[100131] Av Tracy Letts
Göteborgs Stadsteater, Stora scenen 2010-01-29
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Peter Dalle
Scenografi Sven Dahlberg
Kostym Anna Hagert
På scenen: Iwar Wiklander, Ann Petrén, Carina M Johansson, Johan Gry, Sacha Becker, Lisa Lindgren, Mia Höglund-Melin, Johan Karlberg, Marie Delleskog, Henric Holmberg, David Rangborg, Anna Wallander, Sven-Åke Gustavsson.
Det är en gedigen teaterföreställning som Stadsteatern hade premiär på i fredags, Broadwayteater i förvånandsvärt rik och mogen svensk uppsättning signerad Peter Dalle. I programmet ger man exempel på andra lyckade Broadwayproduktioner: Katt på hett plåttak, Lång dags färd mot natt, Linje Lusta, pjäser med realistisk personteckning och handbokstrogen psykologi, pjäser som bjuder på både allvar och komik, gärna med både kalla och varma rätter på menyn och lödiga skådespelarinsatser.
”Famiuljen” utgår från den tacksamma situationen när patriarken ska begravas och familjen samlas för att säja sanningar till varandra. I pjäsen finns det tre döttrar och en mor som ska göra upp. Modern, nertryckt av sin dominante make och sedan länge fast i medicinmissbruk, ser plötsligt en möjlighet att äntligen befinna sig i centrum. Det är en beundransvärd och nyansrik prestation av Ann Petrén, Men hon har naturligtvis ingen chans mot sina tre döttrar.Carina M Johansson spelar den äldsta av dem som befinner sig precis i uppbrottet från sitt spruckna äktenskap. Sålunda omgiven av prövningar står hon stadigt som fästningen Kvinnan.
Mia Höglund-Melin laddar föreställningen med ny energi när hon studsar in som nyförälskad mellansyster. Hon lyser av kärlek och lust, opassande i situationen, men omöjligt att behärska. Hon har med sig sin lekkamrat, den nya mannen i hennes liv, Johan Karlberg som får visa upp sin variant av sänghästen.
Den yngsta dottern, Lisa Lindgren, är stillsam och enkel i kontrast mot sina systrar (tänk Kung Lears Cordelia!). Hon har tyvärr hoppat i rejält galen tunna genom att förälska sig i sin kusin som under spelets gång avslöjas vara hennes bror. Men eftersom hon tidigare har varit tvungen att operera bort äggstockarna kan man låta familjehemligheten förbli hemlig.
Innan familjefadern dog (tog livet av sig) anställde han en ung flicka med indianskt påbrå för att sköta småsysslorna i hemmet. Anna Wallander spelar henne tyst, smidig och påpasslig, en hemmets goda fé. Iwar Wiklander är den döde fadern, något som kan upplevas som slöseri med skådespelarkraft, en kvart av tre timmar och tre kvart. Å andra sidan: som han spelar över under den korta kvarten, full (verkligen full) gas på rutinen, så man blev fort nöjd med gubben.
Flera andra förtjänta aktörer hade mindre roller att gestalta. Henric Holmberg spelade den dödes bror och bara hans sätt att läsa bordsbön var värt en slant. Hans värme och förståelse visavi sonen, som alltså inte var hans, tillhörde föreställningens positiva upplevelser.
Sven-Åke Gustavsson var amerikansk polis och förvaltade den rollen med förväntad säkerhet. Dessutom ledde han publiken i uppmjukande gymnastik i pausen mellan första och andra akterna. Egentligen behövdes det inga verfremdungseffekter. Det fanns inga stunder i föreställningen när man glömde att man satt på teatern. Det hör förmodligen ihop med broadwaystuket, det blir en uppvisning i teater, lika verklighetsfrämmande som Falcon Crest eller andra raffinerade såpaserier.
Jag skriver inte så för att bagatellisera de många utmärkta pjäser av högsta kvalitet som spelats (spelas) på Broadway. Men understundom hamnar tydligen en katt bland hermelinerna.
/Åke S Pettersson
Den amerikanske dramatikern Tracy Letts pjäs har bara några år på nacken, men känns ändå märkligt tidlös. Ett psykologiskt familjedrama där en härva av relationstrådar skickligt knypplas samman i intrikata mönster. En tragedi med precis lagom mycket känslosamhet och vitsig dialog för att roa och värma publiken. Ragnar Strömberg har översatt alltsammans otroligt flott. Vilka repliker! De kan inte vara bättre på engelska!
Pjäsen handlar om ett luggslitet gammalt par i en amerikansk landsbygdshåla på prärien. En tablettmissbrukande, cancersjuk kvinna som snubblar omkring med en cigarett i ena mungipan och en giftig kommentar i den andra. Och hennes man – en pensionerad universitetslärare och poet som numera ägnar sig åt att supa på heltid. Han är mild och desillusionerad. I första akten anställer han en ung indianska som hemhjälp. I nästa akt har han försvunnit, och i tredje akten begravs han. Hemmet invaderas av släktingar: kvinnans syster med man och son, tre vuxna döttrar, ett tonårigt barnbarn, en före detta svärson och en blivande svärson. Och så börjar uppgörelserna.
Det är både underhållande och spännande. Ann Petrén, som spelar den gamla kvinnan, är min favorit på scenen. Hon har ett så brett register. Spelar med bravur pundig, knipslug, elak, ömsint, gråtmild, klartänkt… Det är roligt med en karaktär som är både ond och god. Helt enkelt mänsklig. Flera av kvinnorollerna är sådana. Men mansrollerna är mer enkelspåriga. Alla män är milda, utom en, som visar sig vara en skurk… Och alla rollerna spelas med en entusiasm som nästan är smittande.
Scenografin är också rolig: våningsplan som åker upp ur golvet medan rollgestalterna går uppför och nerför trappor. Och en massa rum, som i sista akten är utspridda över scenen. Som om själva huset förlorat sin plan, och det enda som finns kvar är rummen för människornas möten och uppgörelser.
Det är en riktig helaftonsföreställning – tre och en halv timme. Och jag har inte tråkigt, och blir inte sömnig. Berättelsen går som på räls. Nya avslöjanden och nya trådar som binds samman hela tiden.
Men efteråt känns det tomt. Föreställningen var för välsmord. Jag kan inte minnas några intressanta bråddjup eller skrovligheter. Det är synd.
/Kajsa Öberg Lindsten
