Tre pjäser om James Joyce:

[101012] ZUTSCHER – EIN HÖLLENPARADIES
LUCIA JOYCE – LA MACCHINA DELLA FAMIGLIA
och
DUBLINERS
– kollektiva verk, skapade av ensemblen gemensamt med utgångspunkt från dagböcker, brev, biografier och Joyces literära texter

Regi: Niksa Eterovic
Dramaturg: Harald Harzheim
Scenografi: Julia Soubbotina
Koreografi: Mikhail Honesseau
På scenen: Jessica Hellmann, Andrea Laura, Gregor von Holdt, och Thomas Huth
Urpremiär var 12 feb 2009 på Theaterforum Kreuzberg i Berlin.
Spelades 1 och 2 okt 2010 på Kunsthaus Tacheles i Berlin.

Häromveckan var jag i Kunsthaus Tacheles – det gamla varuhuset på den livliga Oranienburgerstraße i stadsdelen Mitte, som sedan början av nittiotalet är ett av de största konstnärskollektiven i Berlin. Här finns gallerier, ateljéer, barer, och ofta marknadsstånd inne på gården, för hantverk och design och krimskrams. Huset kan se rätt kusligt ut – det är mörkt och slitet och väggarna i trapphuset är helt täckta av graffiti och flera lager gamla och nya affischer för utställningar och performances. Men här passerar hela tiden en strid flod av människor – en blandning av turister och infödda berlinare, allt ifrån välklädda äldre par till tonåriga punkare. Det är en plats som alla känner till och som står med i de flesta guideböcker. Att det också fanns utrymme för teater här visste jag inte. Men jag får ett tips, och hittar till den oansenliga dörren på första våningen i trapphuset.

En helg spelas här tre pjäser inspirerade av James Joyces liv och verk, alla tre är kollektiva verk, skapade av ensemblen gemensamt med utgångspunkt från dagböcker, brev, biografier och Joyces literära texter, och alla tre är regisserade av Niksa Eterovic – regissör, teaterpedagog, författare och James-Joyce-fantast, som är född i Kroatien, men sedan flera år bor och arbetar i Berlin. Pjäserna spelas en efter en med korta pauser emellan. Den första är en monolog – en ensam man på scenen, där det bara står enstaka möbler – en stol, en spegel, en resväska. Och i den sista, handlar det om en ensemble på nio personer. Här är det istället kaotiskt och färggrant och högljutt från allra första början – fiolspel, körsång, absurda hövliga samtal, högtidliga tal som övergår i krigshandlingar, förväxlingar, orgier och självmordsförsök.

Alla tre pjäserna är fascinerande på sina egna sätt, men den andra pjäsen i ordningen, Lucia Joyce – la macchina della famiglia, är riktigt suverän. Här handlar det om Joyces familj: frun Nora, sonen Giorgio, men framförallt om dottern Lucia. Det här är första gången jag hör om Joyces familjerelationer. Och faktum är att jag först efter föreställningen, när jag läst mer i programmet, riktigt förstår hur allt hänger samman – vem som är pappa och vem som är mamma och vem som är barn… För trots att det är tydligt i vissa scener vem som är vem, så glider figurerna i andra scener liksom ihop med varandra, byter roller: är vuxna, är barn, är galna, är sakligt nyktra… Och det är roligt att det inte är så tydliga gränser. Pjäsen fastnar aldrig i några förenklade schablonbilder. Istället byggs karaktärerna upp och får långsamt mer och mer nyanser och skiftningar.

Scenografin är hela tiden enkel – först ett helt tomt rum och sedan en byggnadsställning som karaktärerna själva under plötsligt febrilt samarbete konstruerar och bygger upp. Och alla miljöer växer fram av hur rummet använts, hur karaktärerna rör sig genom det. Den lilla byggnadsställningen blir ett skepp, blir en cirkusestrad, blir en labyrintisk jättekonstruktion där alla går om varandra – klättrande och klängande, krälande och balanserande. Och tillslut blir det Lucias eget lilla hem, (eller kanske låsta rum på kliniken?), där hon sopar och ordnar och sorterar sin samling stenar.

Pjäsen känns på något sätt som en enda lång lek – ömsom vilt fantasifull och ömsom kallsint och grym. I de första scenerna smyger de tre andra hotfullt närmare Lucia medan de hela tiden ondskefullt skanderar en monoton nonsensramsa, tills hon slutligen förfärat skriker till. Men det är en förfäran som långsamt övergår i en slags förtjusning, när hon märker styrkan av skriket och effekten det har på de andra. Och när de närmar sig igen och hon igen skriker, drar ett pillemariskt leende över ansiktet på henne som en strimma ljus.

Övergångarna mellan mörker och ljus i scenerna är alltid snabba och glidande. Ett kiknande skratt blir maniskt och stelnar tillslut i förfäran, eller exploderar i ett våldsamt angrepp. Brodern ackompanjerar godmodigt Lucia på ett litet dragspel medan hon allvarsamt och koncentrerat framför barnsliga små koreografier och akrobatnummer med ett tunnband. Men i en annan scen binder han hårdhänt samman hennes händer och fötter, drar av henne handskarna och lirkar på henne en ny klänning över den gamla – som om hon vore en provdocka. Andrea Laura som spelar modern, Nora, är liten som en docka, med en röst som fyller hela rummet, och som samtidigt rör sig över en helt absurd skala, från pipigt knarrig till fylligt dov. I korta, korta stunder spelar hon öm moder, men mest av allt är hon en helt överdådig, dominerande, vampig diva, som med dramatiskt, flirtiga rörelser och en allt högre stämma kämpar för att alltid vara i centrum. ”Men KÄRA du! Jag trodde ju att din FÖDELSEDAG var IMORGON!! JAG trodde den var IMORGON! Hahaha! TÄNKA sig!” Så skrider hon fram på scenen, riktar sig till publiken, med ryggen mot Lucia, som ändå inte låtsas om henne utan fortsätter att sopa. Och slutligen fadern James – suveränt spelad av Gregor von Holdt, en gänglig jätte bredvid den korta Nora – som Lucia stundvis verkar ha ett alldeles speciellt samförstånd med, som lite fumligt skojar med henne, leker en klapplek och blåser upp hennes handskar innan han ömt drar på henne dem. Men som i nästa stund generat låter sig slitas bort från dottern av Nora som stövlar fram till dem med ett förbittrat ansiktsuttryck.

Bilden som växer fram är av en grupp egensinniga, fantasifulla, lättretliga, tafatta, provokativa, barnsliga, aggressiva, grymma, ömma och enormt egocentriska människor. Det är figurer som fortsätter växa och vridas och vändas i huvudet på mig också flera dagar efter det att jag sett föreställningen.

Planer på att skapa ytterligare två pjäser att foga till denna Joyce-teater-triologi är redan igång. I dessa kommer också skådespelare från de tidigare pjäserna att delta. Regissören, Niksa Eterovic, har alltså som mål att sätta samman ett enhetligt program med fem pjäser inspirerade av Joyces liv och verk, som alla ska visas under en och samma kväll. Redan nu, med de tre pjäserna, är det en rätt lång teaterkväll – första pjäsen börjar kvart över sex på kvällen och vid tio cyklar jag hemåt. Det kommer i framtiden alltså troligen att bli en riktig teatermaraton – det vill säga ett underbart, överdådigt och rätt galet projekt!

Denna gång var den tredje pjäsen, Dubliners, ny. Fjärde pjäsen kommer heta Joyce-Rhytmen, och är planerad att ha premiär i Berlin någon gång i mars-april nästa år. I samband med det kommer man alltså också att ha chans att se de tre tidigare pjäserna. Innan dess finns det bara chans att se dem i Nepal, där de deltar i en teaterfestival i november.

/Hanna Nordqvist

En extra anmärkning om byggnaden: Precis när jag har skrivit klar den här texten får jag reda på att Tacheles nu, efter mer än tjugo års diskussioner och protestaktioner och namninsamlingar, trots allt troligen kommer att stänga. Marken och byggnaden har köpts av investerare och i januari ska här vara tömt. Vad som händer sedan är oklart. Kanske rivs hela byggnaden, eller också renoveras det och blir något nytt, vinstdrivande – kanske lyxlägenheter eller hotell…
Blir väldigt förvånad. Jag trodde att Tacheles ändå var så välbekant och så kultförklarat att det inte skulle gå att stänga. Fast man vet aldrig. Kanske hinner beslutet ändå ändras innan januari. Det skulle inte vara den första gamla byggnaden i Berlin som räddas i sista minuten (och inte heller första gången som just Tacheles räddas i sista minuten!).
Här är länk till en artikel på engelska från augusti 2010: http://www.artdaily.org/index.asp?int_sec=11&int_new=39949
Och en länk till Tacheles egen fortlöpande protestaktion: http://super.tacheles.de/cms/

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: