Tre föreställningar från Italienischer Theaterherbst på Volksbühne i Berlin

[101107] En helg i slutet av oktober gästar fem teatergrupper från Italien berlinteatern Volksbühne. Det är del av ett större arrangemang – italienischer Theaterherbst (”italiensk teaterhöst”) som sex år i rad organiserats av italienska kulturinstitutet i Berlin. Årets program innehåller dessutom också en konsert och två filmer, även det på Volksbühne, en ”röstperformance” på Theater an der Parkaue – Berlins ”unga statliga teater”, och två dansföreställningar i Tanzfabrik Berlins nya lokaler i Wedding. Här handlar det alltså om de tre föreställningar som jag hade möjlighet att se på Volksbühne.

Babilonia Teatris föreställning Made in Italy kallar sig för ”pop-rock-punk-teater”. Här berättas ingen historia utan föreställningen består av ett antal performance-aktiga scener, som är fragmentariska, men binds samman av italiensk populärmusik spelad på hög volym. På scenen befinner sig tre personer: en kvinnlig och en manlig skådespelare samt en svartklädd, rundlagd tekniker som med allvarlig min sköter ljud och ljus, flyttar runt saker på scenen och hissar upp och ner rekvisita. Det är först i sista scenen som jag förstår att teknikern också är del av teatergruppen och av föreställningen – då iklär han sig nämligen plötsligt en vit mantel och små änglavingar.

Allt med den här föreställningen är överraskande. Jag finner ingen logik i det som händer utan saker verkar knytas samman lite som det kommer. Det börjar med något slags Adam och Eva: efter att i skenet av en blixt ha skrikit till och låtit morgonrockarna falla, står skådespelarna nakna med armarna skylande framför kroppen och en äppelform i lysande neonslingor syns på väggen bakom. I senare scener berättas snabbt, rytmiskt och med återkommande upprepningar om vardagssituationer – om att bo ensam, om att gå och köpa pizza, om rasistiska kommentarer man hör, om grannarnas barn som leker på balkongen – men alltid fragmenterat och svårförståeligt, och de två skådespelarnas berättelser bryter in i varandra tills det blir till ett slags tvåstämmig poesi.

Det är kaotiskt, färggrant och explosivt –de dansar, häftigt viftande med armarna, spelar luftgitarr, skriker i segerrus, sliter av sig kläderna och kastar sig över scenen. Men samtidigt är det mesta spelat med en imponerande exakthet. Mycket av handlingen och talet sker helt synkroniserat – de två figurerna på scenen deklamerar nonsensverser unisont: ”Vi är tre, tre som de tre musketörerna, tre som treenigheten, tre som…!”.

På ett plan verkar allt vara nonsens och lek, och på ett annat plan verkar föreställningen vilja berätta något viktigt om samhället idag: kanske om hets, om rasism, om hatiskhet, om förenklade paroller, glittrig underhållning och politisk hjärntvätt, om brutalitet i vardagen och tårar på teve… Föreställningen avslutas med en begravning, där vi hör hur tevereportrarna, mellan psalmer och sentimentala operasånger förklarar vad som just nu händer, vem som är där och hur många som befinner sig runt kyrkan. I slutändan är alltså det hela ett kreativt, välplanerat kaos, som får mig att gå därifrån smått förvirrad, men upprymd.

Titeln på Teatro Sotterraneos (”Underjordiska teaterns”) föreställning, Dies Irae, är hämtat ur en latinsk psalmtext (i svensk översättning ”Vredens dag”) som handlar om den yttersta domen. Och med undertexten ”5 episoder runt människosläktets undergång”, är det just om domedagen, om världens undergång, som föreställningen ska handla. Men det börjar med en sång.

En skådespelare kommer ut på scenen och ber lite försynt oss i publiken bestämma vad han ska göra under föreställningens första minut. Efter lite tvekan och sorl i bänkraderna, ropar en i publiken ”canta!” (”sjung!”), och efter en snabb blick på digitaluret bakom sig, hugger skådespelaren i med en lite knagglig version av Leonard Cohens ”Hallelujah”. Precis en minut senare slutar han abrupt att sjunga och försvinner bort från scenen. Denna lugna och vänliga inledning på föreställningen följs bland annat av en häftig splatterscen, av ett slags imitation av radions telefonväktarprogram (där vi i publiken får skicka sms med fantasifulla förslag på ”Vad skulle ha hänt/hända om…?”-frågor), och av en snabb dokumentation med hjälp av engångskameror av allt som har att göra med människans kropp, känslouttryck och omvärld.

Dessa är några av de episoder relaterade till världens undergång som föreställningen gestaltar. Och till stor del handlar föreställningen just om ett slags dokumentation, om att bevara minnet av det som varit. I början av varje scen rullas ett nytt golvunderlag ut och tejpas fast över det gamla. Mellan lagren lämnas också viss rekvisita – en påse med nerstänkta skyddskläder, en hög uthälld aska, tillförslutna plastpåsar med de förbrukade engångskamerorna. Genom de senare lagren av papp och plast som täcker scengolvet, syns allt fler underligga utbuktningar. Man skapar en egen plats för en möjlig arkeologisk utgrävning – lager av spår efter det som hänt på scenen. Till dokumentationen hör också att vi i publiken hela tiden noggrant påminns om det som hänt innan. I början av varje ny scen återberättas systematiskt det som hänt i den tidigare – de flesta gånger av en av skådespelarna och en gång genom direkta frågor till oss i publiken: ”Med vilken gest illustrerades begreppet smärta i den tidigare scenen? Vilket ljud utstöttes? Vilka två skådespelare kramade varandra för att skapa bilden för kärlek?” När jag blir tillfrågad blir jag tvungen att erkänna att jag inte kommer ihåg. Scenen finns där starkt i minnet som helhet, men många av detaljerna har redan, bara några minuter senare, blivit suddiga.

Att blanda in publiken i handlingen – låta oss komma med förslag, lägga bud på rekvisitan eller svara på frågor – är något Teatro Sotteraneo använder sig mycket av. Och det är roligt att dras in i ett skådespel. Det skapar oförutsägbara moment mitt i den inövade handlingen – skådespelarna blir tvungna att improvisera. Men här tycker jag att det ofta inte riktigt fungerar så. Det känns som om vi i publiken ofta dras in på sätt som egentligen inte ger så stort utrymme för något oförutsägbart. Ofta är det istället rätt förutsägbart vilka typer av svar som kommer att komma, och det som sägs påverkar sedan inte föreställningen något vidare.

Det som jag tycker är bäst med föreställningen är istället den noggrant repeterade splatterscenen, och detta trots att jag vanligtvis har mycket svårt för allt som har med blodstänk och våldsscener att göra, också när de helt uppenbart är iscensatta och komiskt överdrivna. Men här är det så ordentligt, liksom vetenskapligt uttänkt. I den här scenen är bakgrunden en vit fondvägg och golvet är täckt av vit golvpapp, och däröver vandrar de fyra i ensemblen omkring, iklädda heltäckande vita skyddsdräkter och plastvisir, med sprutanordningar, penslar, svampar och bunkar med klarröd färg. De sprejar, duttar, kladdar och häller färg på olika bestämda ställen på väggen och golvet – hela tiden eftertänksamt, koncentrerat och ofta efter en mumlande diskussion dem emellan. Och därimellan utförs brutala avrättningar – med kniv, med kulspruta, med motorsåg… – alltsammans utan någon egentlig rekvisita, illustrerat genom att skådespelarna utstöter de typiska ljuden ”Zack!” ”traktaktaktak!” ”vrrrrummm”, och allt för att skapa passande händelser till de blodspår som redan målats upp. Denna blodiga scen fascinerar mig i sin långsamma grundlighet, i den exakt uttänkta tekniken. Resten av föreställningen känns inte lika noggrant uttänkt. Istället känns det som om man bara på ytan vidrör frågor som skulle vara intressanta att gå till botten med. Som till exempel: vad skulle ha hänt om Hitler dött redan i vaggan? Hade det verkligen ändrat något?

Till denhär tämligen högljudda, popiga uppsättning, blir teatergruppen Ortographes lågmälda och långsamma föreställning, Tentativi di volo (”Flygförsök”) en extrem kontrast. Jag går direkt mellan föreställningarna – den första på stora scenen, på markplanet, den andra uppe på tredje våningen, lite undangömt, upp för smala trappor, bakom oansenliga dörrar och genom korridorer. Vi får vänta i ett dystert kvadratiskt utrymme utan fönster, och visas sedan in i en smal, med svarta tyger avgränsad bit av ett större rum. Bara sexton personer får plats åt gången, på två rader av enkla trästolar med en svart filmduk som täcker hela väggen framför.

Hit tränger inget ljus in – det är helsvart innan föreställningen börjar och jag blinkar och känner hur ögonen försöker fokusera om och letar efter minsta ljusglimt. Och därför blir det också till en början svårt att avgöra om den gråa, suddiga bild som plötsligt börjar växa fram verkligen är en del av föreställningen – och inte bara en ljuseffekt på min egen synnerv. Ser de andra vad jag ser?

Jag börjar efter ett tag urskilja formerna av ett ansikte i det gråa molnet. Det flyter omkring på filmduken liksom i vatten. Senare kommer betydligt klarare bilder: en torkad växt som snurrar runt, två nakna kroppar, fler ansikten som verkar titta ut på oss och som långsamt rör sig. Bilderna är drömska och ger en overklig känsla. Under den dryga halvtimme föreställningen varar sitter vi där i mörkret och tystnaden och ser koncentrerat på hur en bild flyter in i en annan. Det är meditativt och vackert. Men mot slutet känns det också lite frustrerande att bilderna inte tillsammans verkar skapa något. I varje fall hittar jag inget meningsfullt samband mellan bilderna – inte ens det mest abstrakta narrativ. Istället verkar det som det är själva formen och tekniken att skapa bilderna som är föreställningens syfte och mål.

Denna känsla förstärks också av föreställningens plötsliga slut, när vi efter en stunds tvekan, blinkande tar oss ut i ljuset och direkt visas in på andra sidan filmduken, där vi har möjlighet att se hur bilderna har skapats. Det är spännande att få se tekniken – en massa små objektiv fastsatta på olika ställen i en stor skiva – och det är en spännande uttrycksform. Men just därför känns det lite synd att man inte har försökt att berätta något tydligare med bilderna. Jag tänker att det måste finnas många spännande sätt som man skulle kunna använda sig av tekniken på för att skapa ett slags samband eller någon form av abstrakt narrativ. Här känns bilderna istället väldigt separata. Men starkt uttrycksfulla är de i varje fall, och på det sättet bär jag dem också med mig långt efter föreställningen.

/Hanna Nordqvist

Lista över medverkande i de olika föreställningarna:

Babilonia Teatri – Scenografi: Babilonia Teatri i samarbete med Gianni Volpe. Kostym: Franca Piccoli. Ljus och ljud: Ilaria Dalle Donne. Koreografi: Luca Scotton. Översättning från italienska till tyska: Monica Marotta (KITA). På scen: Valeria Raimondi och Enrico Castellani. Spelades 23 oktober 2010 på Volksbühne i Berlin.

Teatro Sotterraneo – Dramaturgi: Daniele Villa. Ljus: Roberto Cafaggini. Kostym: Lydia Sonderegger. Översättning från italienska till tyska: Monica Marotta (KITA). På scen: Sara Bonaventura, Iacopo Brava, Matteo Ceccarelli och Claudio Cirri. Spelades 24 oktober 2010 på Volksbühne i Berlin.

Ortographe – Regi och optisk kammare: Alessando Panzavolta. Ljus: Giovanni Cavalcoli. Framställning av scenföremål: Roberta Galassini, Sara Masotti, Francesco Antonelli. Ljud: Cesare Fabbri. Produktion: Alessandra Simeoni_dada prod. På scen: Roberta Galassini, Sara masotti, Valentina Parmigian och Angela Longo. Spelades 23 och 24 oktober på Volksbühne i Berlin.

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: