GESCHICHTE VON HIER II: KAPITULATION

[101109] Regi: Frank Abt
Scenografi och kostym: Anne Ehrlich
Dramaturgi: Meike Schmitz
Intervjuer: Dirk Schneider
Regiassistent: Maxie Oehrlein
Teknik: Dieter Galler
Ljus: Peter Grahn
Ljud: Richard Nürnberg
På scen: Anna Blomeier, Michael Gerber och Alexander Khuon (samt Athalja Haß/Emma Nielsen – en ung flicka som spelar fiol precis i början av föreställningen)

Premiär var 9 september 2010 i Box (lilla scenen) på Deutsches Theater i Berlin.

Största delen av scenytan upptas av något som, från publikens perspektiv, till en början ser ut som en enorm trälåda. Snart får vi se att den går att vrida ett helt varv runt. Träkuben har inget tak och två sidor saknas. När den vridits runt öppnar sig ett nytt slags scenutrymme på andra sidan. Hela innerväggen på trälådan är tapetserad, där hänger en tavla och längs med väggen står ett köksbord och tre pinnstolar, allt lite gammaldags, nött och vardagligt. Men rumsutrymmet är bara ett par meter brett – det sträcker sig som en korridor längs med träkubens två slutna väggar. Resten av utrymmet inuti träkuben har ett kvadratiskt, metallrutnätsgolv – som de halksäkra stegen i en brandtrappa – och avgränsas från det vardagliga rummet av två glasväggar. Här finns alltså flera olika scenutrymmen som gränsar till och överlappar varandra; skådespelarna rör sig fritt över hela scenytan och använder sig omväxlande av utrymmet framför, bredvid och inuti träboxen för att berätta sina historier. De vrider runt träkuben av egen kraft när det är dags för scenbyte, och dessa egenhändiga scenförändringar blir också en del av berättelserna – de säger något om figurerna som berättar. Till exempel om sammanhållningen mellan det unga par som, efter att ha avslutat sina berättelser, i samförstånd och med gemensam ansträngning sätter kuben i rörelse. Eller om kvinnan som plötsligt kraftfullt och med ett belåtet leende får kuben att vridas runt – som om hon precis resolut bestämt sig för att få slut på babblandet på scenen, för nu är det hennes tur att berätta.

Den här föreställningen är baserad på intervjuer med olika personer i Berlin. Regissören, Frank Abt, beskriver i programmet hur han i arbetet med sina föreställningar samarbetar med journalisten Dirk Schneider. Det är han som samlar materialet som regissören sedan bearbetar och fogar samman till en föreställning. Detta är del två i en serie av föreställningar som alla kommer att konstrueras ihop på samma sätt – ett forskningsprojekt i teaterform där man undersöker och tolkar människors berättelser om sig själva och om världen runt omkring. Frank Abt menar att man genom teatern kan skapa möten, och ge en ingång till världar som varit främmande och slutna för en. Därför är det också viktigt för honom att det är skådespelare som tolkar berättelserna på scenen och inte berättarna själva som framträder. På det sättet frigörs berättelserna från de individuella livsödena och blir något mer allmängiltigt – något som alla i publiken på ett eller annat sätt kan förhålla sig till, menar han.

Föreställningen har temat kapitulation, och det handlar om brytningspunkter i livet, om att nå en gräns där man inte längre kan eller orkar gå vidare, om att ta svåra beslut, och om att acceptera ett nederlag. Men också om det positiva i förändringar – att finna en styrka i sig själv, som man inte visste fanns, eller att mitt i besvikelsen, sorgen eller skammen finna en sorts lättnad i att valet nu ändå är gjort, att steget är taget. Den mest lågmälda berättelsen i föreställningen – den där en schackmästare berättar om hur tävlingarna fungerar och hur man förhåller sig till motspelarna – formulerar just denna insikt väldigt fint. Hon säger att det är en förmåga och styrka hos spelaren när denna, flera drag i förväg, kan se att han har förlorat och ge upp istället för att desperat pressa sig vidare där han inte har en chans. Bättre då att spara energin till kommande matcher, och till att tänka ut nya strategier. Ibland vinner man, ibland förlorar man, det bara är så. Och det viktigaste är att våga gå vidare, och ställa upp igen trots risken att misslyckas.

I de flesta berättelserna handlar det just om detta – att leva vidare efter en motgång, och att ständigt kämpa med sig själv, och mot lockelsen att bara låta sig dras med utan att själv göra val. Det finns något svårgripbart paradoxalt i de här budskapen som kommuniceras genom föreställningen. För det handlar på en och samma gång om att våga kapitulera och att våga kämpa vidare. Det är inte alltid så tydligt om den vändning som berättarnas liv har tagit verkligen har åstadkommits genom en form av kapitulation eller genom att de plötsligt bestämt sig för eller tvingats till att äntligen sluta att kapitulera – inför de andras krav och förväntningar, och inför de egna drifterna. Ofta handlar det nog snarast om en definitionsfråga. Och föreställningen har heller inte som mål att ge svar på vad som är det riktiga och rätta.

De historier som berättas har ingen riktig klimax och inga alltigenom lyckliga Hollywood-slut. Istället glider de på ett ofta genialt sätt över i nästa historia, och lämnar figurerna mitt i sina personliga livskamper, och detta utan att det någonsin känns abrupt eller oavslutat. Människorna har ju funnits där innan vi mötte dem och de fortsätter att leva vidare efter det att vi lämnat dem – liksom också deras berättelser fortsätter att vävas vidare.

Jag tänker att det faktum att berättarna inte själva framträder knappast är den viktigaste orsaken till att deras berättelser frigörs och blir något mer än enskilda, främmande levnadsöden. Den berlin-baserade teatergruppen Rimini Protokoll, som jag sett flera föreställningar av under våren, skapar fantastiska föreställningar just med människor som representerar sig själva på scenen och som berättar sina egna historier. Och där lyckas man också skapa känslan av något större och djupare än de enskilda berättelserna. Nä, det som jag känner verkligen öppnar upp berättelserna i den här föreställningen är istället sättet som varje skådespelare glider över från en karaktär till nästa. Det är tre personer på scenen – en äldre man, en yngre man och en yngre kvinna – men det är berättelser från minst femton personer som iscensätts, utan att det sker några större förändringar på scenen. Den stora träkuben vrids runt ett halvt eller helt varv mellan varje berättelse och karaktärerna rör sig igenom och runt kuben, men scenografin förblir som den är och skådespelarna byter aldrig kläder. Trots detta växer den ena karaktären efter den andra fram på scenen. Skillnaderna mellan dem ligger i nyanserna – i en detaljförändring i ansiktsuttrycket, i kroppshållningen eller i sättet att prata. Det är utan tvekan olika karaktärer som berättar trots att det är samma skådespelare med samma kläder som framför berättelsen. Men samtidigt blir de tidigare figurerna liksom kvar på scenen, parallellt med de nya. Jag får en känsla av att scenen undan för undan fylls med närvaron av alla dessa människor vars historier just har berättats. Och trots att de är så olika fogas de också samman med varandra – varje skådespelares närvaro blir en komplex sammansättning av alla dessa figurer och deras livsöden.

Jag kan inte tänka mig en bättre bild för människans komplexitet och motsägelsefullhet! Precis så är det ju – att varje människa rymmer en enorm mängd olika figurer – roller som hon har utformat, tagit på sig eller påtvingats, och som både samverkar och motverkar varandra. Och det märker man ju också snabbt när man någon gång får chans att berätta om sitt liv, att precis när man lyckats skapa ett sammanhållet narrativ och tror att man kommit till något slags slutpunkt, dyker nya minnen, formuleringar och idéer upp. Och dessa känns minst lika betydelsefulla som de som man redan berättat. Trots att de kanske motsäger, eller i varje fall stör ordningen i ens tidigare berättelse. Det finns inget slut på allt som kan berättas om en människa! Och det finns ingen egentlig, inneboende ordning på en levnadsberättelse, bara ihopknåpade narrativ som är beroende av att vissa delar betonas och andra utesluts. Detta är en underliggande tanke som föreställningen förmedlar till mig.

Föreställningens starkaste och mest obekväma berättelse kommer precis på slutet. Här är det en pedofil som berättar, och det är ett helt oväntat möte för mig ¬– fullständigt främmande och ganska oönskat. Att lämna plats åt någon som berättar hur den kommit på att dess sexuella drift helt och hållet riktar sig mot barn, det är helt enkelt smaklöst, hemskt, vidrigt! Här tvingas vi lyssna på en lång berättelse, och det är intressant att känna hur starkt motståndet inom mig är mot just den här berättelsen – efter att jag under föreställningen har förhållit mig till samma skådespelares alla andra rollfigurer, för vilka jag alltid på ett eller annat sätt känt förståelse. Hur ska man förhålla sig till den här figuren? Det skapas en helt ny känsla av närvaro i salen – en allvarlig, koncentrerad tystnad bland publiken. Berättelsen är komplex och enkel på en och samma gång. Figuren berättar ingående om sitt liv, om olika skeenden och händelser – hur han i tonåren aldrig lyckades relatera till de jämnårigas växande fascination för sexualiteten, hur han i sitt första och enda kärleksförhållande uppskattade närheten till en annan människa, men aldrig kände upphetsning, hur han senare sökte sig igenom alla former av material för att hitta den fascination som alla andra omkring honom verkade känna, och hur han till slut landade på internetsidor med alltmer explicita bilder på barn. Han har hela tiden vetat att det är fel, att det är förhatligt, och han har försökt få sig till att sluta, och i perioder har det gått, men sedan har han hamnat där igen. Han reflekterar över det faktum att man som pedofil automatiskt alltid ses som gärningsman. Själv har han aldrig gjort annat än att titta på bilder, och skulle heller aldrig i livet…! Fast det är klart, reflekterar han vidare, att titta på bilder är ju också att understödja det som sker på bilderna. Detta är en insikt som han länge försökt hålla ifrån sig. Fram till dess att hans internetanvändande spårades av polisen och han arresterades för sitt innehav av barnpornografi. Hans verklighet föll i bitar, och samtidigt var det som en lättnad att bli avslöjad, att bli tvungen att stå till svars. Och så fick han möjlighet att gå i terapi, tillsammans med andra människor med liknande historier, och fick på så sätt verktyg att arbeta med sig själv och kämpa mot sina egna drifter. Men ett normalt liv kan man som pedofil aldrig få – kan aldrig ”botas”, kan aldrig skaffa familj, måste alltid hålla distans…

Det är en så absurd berättelse att höra. En berättelse som man helt enkelt aldrig hör. Och det är en hemsk berättelse, som är stark och gripande och samtidigt på något sätt avskyvärd. Men det är ju en människa som står där också och berättar helt öppet om sig själv… Jag känner mig jättekluven till den här berättelsen, och den fortsätter att mala i huvudet på mig. Jag tänker att den nog behövs – att man behöver kunna hantera och reflektera över också sådana här liksom omöjliga ämnen, och att det är modigt att ta med en sådan här berättelse i en pjäs. Också den här typen av möten är viktiga, kanske speciellt när man känner ett så stort motstånd mot dem. Och som teater är det fascinerande – kanske just som en mycket effektiv form av Verfremdungseffekt.

Som helhet är denna uppsättning suverän. Jag kan bara applådera dess intressanta, oförutsägbara, och vågade teman, den enkla, men effektfulla scenografin, det väl ihopkopplade och skarvfria, men ändå öppna berättandet, och de suveräna skådespelarna! På många sätt så enkelt, men så otroligt avvägt och tankeväckande. Nu hoppas jag bara få tid att också se den första delen i föreställningsserien, där temat är ”Glaube, Liebe, Hoffnung” – ”tro, kärlek, hopp”.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: