/mvh 118 100

[100311] Av Kristina Ros
Urpremiär på Masthuggsteatern 26/2 2010
Musik: Henrik Rylander
Regi: Anna Sjövall
Scenografi: Råger Johansson
Kostym: Karin Dahlström
Mask: Anna Simonson
Ljus: Christian Figved
Koreografi: David Tanzilli
I rollerna: Anna-Carin Henricsson, Ashkan Ghods, Hans Brorson, Helen Hansson, Åsa BodinKarlsson och Martin Nilsson

Pjäsen spelas för högstadiet och unga vuxna

”En samtidspjäs för högstadiet och unga vuxna” är undertiteln på Masthuggsteaterns nya pjäs med det kryptiska namnet /mvh 118 100. Det är tydligen ett telefonnummer dit man kan ringa, eller sms:a, för att få svar på alla frågor.

Vi ser pjäsen tillsammans med en rejäl grupp högstadieelever. Innan föreställningen börjar håller deras lärare ett högtidligt uppfostrande anförande i foajén, och vädjar om att de skall uppföra sig ”så fint som de brukar” och ”visa respekt för skådespelarna” genom att inte föra oljud eller ”skratta på fel ställe”…

Det känns lite oroande.. Och nästan pinsamt. Men oron visar sig vara helt obefogad. Ungdomarna är mönstergillt koncentrerade i den nästan en och en halv timme som pjäsen varar. För pjäsen ÄR rolig och spännande.

Scenografin visar en kal och ogästvänlig miljö: En trappformation som leder upp till en tom vägg, som i själva verket är en byggarbetsplats. På bägge sidorna är också tomma väggar, men med gluggar upptill.

Skådespelarna träder in på scenen som en absurd androgyn kör – i svarta kläder och svart hår, bleka ansikten med kraftigt svartsminkade ögon. Behagfullt bortvända klänger de på varandra och intar utstuderat avslappnade poser. Kanske är de en bild av den bortvända, självupptagna vuxenvärlden? Eller föreställer de något slags ungdomsidoler??

Men medan jag funderar på det kommer pjäsens huvudperson in på scenen – en sympatisk, alldeles vanlig tonårsflicka, med sökande blick, och ett hundkoppel i ena handen och en mobiltelefon i den andra. Det är Vera. Hon har sommarlov och är alldeles ensam. Hennes hund har sprungit bort, och nu är hon ute och söker. Men inte bara efter hunden, utan också efter meningen med livet. Och efter sina ständigt frånvarande föräldrar. Pappan är en stressad affärsman som håller på att försöka sälja lyxlägenheter i en ombyggnation som ännu inte är klar. Eller: som bara är nätt och jämt påbörjad, men redan hotas av konkurs, byggfusk och dåliga tider. Det är den ogästvänliga miljö där vi nu befinner oss. En miljö där det gamla har förfallit och slagits sönder, och där drömmen om det nya bara är en fejk.

Och det är på denna plats som allting utspelas, under en och en halv timme.

Att genomskåda vuxenvärldens falskhet är förstås ett typiskt och förföriskt tema som man gärna använder sig av för att nå fram till ungdomar. Så tänker jag, när Vera ringer upp 118 100 för att fråga om meningen om livet. Då svarar en av de svartklädda, på det där mjuka men professionellt iskalla sättet, som är så typiskt vuxet. Suveränt undanglidande och överlägset. Jag kan inte låta bli att skratta till. Men det gör inte ungdomarna i publiken. (Är det jag som skrattar på fel ställe? Vad tycker deras magister??)

Ungdomarna skrattar däremot, och verkar djupt engagerade, när flickan träffar på en jämnårig pojke. Han sysslar med en ny slags sport, som jag glömt namnet på, men som handlar om att göra riskabla akrobatiska övningar på så många platser som möjligt i stadsrummet. Pojken har en överängslig mamma som tror att han skall dö i samma hjärtsjukdom som sin pappa. Pojken är också rädd att dö. Han bär med sig sin pappas efterlämnade anteckningsbok genom staden och försöker låta bli att svara i mobilen när morsan ängsligt ringer.

Det är spännande att se ungdomsteater tillsammans med ungdomar. Föreställningen tilltalar dem tydligen lika mycket som mig, men på olika sätt. Och det har med Masthuggsteaterns konstnärliga nivå att göra. Man nöjer sig inte med att göra en entydig förställning om ungdomsproblem. Man gör en mångtydig, suverän föreställning som inte bara öppnar ett fönster mot verkligheten, utan också visar teaterns kraft att skapa allt av nästan ingenting, inklusive den fatalt torftiga verkligheten.

Och mitt i denna ungdomspjäs figurerar också två figurer som kunde vara direkt hämtade ur någon nostalgisk göteborgsrevy med socialt patos: en liten virrig dam som återvänt till sin barndom och vill hjälpa sin pappa med att plantera grönsaker för att få ihop pengar till hela familjens utvandring till drömlandet Amerika. Hon rör sig envetet fram och tillbaka över byggarbetsplatsen, släpande på plastkassar och med ett vänligt leende på läpparna.
Och så en lätt aggressiv göteborsk go gubbe – en sur gammal fastighetsskötare som blir omskolad till säkerhetsvakt på det nya bygget.

De är roliga att titta på, men är bara mellanspel, eller vålnader, eller seriefigurer. I nästa ögonblick tillhör de åter den svartklädda kören, som förutom att svara i telefon och vara en motsvarighet till det klassiska dramats kör, som bevittnar och kommenterar huvudpersonernas äventyr, också är råttor som kommer upp ur underjorden när mörkret faller över bygget, och käcka byggjobbare, som kraftfullt jobbar i tomma luften med att uppföra detta luftslottsbygge.

Masthuggsteaterns ensemble är fantastisk. Tillsammans skapar de ett slags fysisk magi, som är rytmisk och humoristisk. Och varje skådespelare är ändå samtidigt en stark och igenkännbar personlighet. Man njuter. Och förundras.

De två unga skådespelarna Anna-Carin Henricsson och Ashkan Ghods som spelar flickan Vera och pojken Viktor gör det väldigt fint. Två unga karaktärer , kaxiga och känsliga. Inga dussinvaror, inga löjliga överdrifter. Om de hade varit ensamma på scenen hade de blivit en vanlig pjäs för ungdomar. En psykologisk ungdomspjäs på femtio minuter. Men nu fick vi något mer. Något oberäkneligt och övermodigt. Konstnärligt risktagande och magi. Det är därför det svajar ibland. Det är därför man plötsligt undrar: Vad menar dom egentligen? Det är därför man till och med kan råka skratta på fel ställe. Och det gör ingenting.

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag hade svårt att orientera mig i det rum där pjäsen spelade. Håller man på att bygga om i huset på Masthuggsterrass eller är det en kuliss som föreställer en byggarbetsplats? Råger Johanson är en fiffig scenograf..

Kanske det beror på den en aning svävande känsla jag erfor inför att se Masthuggsteaterns vanliga ensemble utklädda till svarta damer med smink och peruker. Skulle här bjudas på någon fom av metateater, unisex, där de båda pojkarna klär ut sig till flickor istället för att låta männen dominera på teatern som de gjort sedan antiken. Internationella kvinnodagen vinkar i kulissen.

Det gåtfulla hänger i luften genom hela föreställningen, blir en del av dess charm, men ger också upphov till irritation hos en äldre bildad herre, som ju inte precis tillhör målgruppen.

Pjäsen ingår i treårsprojektet ”Vem bryr sig?” Titeln rymmer kritik mot dagens samhälle, där man inte bryr sig tillräckligt mycket om sina medmänniskor, där svaren på de existensiella frågorna finns att få om man skickar ett sms till 118 100.

Vem ska man fråga?”Vad är livet?” frågar den spanske 1600-talsdramatikern Calderon:” Moln som fara rop som inga röster svara/ / själva livet drömmar bara”. Men också i den pjäsen finns det kärlek, och kärleken blir även svaret i Kristina Ros’ pjäs. Ungdomen gladde sig hörbart åt detta och däri instämmer gärna den äldre bildade herrn..

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: