Familjelivet genom kameralinsen

[101123] Det är något visst med både nya och gamla bilder, fast på olika sätt. I min egen lägenhet hänger fem bilder från 1910-talet, tagna av min morbror. Med hjälp av fotografierna får jag känslan att komma närmare den tid då bilderna togs. Men bilder förmedlar något mer, kan man utläsa av Björn Axel Johanssons historiska genomgång.

Innan tekniken att återge verkligheten med hjälp av fotografier utvecklades var det måleriet och andra hantverksmässiga tekniker som gällde. Men även den mest minutiösa ambitionen att återge verkligheten med dessa metoder, överträffades när fotografiet presenterades av fransmannen Daguerre år 1839. Fotografiets avbildning av verkligheten stämde mer överens med ögats än alla andra tänkbara konstformer. Länge sattes också verklighetsstämpel på fotografiet, även om manipulationer tidigt kom att användas.

I Björn Axel Johanssons praktverk får vi följa fotografiets historia från begynnelsen till den revolution som det innebar att gå över från analog till digital fotografering. Böcker av detta slag väcker ofta fler frågor än de svar som ges. Vi får en översiktlig och lite fragmentarisk beskrivning av de teknikskiften som gjorts genom åren. I början var det våta tekniker som användes och därmed blev ateljén av central betydelse. Runt 1870 kom tekniken med torrplåtar, vilket både innebar en första expansion för fotograferandet och ökad rörlighet.

Vad innebar fotokonsten för vår syn på avbildandet? Var det någon skillnad mot tiden innan? Det skulle vara spännande att få läsa fler reflektioner av det slaget. Personligen tror jag att det inledningsvis inte var så stor skillnad. Fotograferandet betraktades länge som en variant av konst. Kanske var rent av fotoateljén och målarateljén ungefär desamma. Det var ju inte helt enkelt att fotografera i studion under 1800-talet, för vi pratar om tiden före elektricitetens genombrott. Alltså lades ateljéerna självklart med stora fönster i norrläge, för att slippa direkt solljus och alltför stora kontraster.

De tidiga torrplåtarna gjordes med glas som bas. Negativen var stora och informationstäta. Enklast var att göra kontaktkopior på papper, även om det med tiden utvecklades finurliga lösningar både för både förstoringar och flera bilder på samma negativplåt. Visserligen fanns det flera storlekar på negativglasen, men viss standardisering började utvecklas i industrialismens fotspår.

Ett uttryck för det var de så kallade fotografiska visitkorten, som efter en tid hamnade på storleken 6×9 cm. Visitkorten kopierades ofta i ett mindre antal av samma bild, lämpliga att dela ut till släktingar, blivande släktingar och andra. I dess följe introducerades familjealbum, preparerade för denna typ av bilder. Albumet kom att gestalta släkten och blev något man hade på bordet i finrummet för att visa upp för besökare. Då handlar det om de mer bemedlade skikten i samhället, den stora massan hade ännu inte råd att gå till en fotograf.

Visitkorten blev en långkörare i ungefär ett halvt sekel innan nya estetiker blev moderna, med lite friare former av album. Det visar sig också att nymodigheter inte alltid är så nya som man skulle kunna tro. Idag upplever vi en hype när det gäller filmer i 3D-format. Björn Axel Johansson visar att stereofotograferandet är närapå lika gammalt som fotografiet självt. Det fanns visserligen lite hjälpredskap att betrakta dessa bilder med, men med lite träning går det bra även utan.

Men åter till estetiken. Visitkorten var vanligen små porträtt på enskilda personer. Vanliga motiv var också grupper av människor. Med glasnegativen blev kameran lättare att ta ut ur studion och vanliga motiv blev gruppfotot utanför den egna bostaden eller fabriken. När amerikanen Eastman introducerade celluloiden som basmaterial för negativet kunde kamerorna bli både mindre och billigare. Mot sekelskiftet började försäljningen ta fart för att sedan öka alltmer.

Fortfarande var kameran inget som fanns i varje hem, men min morbror Bror var en av dem som på 1910-talet köpte en kamera – som jag tyvärr aldrig fått se. Fotograferandet blev lite friare. Visserligen är det fortfarande uppställning av släkt och vänner som dominerar. Lite statusprylar kan man betrakta i min morbrors bilder. På en av bilderna håller en man fram sin moderna cykel, på ett annat finns en liten modelljärnväg uppställd på salongsbordet. Så finns en bild på ett husbygge med byggjobbarna uppställda vid takstolen. Organiserat snapshot, kanske man skulle kunna kalla den typen av bilder.

Med de friare kamerorna utvecklades reportagefotografiet. Intresset för det exotiska kunde nu gestaltas på bild. En tidig variant av färgfotograferande utvecklades i början av 1900-talet, autochromer. De finns omnämnda i boken, däremot inte fransmannen Albert Kahn som gjort sig en förmögenhet på finansmarknaden. Han skickade på 10- och 20-talen ut expeditioner till några av världens avkroker för att dokumentera vardagsliv och fest, och betraktade sitt projekt som en form av fredsarbete genom sina försök att skapa ökad förståelse för andra kulturer. Idag finns många av dessa bilder på Albert Kahn-museet i Paris.

Med elektriciteten i början av 1900-talet kom konstljuset in i bilden. En påtaglig förändring var att man nu började använda förstoringsapparat för att kopiera bilderna. Samtidigt var det behändigt att göra kamerorna och även filmformaten än mindre. Vi fick småbildsformatet, som alltmer kom att dominera resten av den analoga eran. Men det var en process. Själv köpte jag min första kamera i början av 1960-talet med filmformatet 6×6 cm, samma som den moderna Hasselbladskameran.

Eastmans med sitt företag Kodak är väl den mest framgångsrike inom fotobranschen. Han försåg folket med både kameror och film. Tidigt på 1900-talet myntade han sin slogan ”You press the button, we do the rest”. De första masskamerorna såg dagens ljus. På 1960-talet kom instamatic-kamerorna. Nu försågs filmen med en kassett och alla kunde utan problem ladda en kamera. Sen kom en specialgjord engångsblixt med fyra exponeringar och svenskarna tryckte på knappen mer än någonsin.

Det fanns dock ett problem med instamatickameran. Filmformatet var mindre, objektiven ofta av plast och kopiorna har ofta visat sig vara av dålig kvalitet. Så vad gäller några decennier från mitten av 60-talet och framåt är bildminnet sviktande i de flesta hem.

Fotobranschen själv sviktade mot slutet av seklet, trots att många hade skaffat sig allt bättre kameror. Då gjordes försök att introducera kameror med att helt nytt format med APS-systemet. Filmen är här något mindre än småbildsformatet men kamerorna kunde göras än mindre. Problemet var att nu var tiden mogen för en ny revolution, det digitala fotograferandet.

Här gör Björn Axel Johansson halt. Nu har i stort sett alla i Sverige en egen kamera och vi lägger förmodligen mer pengar på kameror än någonsin. Det är nog för tidigt att göra en analys av vart digitalkameran för oss. Men en ny typ av bilder har vi fått oss till livs: självfotografen. The me-photographer. Självporträtt. Plötsligt är vi mer avspända inför fotograferandet och vi tar fler bilder än någonsin.

▪ Christer Wigerfelt

Bokomslag
Björn Axel Johansson
Stora boken om familjebilder
Historiska Media 2010

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: