LOVELY RITA/MERCEDES

[101119] Av: Thomas Brasch
Regi: Matthias Kubusch
Scenografi och kostym: Ramona Zimmermann
Teknik: Norbert Hoppe.
På scen: Exemble X – Jasper Barckhausen, Nina Beitz, Helene Bukowski, Luise Duliés, Rosa Falkenhagen, Hannes Marggraf, Matthias Schulz, Pia Schulze, Christin Schwendy, Jorinde Sturm, Yann Wenzel, Lukas Westphal

Spelades 4-6 november 2010 på Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin.

Denna föreställning är en sammansättning av två pjäser av den samtida tyska författaren och dramatikern Thomas Brasch. Mitt på scenen skapar ett tre meter högt rutnätsgaller i järn en kvadratisk inhägnad, och lämnar plats för en två meter bred remsa scengolv på alla sidor. På det viset är scenen uppdelad i två separata scenytor – pjäsen Lovely Rita spelas innanför inhägnaden och pjäsen Mercedes spelas utanför. Och det fungerar utmärkt! De två pjäserna kompletterar varandra, de ger en inblick i två parallella verkligheter och skapar på så sätt tillsammans en komplex berättelse om en värld i sönderfall. I ena fallet handlar det om ett samhälle kort efter ett krig – om en instängd lyxtillvaron som ockupationsmaktens älskarinnor, om makt och absolut vanmakt, om trauma, om att ha förlorat allt och desperat sträva vidare mot ett banalt mål som blivit det enda som betyder något i livet. I det andra fallet handlar det om livet på botten av samhällsstegen, om ett slags slumtillvaro, om sysslolöshet, om ett sökande efter kärlek och om drömmar om materiellt välstånd. De två verkligheterna byter av varandra – när figurerna i den ena agerar hamnar de i den andra i mörker och förblir blickstilla.

Innanför inhägnaden står det ett par nersuttna fåtöljer och ett flertal stora fyrkantiga kuddar i konstläder ligger utspridda på golvet. I utrymmet utanför stängslet tornar högar av sopsäckar upp sig mot väggarna, och det ligger pappförpackningar utslängda på golvet. Alla skådespelarna befinner sig på scenen redan innan föreställningen börjar. Innanför inhägnaden befinner sig fyra kvinnor i glittriga maskeradmasker och sexigt åtsmitande kläder och en man i putsade soldatstövlar. Utanför sitter sju personer på plaststolar som står längs med väggarna, inklämda mellan sopsäckarna.

Berättandet är fragmenterat – konkret och abstrakt på en och samman gång, och det som hävdats i en scen motsägs sedan ofta direkt i nästa. En figur jobbar med att köra andra människors bilar, på det sättet har han fått se en massa spännande ställen i världen. Eller nej, det har han inte alls – han har varit utan arbete hur länge som helst, han står ju bara där på trottoaren och räknar bilarna som passerar förbi. Och så sitter två tillsammans i en lyxig bil – ett nyförälskat par som gjort en tur ut på landet. Eller, vadå för bil? Här finns ju ingen bil! Varför pratar hon hela tiden om en bil? Det är som fantasier som figurerna på scenen ibland på största allvar delar, och ibland motsäger och punkterar som såpbubblor. Och samtidigt blir det ett spel med vårt publikperspektiv – med hela teaterkonventionen. Vi har ju gått med på att det är en bil när de på scenen säger att det är det. Och så plötsligt säger någon argt att det ju inte alls finns någon bil här. Som i ”Kejsarens nya kläder” motas vi abrupt ut ur vår fantasiväv och tvingas titta på scenen som den är – helt utan något som helst som ens kan liknas vid en bil. Men samtidigt är vi beredda att på ett ögonblick föreställa oss bilen igen så fort det krävs av oss. Och på något sätt finns den ju också hela tiden med där, också när dess existens förnekas. Vi både ser bilen och ser den inte.

Det är alltid fascinerande att upptäcka hur många olika lager av föreställningsvärldar man som publik faktiskt kan hantera, och hur starka fantasibilder som skapas under en föreställning när berättandet fungerar som allra bäst. Det behöver ju egentligen inte alls vara logiskt. Snarare är det bättre när det är motsägelsefullt. När logiken bryts sönder störs man inte längre av oväsentliga motsägelser i detaljerna. Det blir inte längre så viktigt att en figur har fel snitt på kavajen (”en sådan där kavaj hade man minsann inte i Ryssland på 1800-talet!”).

I den här föreställningen byggs berättelsen alltså just genom flera lager av motsägelser. Och också figurerna är svårbestämbara. I pjäsen Lovely Rita är det fem skådespelare, men kanske är det egentligen bara två figurer som framställs – den sjuttonåriga Rita, som förlorat sina föräldrar och hela sitt gamla liv i kriget, och hennes älskare – någon form av ung officer ur ockupationsmakten. Kanske är de fyra unga kvinnor som befinner sig här egentligen allesammans Rita, trots att de våldsamt interagerar med varandra och trots att de presenteras som separata personer – Rita och tre före detta kvinnofångar, med vilka Rita nu delar boende. Mannen sägs uttryckligen vara Ritas älskare i första scenen, men alla fyra älskar de i olika scener med honom och alla fyra kräver av honom att han ska hjälpa dem in i filmvärlden. Delar de enbart filmstjärnedrömmen med Rita, som klamrar sig fast vid den som den ultimata räddningen, eller är de alla del av henne? Eller är de kanske del av hennes fantasivärld – en ihopfantiserad grupptillhörighet, ett tufft gäng där alla både stödjer och trycker ner varandra. Det blir aldrig helt klart för mig, men det är en otydlighet som inte stör det minsta utan bara är spännande att fundera vidare kring.

I pjäsen Mercedes blir denna sammanblandning av figurer ännu uttryckligare – här heter nämligen alla kvinnliga karaktärer Oi och alla manliga Sakko. De sju skådespelarna bildar tre par, med en extra udda karaktär (ytterligare en Sakko?) som ibland träder in i någon annans ställe. I varje scen framträder ett av de tre paren, de träffas, diskuterar intensivt, gullar med varandra, grälar, slåss, skiljs åt. Berättelserna om varje enskilt par vävs vidare varje gång de framträder, men binds också alltmer samman med de övriga två parens berättelser – bilder och direkta repliker återkommer och upprepas i nya situationer tills man inte längre klart kan säga att det handlar om olika par. När de i slutet av pjäsen för en absurd dialog alla sju tillsammans – ett meningsutbyte som uppenbarligen sker mellan två personer, men där alla figurerna låter frågor och svar skutta fram och tillbaka mellan sig – blir sammansmältningen av figurerna ännu tydligare. Det handlar om Oi och Sakko, om alla och om ingen.

Detta är ett skådespel som har utformats på Murkelbühne – en teatergrupp för barn och ungdomar i Berlin. Skådespelarna tillhör Murkelbühnes 16+ grupp, som kallas Exemble sbyx, de är alltså alla mellan 16 och 25 år gamla, och spelar helt suveränt! Två och en halv timma varar föreställningen, utan paus. Att det pågått så länge märker jag först efteråt. Jag har varit så fast i de olika vändningarna i berättelserna och i karaktärerna, att jag inte en enda gång tappat koncentrationen. Speciellt pjäsen Mercedes, den som spelas på utrymmet runt omkring inhägnaden, är fascinerande – här händer egentligen inget speciellt, men ändå växer en så komplext mänsklig bild fram, av längtan, ömhet, kärlek, själviskhet, nyfikenhet, ilska, besvikelse. Alla känslor testas av figurerna med och mot varandra.

Murkelbühne har tidigare haft sin hemmascen på barn- och ungdomscentret Eliashof i stadsdelen Pankow. Men under vintern förlorar de på grund av olika politiska beslut denna spelplats. Medan de letar efter en ny passande lokal spelas föreställningarna på ett antal olika platser. Och därför hade denna föreställning bjudits in att ha premiär på Volksbühnes lilla scen, på tredje våningen. I pressmeddelande inför föreställningen uttrycker teatergruppen stor tacksamhet mot Volksbühne för denna inbjudan, men jag måste säga att den är mer än välförtjänt. Det vi får se känns väldigt professionellt, och liknar på inget vis amatörteater Tvärtom håller denna föreställning håller enligt min uppfattning mer än väl samma standard som Volksbühnes övriga repertoar.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: