Individualistisk kollektivist

[100928] Olof Palme hade ett i grunden individualistiskt perspektiv på samhället.
Syftet med den starka staten var att öka individens valfrihet – och sprida livsmöjligheterna mer jämlikt. Och just därför var kollektivet så viktigt.

Det är en av några motsägelser i denna första riktigt heltäckande biografi om mannen som kom att prägla en hel generation inom svensk politik.
Från tidiga 50-talet till skotten i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, en dryg halvtimme före midnatt den 28 februari 1986.

Mordet blev ett ouppklarat trauma och förekommer bara prosaiskt redovisat på de sista femton raderna. Men Olof Palmes liv, från födsel genom uppväxt, tonår, skolgång och politisk utveckling är kronologiskt beskrivet – och boken är ett imponerande projekt med noggrann research. Fast också med skarpa och fingertoppskänsliga analyser av Palmes tid inom politiken.
Att författaren är ledarskribent på Dagens Nyheter har gjort att insikterna i de politiska resonemangen bär. Men språket är klart och enkelt och akademiska begrepp och floskler tynger inte ner texten. Jag hittade ordet diskurs endast på ett ställe, vilket är en prestation i sig eftersom Olof Palmes liv i allra högsta grad var akademiskt.

Olof Palmes uppväxt i en niorumslägenhet på Östermalm i Stockholm var genuint borgerlig. Familjens ekonomiska ställning var god med tjänstefolk och guvernanter, en herrgård i Sörmland med 18 rum och havsutsikt, bil med chaufför, regelbundna utlandsresor och privatskolor för barnen. Familjens världsåskådning var konservativ och umgänget grandiost; vid middagar och soaréer fylldes lägenheten av kungligheter, friherrar, direktörer, generaler, professorer och ibland någon kulturpersonlighet. Samma år som Olof Palme föddes, var t ex kronprins Gustav Adolf, prins Carl och Ivar Kreuger gäster på en musikafton i våningen.
Familjen – som hade borgerliga tysklandssympatier, och släktband till Finland – var mer än behagligt välbesutten i ett klassamhälle där en arbetarfamilj på fem sex-personer vid denna tid kunde trängas i ett rum och kök.

Söndagen den 30 januari 1927 föddes Olof Palme. Hans närmaste familj var fadern Gunnar och modern Elisabeth – kallad Müsi – och de äldre syskonen Claës och Carin (Catharina). Gunnar Palme var vice verkställande direktör i försäkringsbolaget Thule, under fadern Sven Palme. Gunnar och hans familj bodde i en separat lägenhet men hushållet flöt ihop med farföräldrarnas mitt över trapphallen och barn, hundar och tjänstefolk rörde sig fritt mellan lägenheterna.

Att Olof Palme var sjuklig som barn och tvingades till långa perioder av sängliggande, vilket väckte hans intresse för att läsa, har varit känt sedan tidigare, men i denna biografi ges en något reviderad bild av hans egen vuxna självbild av sin barndom; modern var överdrivet ängslig när barnen blev sjuka och ”klemade” speciellt med minstingen Olof. Att det var en tid när inte antibiotika fanns kan vara en förklaring till rädslan för infektioner, men så fort barnen hade över 37,5 i feber skickades de i säng av modern, har systern Carin berättat.

Modern, som kommit till Sverige som flykting under första världskriget, var av adlig börd – von Knieriem – och barnen tillbringade somrarna på morföräldrarnas gård i Lettland och farföräldrarnas gods i Sörmland. Men skillnaden var stor mellan Ånga i Sörmland och Skangal, som var ett före detta balttyskt storgods, där det rådde en ålderdomlig värld utan el, rinnande vatten och motorfordon. Tjänstefolket var analfabeter och hälsade på herrskapet genom att kyssa på hand.

Flerspråkigheten var ett naturligt inslag i Olof Palmes barndomsmiljö. Med modern talade barnen alltid tyska, med en guvernant franska. Dessutom förväntades att man skulle kunna uttrycka sig väl och argumentera och övertyga. Detta hade bidragit till farfaderns framgångar som affärsman och politisk opinionsbildare som liberal. Ett stålblankt romarcitat smällde också högt att kunna leverera inom den bildade borgerligheten.

Litteraturintresset skulle följa Olof Palme genom livet och hans myckna läsande som barn bidrog till hans talekonst som politiker. Hans berömda angrepp på kommunistledarna i Tjeckoslovakien som ”diktaturens kreatur” var lånat från Alexandre Dumas ”De tre musketörerna” där den intrigante Richelieus hantlangare beskrivs som ”kardinalens kreatur.”

När Olof var sju år dog hans far av brusten kroppspulsåder. Fadern hade redan som ung varit sjuklig och därför avbrutit den i släkten regelbundna reservofficersutbildningen. ”Det blev så tyst hemma” beskrev Olof senare i livet faderns frånfälle. Familjen förvandlades nu till ett matriarkat eftersom farfadern dog samma år. Olof skrevs in i den privata Beskowska skolan på Östermalm – där Hjalmar Branting också gått – och var yngst i klassen med stor begåvning, läskunnig sedan fem års ålder, ”självmedveten och uppnosig” sa han själv om sin första skoltid – och att han retat upp skolkamraterna genom ”sina underbarnsfasoner.”

Tio år gammal skickades han av sin mor till internatskolan Sigtuna humanistiska läroverk. Orsaken var att modern tyckte han behövde faderliga förebilder efter pappans död. ”Jag trivdes i början, vantrivdes i mitten och trivdes bra på slutet” var hans egen minnesbild av tiden där. Han var dock väl rustad för den krävande miljön, menar författaren, och tar det myllrande hemmet med olika generationer och tjänstefolk som exempel på hans sociala kompetens, som det väl skulle kallas i dag. Han skulle dock återkomma till pennalismen och vantrivseln där under de värsta åren i senare diskussioner med vänner inom arbetarrörelsen. Hans karaktärsdrag danades dock på skolan; den slarviga klädseln, ointresset för praktiska ting men också debatthungern och idrottsintresset.

Efter studenten som 17-åring ordnade modern och hans förmyndare, högerpolitikern Harald Nordenson, ett sommarvikariat åt honom på Svenska Dagbladets sportredaktion. Samma höst började han läsa juridik. I början av juni 1945 ryckte han in i lumpen i Umeå, uttagen till underbefälsutbildning. Några kamrater därifrån minns hans diskussionslystnad och regementschefen lade märke till att han gärna ställde frågor och framförde krav från de värnpliktiga.
Våren 1947 fullföljde han sin fars önskan i ett efterlämnat brev, och sökte till kadettskolan i Skövde.

Men plötsligt tar han ett kliv i en helt annan riktning: han reser till USA och Kenyon College i Ohio som utbytesstudent. USA blev en avgörande betydelse för den unge Olof Palme. Där skalade han av sig det mesta av de mer ytliga och förutfattade meningar om politik, arbetarrörelsen och socialismen som formats av familjen, Sigtunaskolan och officersaspirantskolan. De ersattes inte av någon entydig partipolitisk uppfattning ännu, men han hittade fram till ett nytt och annorlunda sätt att betrakta världen på, via en amerikansk vänsterliberalism som skulle prägla hans grundläggande livshållning genom åren.

Han befann sig nu i ett samhälle där nedärvda föreställningar om status spelade liten roll. Och i den amerikanska kulturen betraktas det heller inte som en belastning att vara begåvad, och att tro på sig själv i en debatt. I efterhand skulle han beskriva tiden på Kenyon som en av de bästa i hans liv. Den kanske mest avgörande händelsen var den tre månader långa resan han gjorde genom 34 stater efter skolårets slut. Med buss eller liftande i bil fick han se hur orättvisorna t ex slog mot de svarta i USA.
Han fick högsta betyg i alla ämnen – varav statskunskap och ekonomi var huvudämnen – och det amerikanska valet 1948 lärde honom också betydelsen av språket som politiskt verktyg.

Hemma i Sverige igen började Olof Palme arbeta för SFS – Sveriges förenade studentkårer – och detta blev språngbrädan till politiken. Han fick uppleva den ofrihet som härskade i Tjeckoslovakien under en vistelse där och gifte sig med en tjeckiska, för att hjälpa henne till friheten i väst. Det hela var ett skenäktenskap, men vänskapen mellan henne och sedermera Lisbet och Olof Palme blev bestående.
Under dessa första år som ansvarig för SFS internationella utskott uppvisade Palme de grundläggande politiska karaktärsdrag som skulle komma att bestämma resten av hans offentliga liv – på gott och ont.

Först och främst: hans inställning till politik var mer existentiellt än ideologiskt grundat. Han hade förvisso centrala värden och idéer som han trodde på men de var inte särskilt originella eller särpräglade – förutom att han bar på en stark övertygelse om att den enskilde individen har en stark plikt att agera för vad hon uppfattar som rätt och sant i ett givet ögonblick.
Som hans vän Harry Schein senare beskrev honom: ”en taktiker som är en nära nog besatt moralist.”.

Hans brinnande internationella intresse ökade under dessa år i SFS – något som väckts under tiden i amerikanskt college. Och sommaren 1953 började han som kanslisekreterare på försvarsstaben för att nästan direkt därefter handplockas av statsminister Tage Erlander för vilken han blev personlig sekreterare, tolk, talskrivare, brevöppnare och rådgivare med tiden.

Ja, biografin täcker in allt av pregnans i Palmes liv som statsminister. Exempelvis om hur han hade velat resa till Kiruna och debattera med de strejkande gruvarbetarna 1969, men om hur Anders Ferm och Ingvar Carlsson stoppade honom. Olof Palme var en tävlingsmänniska som hade svårt att backa från en utmaning, men hans medarbetare såg hur han inte gick bra ihop med arbetare. Förvisso tog han debatten under kårhusockupationen 1968, men då handlade det om mötet med studenter. Om hur han hade sitt privata nummer i telefonkatalogen så sent som i början av 70-talet och att familjen då också fick flytta den extra husnyckel de hade i en träsko under trappan till en mer undanskymd plats bakom trädgårdsbänken. Om hur han surt sa till finansminister Sträng: ”Begriper du inte att detta inte går ihop?” när Astrid Lindgren fick betala 102 procent i skatt efter att taket för arbetsgivaravgiften tagits bort – Sträng framhärdade och höll emot, men Palme såg till att regeln ändrades.

Om hans kamp för gamla koloniala länders rätt till självbestämmande i tredje världen; om stödet till ANC i Sydafrika; om hans resa till Castros Kuba 1975, om protesterna mot Vietnamkriget, om ubåtskränkningen från Sovjets sida – som han ansåg allvarlig och tyckte att Fälldin skötte bra, om än han aldrig förstod sig på Fälldin som politiker i stort; om kärnkraftsomröstningen; om socialistinternationalen och hans kamp för nedrustning – om valförlusten 1976, om IB-affären, löntagarfonderna som han ogillade men höll masken om, Harvardaffären, EAP:s kampanjer mot honom…ja, om allt av väsentligt värde!

Att Olof Palme kunde vara långsint – mot dem han ansåg svikit honom – och arrogant mot sina politiska motståndare, var en sida som hans vänner aldrig såg, utan de upplevde en ödmjuk och vänfast person. Som pappa var han lågmäld och lyssnande, mer som en kompis till sina söner. Lisbet Palme påverkade honom bl a i familjepolitikens jämställdhetssträvanden, men – tror författaren – det kan också förklaras med att han uppfostrats i en starkt kvinnlig miljö.

Som ung riksdagsman 1960 förklarade Palme att Vilhelm Mobergs angrepp på den socialdemokratiska kollektivismen bara fick honom att gäspa: ”Framtidens problem är att skapa frihet icke från kollektivet utan i kollektivet och genom kollektivet.”

Hans – och även Tage Erlanders – idé om ”det starka samhället” som ökade den individuella friheten förutsatte i själva verket ett effektivt och konkurrensutsatt näringsliv. Begreppet ”demokratisk socialism” innebar inte något mer preciserat än att med demokratiska medel uppnå ett samhällstillstånd präglat av social rättvisa och jämlikhet, både nationellt och internationellt.

På 80-talet fanns det röster även inom socialdemokratin som tyckte att det starka samhället blivit den starka staten istället. Och 1984 uttryckte Kjell Olof Feldt som finansminister i en intervjubok – utan att ha konsulterat sin statsminister först – att han kunde tänka sig privata lösningar, vilket gjorde Palme mäkta förgrymmad.
” Min plikt som statsminister är att stödja dig till nittiofem procent, din plikt som finansminister är att stödja mig till hundra procent.” hade han sagt till Feldt.

Men Olof Palme ansåg också att fri konkurrens var nödvändig för utveckling och välstånd om det tillämpades på rätt sektorer. Som jag skrev i ingressen, hade han ett i grunden individualistiskt perspektiv på samhället (grundat under collegetiden i USA) – och syftet med den starka staten var att öka individens valfrihet och sprida livsmöjligheterna mer jämlikt. Just därför var kollektivet – staten, kommunen – så viktigt. Det kan tyckas vara en motsägelse, men Palme såg det inte så.

Samtidigt som han bekämpade nyliberalismen utåt förde han med sin sista statssekreterare Ulf Dahlsten öppna och prövande samtal om ökad konkurrens, effektivisering och valfrihet inom den offentliga sektorn.
Kanske hade vi inte haft ett så mycket annorlunda samhälle ändå, om Olof Palme hade fått leva?
Detta är en fantastisk bok – läs den!
Endast tre (mindre viktiga) fel har jag som kalenderbitare kunnat hitta: Martin Luther King sköts den 4 april 1968 (inte 4 mars), ABBA vann inte den svenska melodifestivalen 1973 (de kom trea, vann gjorde Malta, d v s Clabbe och Fristorp) och Hem till Byn började sändas som tv-serie 1971 (inte 72).
Men strunt i det…biografin är fabulös i sitt fundament.

FOTNOT: Bokens titel är ett franskt ordspråk citerat av Olof Palme 1968.

▪ Leif Wilehag

omslag
Henrik Berggren
Underbara dagar framför oss
En biografi över Olof Palmen
Norstedts 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: