Off-festivalen

[100811] Parallellt med Avignonfestivalens internationella, kvalitetsstämpade program pågår alltså OFF-festivalen, med ett våldsamt utbud av föreställningar, som spelas på otaliga små teatrar i och utanför Avignon.
Där uppträder såväl lokala som tillresta grupper. Men så gott som alla är franska, och många kommer från trakten. Kvalitén är varierande och oförutsägbar. Katalogen är tjockare än programmet till Bokmässan i Göteborg. Om nätterna sätts det upp nya teateraffischer på varenda stolpe och vägg i innerstaden. Och överallt går det omkring folk som delar ut reklamblad och muntligen försöker övertala en att besöka en viss föreställning.

Här är några av de föreställningar som jag såg och tyckte om:

Barnpjäsen VAGUES (”Vågor”)
Spelas på teater ALIBI
av teatergruppen Les Nez Bulleuses från Orange
I rollerna: Sandrine Carayre och Marie-Jo Donascimento
För en publik mellan 1 och 5 år.

Den dag jag ser pjäsen Vagues (”Vågor” ) domineras publiken av barn i ettårsåldern. De är där med sina anhöriga. (Inga dagisgrupper, alltså.)

Jag imponeras av de båda skådespelarnas förmåga att nå fram till alla åskådare och genomföra sin fyrtio minuter långa föreställning utan att låta sig avbrytas. Några av småttingarna börjar gråta så snart de två, iförda clownnäsor och baddräkter, kikar fram och kommer ut på scenen. Men de lugnar sig snabbt, och tittar sedan fascinerat på hur clowntanterna leker med plastfiskar och båtar på ett stort blått sidentyg, som får vara böljande vatten, snuttefilt och gömställe. Att ettåringar har behållning av teater känns plötsligt alldeles självklart. Att det föreställningen fungerar sså bra har på något vis med rytmen att göra. Skådespelarna bryr sig inte om att fjäska eller jäkta. De håller en lugn och stadig rytm i sitt spel. De säger spännande ord, leker och undersöker sakerna på scenen på ett systematiskt, barnsligt vis. Och spelar till och med fåordigt upp en kort episod som handlar om att inte vilja dela med sig av sina saker. Allt sammanlänkas elegant till en hel berättelse om mötet med vatten.

”L’EAU!!!” (”Vattnet!!”) – ropar en mycket liten pojke glatt, flera gånger. Han var en av dem som grät i början. Tillslut sjunger skådespelarna en sång om vatten. Och de bär in en liten balja med vatten. Och sedan är det slut. Åskådarna kommer ner på scenen. Där sitter de båda skådespelarna. Och flera små barn tultar förtroendefullt fram till dem. En unge försöker kliva ner i vattenbaljan, men hindras av sin mamma. Jag skulle vilja göra likadant. De äldre barnen ritar och tittar på fiskarna. Jag skulle vilja tala om för skådespelarna att jag också njöt av deras föreställning, fast jag är så gammal. Men jag är för blyg.


LA GUERRE N’A PAS UN VISAGE DE FEMME
(”Kriget har inget kvinnligt ansikte”)
av Svetlana Aleksievitj
Översättning till franska: Galia Ackerman och Paul Lequesne
Dramatisering, iscensättning, scenografi , ljud och framförande: Cécile Canal
Spelplats: Les Ateliers d’Amphoux

Den vitryska författaren Svetlana Aleksievitjs dokumentärroman ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” handlar om kvinnor som stred i den sovjetiska armén under andra världskriget. Romanen är uppbyggd som en kör av röster som berättar om sina krigsminnen och reflekterar över sina upplevelser. Den franska skådespelerskan Cécile Canal har valt ut ett antal av dessa vittnesbörd och gjort en enmanspjäs, där hon omväxlande gestaltar dessa åldrade vittnen och deras yngre jag, som nyss har återvänt från kriget. Det är inte mycket rörelse på scenen – skådespelerskan förflyttar sig mest mellan två stolar. Men ändå blir det spännande och livfullt. Den lilla teatersalongens korta avstånd mellan publik och scen ger möjlighet att se skådespelerskans mimik, som är sällsynt uttrycksfull, nästan som på film. Och varje gång hon gör en paus ljuder ur en högtalare inspelade kvinnoröster, som fortsätter berättandet, på ryska och franska. Så får man ändå en känsla av dokumentär, och av en mäktig kvinnokör som ljuder genom decennierna och inte längre låter sig tystas.


EN MÊME TEMPS (”Samtidigt”)
av Evgenij Grisjkovets
Översättning till franska: Arnaud Le Glanic
Regi: Monique Cappeau
Ljus: Guillaume Herrmann
Scenografi: Laurent Foulquier
I rollen: Patrice Merle
Spelplats: Alibi Théatre

En même temps (”Samtidigt”) är en modern rysk pjäs, av den kultförklarade författaren, dramatikern, regissören och skådespelaren Evgenij Grisjkovets. Det är en känslosam, rolig monolog om livet, naturlagarna, drömmarna, barndomen och behovet av att bli älskad. Vanligen spelar Grisjkovets själv sin pjäs, som ett slags performance, med utrymme för improvisationer. Men här spelas ryssen alltså av en fransman, som på ett förtjänstfullt sätt undviker att exotisera ”ryskheten”. Han spelar allvarsamt, med en inre frenesi, och slutar med att flera gånger hoppa jämfota över en pall.


DESCARTES EN SLAM (”Descartes som poetry slam”)
Le Discours de la méthode
(”Avhandling om metoden”)
Text av René Descartes
Iscensättning, regi och framförande: Alain Simon
Musik och framförande av musiken på piano: Christophe Paturet
Théâtre des Ateliers i Aix-en-Provence gästspelar på Centre européen de poésie d’Avignon under teaterfestivalen, 14-24 juli 2010-07-26

Skådespelaren Alain Simon framför med liv och lust ett verk av den franske sextonhundratalsfilosofen Descartes – han som blev hovfilosof hos drottning Kristina, och dog av förkylning i Sverige år 1650. ”Avhandling om metoden” handlar om hur man skall ”styra sitt förnuft och söka sanningen i vetenskaperna”. Kompositören Christophe Paturet ackompanjerar läsningen med nyskriven pianomusik.

Skådespelaren gestaltar inte sextonhundratalsfilosofen – han gestaltar en man som tänker dennes tankar, och han ömsom viskar och ropar, med en entusiasm som om tankarna just nu föddes i hans hjärna. Man behöver inte förstå varje ord för att njuta av framförandet.


PS Verkets fullständiga franska titel är Discours de la méthode pour bien conduire sa raison et chercher la vérité dans les sciences , och det är från 1637.

JEAN-JACQUES ROUSSEAU
Text: Bernhard Chartreux och Jean Jourdheuil, samt Jean-Jacques Rousseau
Regi: Michel Raskine
Ljud: Laurent Lechenault
Kostym: Josy Lopez
Ljus: Thierry Pertière
I rollerna: Marief Guittier och Bertrand Fayolle
Spelplats: Cloître de la collégiale, i Villeneuve-lez-Avignon

Ännu en filosof på scenen. Nu handlar det om sjuttonhundratalssnillet Rousseau. Föreställningen spelas på en kringbyggd klostergård i Villeneuve-lez-Avignon – en liten lugn och vacker medeltidsstad alldeles utanför Avignon. Under den tid då påven höll till i Avignon (1309-1377) bosatte sig hans kardinaler här, i egna små palats. Numera finns här gästbostäder för dramatiker, skådespelare och teaterforskare.

Över klostergården lägrar sig aftonsvalkan. Svalkan är förstås relativ: det är nog trettio grader varmt, men solnedgången närmar sig, och den tryckande hettan ersätts plötsligt av en kvällsbris, som för med sig middagsdofter. På tre sidor av gården har man byggt gradänger. Där står mjuka gamla soffor, som åskådarna får sitta i. Uppe på scenen står en liknande soffa, där pjäsens huvudperson ligger och sover under en gammal päls. Bakom soffan reser sig en målad kuliss, som föreställer en alptopp.

Föreställningen inleds med att en ung betjänt och alltiallo väcker åldringen Rousseau. Liten och senig, lurig och småkinkig som ett barn, vaknar filosofen, sätter sig upp i soffan, plirar mot publiken, och börjar föreläsa om sina älsklingsidéer. Betjänten kommer med en matbricka, men åldringens aptit är dålig. Betjänten sätter sig trött ner nedanför soffan, och bryter sjuttonhundratalsfiktionen genom att plocka fram en baguettemacka ur sin moderna ryggsäck. Trött tuggar han i sig den, och släcker törsten med en burk coca cola. Åldringen gnäller och begär att få kaffe. Kastar sedan snabba blickar på sin hemvårdare, och stoppar i smyg sockerbit efter sockerbit i sin kaffekopp. Förvånansvärt vigt tar sig Rousseau plötsligt upp ur sin soffa och är med några snabba kliv ute hos publiken. Filosofen sträcker fram sin kopp mot en åskådare, som inte vågar smaka, och återvänder sedan till scenen för att fortsätta sin monolog, som riktas mot den stumt lyssnande betjänten.

Vi får veta att spritinlagda körsbär är gamlingens livrätt. Och plötsligt ser vi att under sovsoffan står hur många burkar som helst. Filosofen drar fram en. Öppnar locket, sticker ner en sked. Och ger sig återigen ut i publiken. Matar en ovillig man med ett spritindränkt bär.

Det är en rolig pjäs. Den ekorrlike åldringen Rousseau har så livfull mimik och plastik att det kan bära upp hur långa monologer som helst. Sjuttonhundratalsfilosofin blir ett levande material, som till och med lockar till sig traktens fåglar – förutom svalorna i skyn börjar några sparvliknande varelser flyga runt, runt i arkaderna som omger spelplatsen. Och i nischer i muren bakom vår Rousseau slår sig kuttrande duvor ner. De byter otåligt plats med varandra då och då – som om de ville komma närmare skådespelet. Fast mot slutet av föreställningen, när solen börjar gå ner, låter deras kuttrande mer som otålig klagan. Nu har de nog tröttnat – vill att spektaklet skall ta slut, och att främlingarna på åskådarplatserna skall ge sig av, så att de äntligen kan få sova. Och Rosseau, som också är trött, lägger sig ner på soffan igen. Betjänten breder ut pälsen över sin chef och läromästare. Sedan tar han sin hatt, slängkappa och vandringsstav, och hänger på sig ryggsäcken. Med några raska kliv har han klättrat över alpkulissen, och vandrar bort under valven.

Det är en kvinnlig skådespelare som gestaltar åldringen Rousseau. Hon heter Marief Guittier, och gör det alldeles underbart. För mig blir det festivalens mest minnesvärda skådespelarprestation. Hon skapar en gubbe, eller åldring, som i sig innesluter alla åldrar och kön. En djupt originell och specifik personlighet, som gör mig häpen och rörd. Varje sekund av föreställningen är bräddfull av hennes scennärvaro. Det är ett underverk.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: