SIGNALFEL

[091208] Av och med Hamadi Khemiri
Gästspel på Pustervikstreatern 2009-12-04

Jag säjer det med en gång: jag är inte rätt man att recensera Hamadi Khemiris ” Signalfel” en monolog på c:a en timme, som han visade upp i fredags kväll för ett fullsatt Pustervik. Om jag har förstått rätt är han elev på Dramatiska Institutet i Stockholm och har framfört den här monologen på Dramaten. Filmade smakprov som visades på införinformationen tidigare i höst här på Pustervik väckte aptiten.

Tyvärr uppfylldes inte förväntningarna. Khemiri är en ung tevlig pojke som ställde sig längst bak på scenen i halvmörker (en lampa bakom honom lyste irriterande i åskådarnas ögon) och talalde snabbt om något som jag inte uppfattade,trots att jag vis av erfarenhet hade satt mig på andra bänk. Han rörde sig förvisso runt på scenen och trixade med olika lampor, men det gjorde det inte lättare att hänga med i texten.

Tyvärr fanns det en kod i föreställnigen som jag inte förstod. (ett signalfel?). Unga kvinnor i publiken garvade hejdlöst och tjoade våldsamt åt detta som jag inte begrep. ”Ingen ska ta ifrån tolvåriga tjejer deras rätt att lätta på trycket från den vulkan av förpubertala hormoner som brakar runt deras kroppar,” skriver den förstående Johanna Hagström (GP2009-12-05) apropå samma fenomen hos publiken på Idol i TV. Av ”Signalfel” att döma blir det inte annorlunda fast tjejerna blir äldre.

Lite vemodigt tvingas jag konstatera att all teater inte är gjord för all publik.

/Åke S Pettersson

Precis så känner jag det också! Svårt att skriva om en pjäs som man inte känner sig inbjuden till att förstå. Men några scener i Hamadi Khemiris hemgjorda föreställning är begripliga också för mig. Till exempel den med en pojke som chattar om meningen med livet och möter en kåt gubbe som visar sig vara hans egen pappa… Det är ju tragiskt. Men den del av publiken som är yngre skrattar.

Jag har svårt att se otydlighet som en förtjänst. Khemiri pratar lika snabbt som Hyland, men otydligare. Han ser trevlig ut, men har ändå svårt att fylla ut den stora, tomma, svartmålade scenen. Att han själv sköter ljuset och springer hit och ditgör det inte roligare, bara rörigare och dunklare. Och alla hans roller har samma snabba nervösa röst och rörelseschema. Jag undrar varför. Jag undrar vad alltsammans egentligen handlar om. Jag undrar vad den unge mannen på scenen egentligen vill säga oss och mig. Men kanske handlar det inte om ett budskap, utan bara om ett slags ”attityd”. Som man bara kan beundra, eller inte förstå. Jag förstår inte.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: