsligt tar sig in i hans avskilda trädgård blir han glad. Äntligen någon att leka med.

Flickan tar med honom ut i de vanliga människornas verklighet. Där rråder svält och armod. Och Mattias, som låtit sig luras till att besluta om fler poliser för att hålla ordning på de fattiga massorna inser plötsligt hurdan verkligheten är för folket i hans land. Han beslutar sig för att ändra på den. Han vill ha rättvisa och jämlikhet. Han tar med sig flickan till nästa regeringsmöte, och kräver av ministrarna att de på allvar skall lösa landets problem. När han inser att de inte klarar av det avskedar han dem allesammans och kallar istället till sig nya ministrar bland barnen i publiken.

Barnen i publiken har fram till dess varit intensivt koncentrerade och engagerade. De har vänt sig irriterat om när vuxna på bakersta bänkarna skrattade för högt på fel ställe. Det här handlar ju om allvarliga saker – döda pappor, mammor som inte har någon mat att ge sina barn.

Men de barn ur publiken som utnämnts till ministrar blir blyga och har inte mycket att säga när de kommer upp på scenen. Och när alla barn skall delas in i grupper och delta i diskussioner och budgetarbete lämnar skådespelarna sina roller och förvandlas till något slags pedagoger i svarta badmössor som leder varsin grupp. Plötsligt är det inte lika roligt. Besluten har preparerats på förhand, och likaså diskussionerna. Barnen får snarast uppdraget att uppfylla de vuxnas förväntningar. Vänligt men bestämt leds de in på rätt spår. De ska rösta för ädla mål. Barnen klarar sin uppgift. Men när pedagogerna plötsligt förvandlas till vuxna ministrar igen och kör bort barnen från scenen lyder barnen automatiskt. Fastän skådespelarna försöker provocera dem till att bli arga. Men det fungerar inte.. På något vis har pjäsen tappat sin lyskraft. Fiktionen dog när grupparbetet startade. Barnen var mer engagerade när de inte själva var med på scenen. Men det var ändå en bra pjäs och ett spännande experiment.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: