Ljus i det mänskliga mörkret

[100628] Med Tomas Alfredsons filmatisering av romanen ”Låt den rätte komma in” kom omvärlden att öppna ögonen för Sveriges just nu främsta skräckförfattare- John Ajvide Lindqvist. Det är dock aningen missvisande att placera John Ajvide Lindqvist inom ramarna för en sorts svensk motsvarighet till den genre som Stephen King, Dean Koontz och Clive Barker ofta hörsammar. Missvisande för att det på ett olyckligt sätt -vilket oftast är fallet med genrebeteckningar- förhindrar en fullständig förståelse för vilken sorts litteratur Linqvist producerar.

Lindqvist är framförallt en god stilist och en god berättare som till fullo behärskar romangenrens format. Att han tematiskt lägger fokus på det obehagliga och ibland skräckfyllda förefaller i detta sammanhang vara av sekundär betydelse. Kalla honom skönlitterär skräckförfattare. Kalla honom vad ni vill. I hans senaste roman ”Lilla stjärna” visar han än en gång prov att han framförallt är en god stilist och en god berättare.

Romanen är, som många av Lindqvists föregående romaner, en berättelse om utanförskap och -till följd av detta- jakten efter gemenskap. Hos Lindqvist brukar denna ofta förekommande jakt och därefter funna gemenskap (nästan) uteslutande ta sig besynnerliga former. Så även i ”Lilla stjärna”.

Läsaren får framförallt följa två flickors – Teresa och Theres – respektive uppväxt och slutgiltiga öden. Teresa växer upp i en fullkomligt ordinär svensk familj med en mor och far, samt två äldre bröder. Ju äldre hon blir desto större växer sig främlingskapet inför omvärlden inom henne. Parallellt med detta framlever Theres, flickan med det gyllene håret, sitt liv i en källare. Vem hennes mor och far är; var och hur hon överhuvudtaget kom till existens lämnar Lindqvist oförklarat. Hon hittas i romanens inledning – under jord, instoppad i en svart plastsäck – av musikern Lennart som tidigt får förstå att det är något förtrollande med flickans röst; hennes underbart rena klang, fullkomliga gehör och förmåga att, i stort sett, sjunga vad som helst.

Oberoende av sin underkuvade fru Lailas åsikt i frågan låter han flickan bo i parets källare, varifrån han fortlöpande och uteslutande lägger ansträngning på att förfina hennes röst genom att exponera henne för musik som ligger i hans smak. Han strävar efter att använda sig av Theres i egenyttigt syfte, även om det aldrig tydligt formuleras vad detta syfte skulle vara. I mångt och mycket härstammar hans handlingar från en självpåtagen martyrdom där den främsta drivkraften till aktion grundar sig i bitterhet.

De partier av romanen som behandlar denna förvridna samvaro fungerar som förklaring till Theres psykosociala utveckling, och hennes framtida förhållningssätt till vuxenvärlden. Lindqvist använder främst dessa partier som en sorts förklarande övergång och undlåter sig att på djupet resonera kring de filosofiska, psykologiska och även sociologiska frågor som uppstår, eller kan tänkas uppstå, i förening med Theres påtvingade sociala isolation. Detta kan tyckas beklagligt. Taget i sammanhanget är det dock fullkomligt förståeligt och bör i sig inte betraktas som någon nämnvärd kritik av romanens värde. Det visar snarare på en inom romanen liggande potential till ett framtida, självstående narrativ.

Efter en lika oväntad som förståelig händelseutveckling blir Lennarts och Lailas äldre son Jerry – utan att medvetet välja det – vårdtagare av flickan med det gyllene håret. I detta skede av romanen lägger Lindqvist energi på att sammanföra Teresa och Theres, samt förbereda läsaren för romanens väldigt obehagliga klimax. Ett klimax som stannar hos läsaren ett tag, eller snarare stannade hos mig ett tag.

Det finns en tilltalande stringens och ett starkt framträdande sinne, samt känsla för detaljer i hur Lindqvist låter berättelsen ta form. Aldrig någonsin ifrågasätter man, eller har man anledning att ifrågasätta, förekomsten av romanens oförklarade övernaturliga element. Och aldrig någonsin ifrågasätter man, eller har man anledning att ifrågasätta, romanens obehagliga epilog. Allt agerar inom ramen för den logik som Lindqvist inom romanens pärmar omsorgsfullt framlägger. I inledningen av många kapitel träder han dessutom in som ställföreträdande vägvisare. Inte alldeles olikt den berättarteknik Milan Kundera ofta praktiserar.

Lindqvist drar också stor fördel av att inte på djupet försöka förklara Theres och Teresas handlingar. Risken hade då funnits att de effektivt renderats endimensionella. I sammanhanget gjorts uddlösa, likt effektsökande, provokativa instick. Istället lämnas djupet av handlingarna oförklarade. De är endast den logiska konsekvensen av en bestämd summa av föregående händelser. I detta sammanhang fungerar Theres enbart som katalysator. Hon utgör ett sorts svart hål som drar till sig massa och efter att sista sidan vänts lämnas du med känslan att vad som hände inget annat var än den väntade avslutningen på en sedan länge påbörjad händelsekedja. Denna känsla av ofrånkomlighet intensifierar det obehagliga i vad som i romanens inledning kort redogörs för och som i romanens epilog ohämmat blommar ut i ingående beskrivningar.

Parallellt med det mänskliga mörkret löper emellertid hos Lindqvist en romantisk ådra. I det skede Theres och Teresa tar varandra i handen kan du som läsare inte undlåta dig att beröras. Det är en av de mest subtila och träffsäkra poträtteringar av en kärleksförklaring som svensk litteratur åstadkommit under 2010. Omgiven av kaos och blod finns det enbart rum för kärlek utanför normalitetens ramar. Theres och Teresa befinner sig utanför dessa ramar. Deras gemensamma utanförskap gör det därmed möjligt för dem att ta varandra i handen.

Med ”Lilla stjärna” levererar Lindqvist en alltigenom fängslande redogörelse av de mörkare och mer beklagliga handlingar som äger potential att genom människan få uttryck. Det framställda mänskliga mörkret lyser emellertid lyriskt upp tack vare den omsorg Lindqvist lägger ned på sina karaktärer och tack vare den känsla för detaljer han genomgående uppvisar.

▪ Aje Björkman

Bokomslag
John Ajvide Lindqvist
Lilla stjärna
Ordfront 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: