Om kroppens och materians tid

[100810] I Kristin Bergets Der ganze Weg rör sig diktjaget genom ett Europa vars idéer om identitet, religion och gemenskap fullständigt rämnat. Kvar finns våld, skulder och kroppar.

Rött med vertikala stripor på framsidan som skär genom författarens namn och bokens titel, får omslaget till Der ganze Weg mig att tänka på konstnären Lucio Fontana som på 60-talet skar just vertikala stripor i den rödmålade duken. Fontana trodde att hans perforeringar skulle kunna innebära slutet för konsten. Der ganze Weg är inte världens sista diktsamling men en text som i en dagboksliknande form, rör sig i ett apokalyptiskt landskap med både pastorala och modernistiska rester. Om en del av litteraturen kring förra sekelskiftet drevs av ett diktjag som var verksam som flanör, en man som spankulerade omkring och med en viss distans betraktade den moderna stadens framväxt som fenomen, så är jaget omkring hundra år senare i Der ganze Weg istället kvinna och förvirrad nomad. Tidigare välbekanta och självklara omgivningar är fulla av obehag och minner om Freuds begrepp Das unhemlich, till svenska oftast översatt till Det kusliga. Bakom tingens vanliga, vardagliga framtoning tycks någonting annat dölja sig. Förutom det Europa som när som helst kan monteras ned (och faktiskt blir nedmonterat), och vars större städers namn tycks eka tomma och ödsliga, så är det faktiskt en annan ordning som gestaltas i Der ganze Weg som mest, i alla fall uttalat, befolkas av kvinnor, och där kön minst sagt är ett onödigt påhitt.

jag vandrar ut ur mitt kön
in i byn […]
gud skapade oss till man och kvinna
så lättlurade vi är jag heter tom
du heter tom […]
Jag är den nya mannen i byn
Se på mig
My name is tom 22 år 76 år
Det är den här möjligheten vi har

Och vid de här meningarna och ordlekarna med pojknamnet Tom blir jag lite glad, även om anspelningen på tomhet, dessutom som enda möjlighet, skulle kunna ses som en dystopi (men också som en möjlighet då det som är tomt går att fylla). ”Jag är den nya mannen i byn” blir tillsammans med presentationerna av namnet Tom som upprepas på olika ställen, en utpekande gest som erbjuder diktjaget, det du som tilltalas, och de kvinnor som omnämns som grupp, möjligheten att kliva in i ett manligt subjekt, även om detta subjekt bara är en roll. Detta blir en kontrast till det historiskt sett, särskilt i litterära och medicinska kontexter, manliga (författar)subjektets självklara rätt att obehindrat träda in och ut ur ett kvinnligt subjekt, eller rättare sagt den projektionsyta som idén om kvinnan har utgjort och fortfarande utgör.

Det är satser som blir till gester, och ibland tidigare betydelseladdade begrepp som berövats sin traditionella mening, som driver Der ganze Weg.

detta är
jag jag ska bo här […]
Gud är ett ord
i en himmel som ständigt mörknar

Men trots avsaknaden av identitet (eller förekomsten av en identitet där själva avsaknaden av identitet blir identiteten) och av tillhörighet, eller kanske snarare på grund av denna, finns det genomgående pastorala inslag i texten. Här förekommer minnena av ett du i en blommig klänning, en (numera sönderbombad) trädgård, bräkande getter, Jungfru Maria, Den heliga Katarina, och honung och mjölk som forna indikatorer för idyll och fruktsamhet. Det är här, i glappen mellan det ödsliga, kalla Europa, och minnet av en idyll, och i försöket att göra det generella personligt som Der ganze Weg fungerar bäst.

du höll dig fast i marken rev
ut sidorna ur historieboken
ersatte med torkade blommor
levande blommor tårar bokmärken
använda tamponger de falska
pärlorna du ärvde
av din farmor det fanns ingen barndom

Däremot har jag svårt för att texten ibland rör sig med vissa schabloner som skulle behöva problematiseras eller utvidgas, för att bli någonting utöver just schabloner eller åtminstone för att få en verkan i sin kraft av schabloner.
Men om det är något som Der ganze Weg visar på så är det hur 2000-talet och de sista decennierna av 1900-tal kan ses som en kroppens eller materians tid. Här finns ingen bakomliggande metafysik eller essens att söka.

Nej, det här är inte världens sista dikt, men det är en text som tar sitt diktjag hela vägen genom böner om en helighet och förkastandet av detsamma, och vidare genom våld, missbruk och våldtäkter, till förutsättningen för och konsekvensen av kristendomens, och all annan tro på förlåtelse:

om vi tror på förlåtelse tror vi på skuld

Der ganze Weg tycks vilja påminna om att vi alla är delaktiga och ansvariga för det våld som finns mittibland oss, men också om att vi är kroppar, fria från den påtvingade identitet som kopplingen till kön gett oss. Att vi är kroppar med möjligheter.

▪ Christina Kall

bokomslag
Kristin Berget
Kristin Bergets
Rámus 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: