[100316] Av Hasse Carlsson, i samarbete med Lars-Eric Brossner
Invigningspremiär på Folkteatern, Vita scenen, 13 mars 2010
Regi och musik: Lars-Eric Brossner
Scenografi och kostym: Sören Brunes
Dramaturg och bearbetning: Hasse Carlsson
Skådespelare: Ida Wahlund, Helena Thornqvist, Sergej Merkusjev, Johan Friberg
Musiker och skådespelare: Niklas Román
För barn från 5-9 år
Nu finns det inte längre någon barnteaterscen En trappa ner på Folkteatern i Göteborg. Men däremot invigs den ombyggda teaterns nya lilla scen, den Vita scenen, med en barnpjäs.
Ifigenia och H handlar om en liten nutida flyktingflicka som är arg på sin pappa. Hon springer ifrån honom, och plötsligt har hon hamnat i antiken. Där möter hon den jämnåriga flickan Ifigenia, som också har anledning att vara arg på sin pappa. Han är kung, och han tänker döda henne för att blidka en gudinna som han råkat reta upp. Det är nämligen alldeles nödvändigt, för att hans krigsskepp skall få vind i seglen igen.
Den gamla sagan om kung Agamemnon som motvilligt offrar sin dotter Ifigenia återberättas som en oundviklig och evig historia. Men det som sker på scenen är något annat. De två flickorna blir kompisar. De tröstar och uppmuntrar varandra. Och därigenom lyckas de avvärja alla olyckor och få sina dumma pappor att ta reson och ansvar. Dessutom visar de hur idiotiskt det är att sitta fast i gamla fördomar och låta sig styras av förlegade mansideal och påtryckningar från grabbgänget.
När de små flickorna på slutet nöjda vilar i varsin fadersfamn blir man faktiskt rörd. Detta är en riktig feelgoodpjäs för barn.
Scenografin är rolig och fantasieggande, med en ihålig antik pelare och andra trevliga gömställen. Och skådespelarprestationerna är minnesvärda. Särskilt förtjust blir jag i Sergej Merkusjev, som spelar en barnsligt självgod och lättrörd hjältekung, som går omkring i en färgglad krigarskrud med en randig pyamas under. Han har en självklar egensinnig scennärvaro, han lyser av entusiasm, han kan trolla, och han kan blixtsnabbt växla mellan att vara ett ondsint väsen och den mest godsinta människa på jorden. Till och med hans sätt att bryta på svenska tillför något alldeles extra. Precis som om han satte nytt liv i utslitna gamla ord vars innebörder börjat blekna. För han uttalar dem så noggrant och tydligt, som om han ville försäkra sig om att göra dem fullständig rättvisa.
Johan Friberg är också en spännande pappa. Han har en för trång kavaj och verkar genomsnäll, när han tålmodigt jagar sin ilskna lilla dotter över scenen…
Men är detta verkligen en feelgoodpjäs???
Plötsligt känner jag mig tveksam. Varför har man flätat samman berättelsen om flyktingflickan H med berättelsen om Ifigenia? Är det för att mildra och skyla över den hemska berättelsen om en pappa som vill döda sitt barn? Eller ville man verkligen jämställa de båda historierna?
Jag hoppas i vilket fall att den nya Folkteatern kommer att fortsätta att sätta upp en väldig massa olika barnpjäser. Arvet från En trappa ner får ju inte förspillas!!
/Kajsa Öberg Lindsten
Det som imponerade mest på mig från början i föreställningen av Ifigenia och H var maskerna och kostymerna. Krigarkonungen Agamemnon hade pyjamas under rustningen och den gamle väktaren hade ett ansikte som fårats under många långa vaknätter. I kontrast till dem svävade Ifigenia som en liten älva och jag ryste inför vetskapen om hennes öde bland de rationella grekerna, som så väl visste att livet inte är någon lek för små älvor.
Då har den moderna personen H en större chans, tvär, argsint och vresig som hon är. Riktigt övertygad blir jag dock inte om att man kan ändra historiens gång, hur bestämd man än är. Jag känner faktiskt mer för den version som Backateatern spelade 1997, där gudinnan Artemis förbarmar sig över Agamemnon och förlåter honom.
Fast hur hade det då gått med trojanska kriget?
/Åke S Petersson
