KÖTT

[101115] På Backateatern
Text, regi & korreografi: Anna Vnuk
Medverkande David Fukamachi Regnfors, Anna Harling,Karin Hedin, Sören Du Hoffman, Marall Nasisri, Alexander Salzberger, Kjell Wilhelmsen
Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Mtas Nahlin/Gustav Nahlin, Bo Stenholm,
Scenografi & kosrtym: Jenny Kronberg

Det är märkbart hur kvinnorna växer i antal och inflytande på teatrarna. Det är inget negativt i det. Nyskriven dramatik ger plats för flera kvinnor i rollistan. Ämnen som avhandlas är i större utsträckning sådana som rör kvinnor. Vad jag vill komma fram till är att det ligger i tiden att också ställa kvinnors sexualittet i focus på scenen.

Kött är en litet nedvärderande titel. Det handlar ju ändå om den andra halvan av mänskligheten, kanske den till antalet största. Ämnet är tabubelagt så det förslår. Jag minns hur Gösta Bernhard på Casino-revyn rev ner skrattåskor varje kväll när han skulle förklara innehållet i Kinseyrapporten: att kvinnor också vill.

Anna Vnuk är varken generad eller blyg när hon ger sig i kast med ämnet. Kinseyrapporten kom för snart sextio år sedan och visst har den bidragit till att världen har blivit friare. Backateatern vänder sig främst till skolungar i gymnasieåldern som under trycket av sina hormonstormar förväntas var ytterligt intresserade av ämnet. Jag skulle gärna ha sett den här föreställningen när jag gick på gymnasiet. Klistoris var inte något som man diskuterade med sina kvinnliga bekanta. (Killarna kunde nog berätta, men deras trovärdighet var inte hög.)

I pjäsen ”Kött” hymlas det inte. En lång, modernt orakad yngling gestaltar komiskt sina fantasier, stönar, slickar och slafsar med all önskvärd frenesi. Han var en clownbegåvning att imponerande mått. Av det s.k. programmet, hart oläsligt på teatrarna som vanligt, gick det tyvärr inte att utröna vad han hette.

Mitt i allt det köttiga dansade två medverkande ett pas-de-deux, ömt, skirt och mjukt. Det var en påminnelse om att kärlek är så mycket mer än kött, att det mitt i alltihop handlar om känslor som har satt riken i brand och drivit människor till förtvivlan och vansinne.

Jag tror att detta är utmärkt sexualupplysning. Till det bidrog den enkla och funktionella dekoren av Jenny Kronberg, som också hade gjort de vardagliga kostymerna. Det hade inte passat med strass och paljetter.

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: