Västerbottniska hallucinationer

[101115] När Torgny Lindgren sätter sig ned för att i skrift återge sitt liv, gör han det inte på sedvanligt självbiografiskt manér. Istället lägger han initialt fokus på problematiken kring det mänskliga medvetandets förmåga till hågkomst, och vad denna hågkomst i sig kan tänkas representera.

Vi har inte minnen, säger han. Vi har hallucinationer.
Med detta som utgångspunkt återger han fragment av hallucinationer ryckta ur ett nu långt, produktivt och inflytelserikt författarliv som sett honom förflyttad från barndomens Raggsjö, i Västerbotten, till Svenska Akademins boningar, och nationell som internationell erkännelse.

Torgny Lindgren har alltid varit och kommer för alltid att förbli en av Sveriges stora hantverkare av Ordet. Han är dessutom en mångbottnad och nyanserad tänkare.

Detta i kombination ger, med få undantag, ofta upphov till en tät och vackert flödande prosa.
Så även i Minnen, som trots hans påståenden om att det skulle vara hans sista författarinsats med stor sannolikhet kommer att uppföljas av ännu ett stycke tät, och vackert flödande prosa.

För Lindgren förefaller Orden vara livgivande luft, vilka förutan hans svaga lunga skulle riskera att brista.
Mycket i Minnen om inte styrker så i alla fall antyder detta.

”För mig, sade jag, handlar skrivandet om något annat”, skriver Lindgren.
Om vad i isåfall? får han som reaktion på vilket han fortsätter:

”Det vet jag inte. Men något större. Om stränghet och renhet i satsfogning. Om en kontrapunktik av det slag som Thomas Mann har antytt i sina essäer. Eller som Ekelöf skriver: Vad jag menar att jag vill är någonting annat, alltid någonting annat.”

Och i mångt och mycket söker Lindgren, och har sökt efter detta ”något annat”, vad det nu än må vara, i hela sitt liv- genom i sitt författarskap. Troligen kommer han aldrig sluta söka. Viljan till det andra är för stark.

Som ett resultat av denna – aningen nedtonade – ”Pär Lagerkvist-aktiga tendens” finns det en spänning i hans ord, en antydan till och mot något annat som ligger bakom, eller mellan orden; en flertydighet som tydligare än något annat ger uttryck för hans tvivel över allt som livet ger och kan ge snarare än över hans övertygelser, som till antalet förefaller få.

Denna flertydighet parad med hans precisa ironi ger känslan av en innerlig distans, och detta är inte en paradox eller en lek med orden, utan det bästa jag kan komma på för att beskriva denna hans ”ton”.

Minnen läser som innerligt distanserad för mig, och jag kan inte annat än att låta mig fångas av denna tudelade karaktär.

Avslutningsvis låter Lindgren sin förläggare komma till tals.
Hon har precis läst igenom ett utkast av manuskriptet till Minnen. Hon säger:
”Det pratas ganska mycket i det här manuskriptet.”
Hon hade hellre, förklarar Lindgren i det följande, velat ha lite mer handling.
Och sant, inte är det mycket handling.
Men som det pratas.

Den mjukt vaggande rytmen, ofta framburen av alliterionen; muserandet kring kommatecknets funktion och lämpliga användning. Funderingarna kring litteraturens tänkbara funktion, författarens funktion, döden och livet.

Som läsupplevelse, i ordets rätta bemärkelse, är det en glädje att låta ögat och örat ta del av detta nedskrivna prat.

▪ Aje Björkman

Bokomslag
Torgny Lundgren
Minnen
Norstedts 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: