En mogen debutant

[101011] Om hur språket når men ändå inte når fram.
Existentialistiska tidsfunderingar.
Små betydelsebärande skiftningar i formuleringarna.
Finns det gott om i denna diktsamling. Bengt Söderhäll är en av grundarna till Stig Dagermansällskapet och debuterar som poet vid 59 års ålder. Språket är moget och fyllt av livserfarenheter. Men tillräckligt gåtfullt för att vara god poesi.

Gemena bokstäver dominerar texten, inga rubriker sätts med versaler högst upp – bortsett från de tre sista diktsviterna – och lyrikern själv förklarade varför han valt detta stilgrepp, när vi möttes på Bokmässan i Göteborg:
”Gemen eller versal? Vad vill vi vara när vi träffas? Med gemen menar jag: en ann är så god som en ann! Världen kan tänkas utan hierarkier, utan ”herre på täppan!” I det mänskliga sker ett ständigt alstrande om vi inte hindras av versaliteten.”

Den långa sjön som åsyftas i boktiteln är så klart Dalälven. Stig Dagermans barndoms Älvkarleby ligger där vid vattnet, liksom Dagermanmuséet finns på Laxön, mitt i Älvkarlebyfallen. Naturskönt och dramatiskt på samma gång. Och visst hittar man spår av Dagermans poesi även i Söderhälls diktning. ”Ordens frihet – Frihetens ord” är rubriken på första delen av diktsamlingen och essensen i just detta är ju också vad Dagermans lyrik, prosa och dramatik behandlade.

Men dikterna bär ändå en originell prägel. Några kan betecknas som rena aforismer:

”en orimlighet
att rymmas i kroppen
en orymlighet”

Liksom (och här är kanske Dagerman mest närvarande):

”finns en hemlös
är vi alla utan hem
finns ett hemlöst språk
blir vi alla utan ord”

I dikten ”av andra” förklaras på något sätt vad poeten brottas med och vill åskådliggöra:
”av andra/ur andra/erbjuds oss/överlever vi i/språkhärvan/ordharvandet/omkastningarna/inslagen/lånade ärvda skänkte stulna/alltid nya/aldrig exakt som/stulet skänkt ärvt lånat/ordandet/textandet/vävandet/stigandet/ riktandet/beslöjande/avklädande”

En existentialistisk tidsfundering kan låta:

”en kan undra över nuet
säga att det är det enda som finns
alldeles innan det var fanns det inte
strax efter inte heller
det kom och det gick sin väg
nuet”

Bengt Söderhäll lägger ett slags pussel med språket när han jonglerar på sitt säregna sätt med orden. Att han är beläst och intellektuell skiner klart igenom. Han är lärare i didaktik vid högskolan i Gävle och föreläser om litteratur och konst. Dessutom recenserar han själv lyrik i en lokal dagstidning.
I dikten ”höljet huden primtalens evinnerlighet” får jag förnimmelser av Wittgensteins tes om språkets begränsningar:
”…mindre tätt inte så tjockt som höljet språket de naturliga talens oändlighet”

Han vänder på – och prövar samma formulering med ett något annorlunda perspektiv:

”manus oskrivet
oskrivet manus
manus oläst
olöst…”

Den stora gåtan är hur ordet och språket kan mötas.
”…tåg och station smeker inte varandra/årtionden tillsammans till trots/har de inte blivit intima
Tänk på avståndet!”
Men det finns hopp ”språkets glipa bjuder in” heter det också i ”-Mind the Gap!” och ”sinnelaget gör avståndet/förståndet begriper mellanrummet/tanken gapar”.

I bokens andra del med titeln ”Textad väv – Vävd text” hittar jag det dialektala ordet ”sendraget” och skriker rakt ut av glädje! Då jag själv kommer från norra delen av Gävleborgs län känner jag betydelsen som att man får kramp – främst – under foten.

I ”Textens trasmatta” (verstitlarna sätts med diskreta versaler längst ned på sidan) finns några typiska rader där formuleringarna förskjuts: ”-tänka sig/säger vi ibland/vi kan tänka oss/vem som/tänker mig/en tanke i någon/en tanke i någon annan/en annan i någons tanke/-tänka sig”

Att brottas med livsfrågorna på detta sätt kan vara allmängiltigt skönt och vackert om man har förmågan att dikta. Det känns som poemen är ordentligt genomarbetade och på något ställe får man klart för sig att de har författats under ett långt tidsspann.
Den dikt som gör starkast intryck på mig är nog ”Visst är tid en storhet”.
Jag återger den helt och hållet:
”visst är tid en storhet/av särskild lyster/färg och dumhet/borde det inte vara så/att vi endast ses/utanför tiden/jag föreslår en installation/där tiden befinner sig i vila/i fonden/om vi vill den något/visslar vi på den/fyllda av kärlek”

Detta skulle kunna ha varit en dagsvers av Stig Dagerman, om den omarbetats till rim i versmåtten. ”En dag om året borde alla låtsas, att döden vilar i ett vitt schatull…” kommer för mig.
Men Bengt Söderhälls diktning står för sig självt.
Fast att ha Dagerman som inspiratör, är sannerligen inget att skämmas för.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Bengt Söderhäll
Speglingar i den långa sjön
Beijbom Books 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: