CORPUS

[101128] Regi: Gudrun Herrbold och Bettina Tornau
Scenografi och video: Constanze Fischbeck
Dramaturgi: Birgit Lengers
Ljudupptagningar: Franziska Beilfuss
Regiassistent: Branko Janack
Teknik: Dirk Salchow
Ljus: Janek Badzmierowski och Florian Lohoff
Ljud- och Videoupptagningar: Janine Neumann, Maxim Skalski, Olver Voß
På scen: Katarina Dmitrieva, Josephine Lange, Lorenz Nolting, Michael Krieger, Bianca Praetorius, Onca Turan, Wojciech Zopoth och Bernd Moss.

Föreställnings skapades som ett samarbete mellan Deutsches Theaters ungdomsscen och specialister från universitetssjukhuset Charité i Berlin.

Premiär var 11 november 2010 i Robert-Koch-Hörsaal i Berlin.

Här handlar det uteslutande om kropp: Vad har man egentligen för relation till kroppen? Kan man verkligen säga att man har en kropp? Hur ser man själv på sin kropp, hur ser andra på den och hur påverkas ens egen kroppsbild av hur man inbillar sig att andra ser på den? Subjektiva föreställningar och upplevelse blandas med fakta och statistik om fördomar och ideal.

Vi befinner oss i en gammaldags föreläsningssal i en byggnad som jag antar tillhör universitetssjukhuset Charité, några kvarter bort från Deutsches Theater. Bänkraderna sluttar brant ner mot den avlånga katedern. Ett par meter ovanför oss löper en balkong runt hela salen. Allt möblemang är i mörkt, vackert nedslitet trä. På vägen in i salen har vi tilldelats formulär att fylla i med frågor om vår kropp och vår kroppsbild: Vilka av våra kroppsdelar tycker vi bäst om? Vad med våra kroppar skulle vi gärna vilja ändra på? Vad är det värsta vi kan föreställa oss kan hända med vår kropp? Så de sista minuterna innan föreställningen börjar hörs rispandet av pennor mot papper, lågmälda samtal, några plötsliga skratt över oväntade svar, blandat med klappret från nedfällda stolsitsar när alltfler åskådare tar plats i salen.

Alla i ensemblen kommer från Deutsches Theaters ungdomsteatergrupp, utom en äldre skådespelare som spelar ett slags metodisk föreläsare. Det är han som inleder föreställningen när han tyst kommer in genom en sidodörr och börjar med att noggrant tvätta händerna under en kran på ena sidan av den långa katedern. Kanske har det här varit en sal där man förevisat obduktioner för läkarstudenter… För varför skulle man annars ha anledning att har rinnande vatten i salen? Och kanske är det därför katedern också är så lång – så att man ska få plats med en människokropp i hela sin längd… Det är en lite otäck tanke. Men samtidigt passar den bra in i föreställningen som helhet. Här handlar det ju också om att noggrant granska och undersöka kroppen, utan att försköna eller undvika de otrevligare detaljerna.

Föreläsarfiguren förklarar inlevelsefullt men sakligt om fakta och medeltal: Hur lång, hur bred och hur tung är medeltysken? Och hur förhåller sig dessa äkta siffror till idealen? Skillnaden är skrattretande, och tragisk! Det mest omhuldade idealet är att en kvinna ska ha en kroppsmassa som en sjuåring och vara lång som en vuxen man. Detta ideal är också ofta det som ”normala” klädstorlekar följer. Dessutom föreställer sig en övervägande majoritet av tillfrågade människor att en ”perfekt” kropp frambringar både mer lycka och mer framgång i livet. Och de allra allra flesta är inte lyckliga med sin kropp – de tränar, bantar, avstår från det de längtar efter, kontrollerar, gömmer undan och fortsätter trots allt att hela tiden kritisera den egna kroppen. Jag tycker att jag har hört det här många gånger förut. Det har upprepats och proklamerats under hela min barndom och studietid – att idealen är onormala, att man hjärntvättas av alla retuscherade bilder på platta magar, slät, blemmfri hud, och slanka ben utan varje spår av celluliter, att man måste lära sig att ignorera dem och förstå att en ”normal” kropp har betydligt fler former och proportioner än vad klädstorlekarna tillåter. Ändå kvarstår problemet. Och jag tänker att det kommer det nog alltid att göra i en eller annan form, trots att idealen i sig ändras.

Att jämföra sig med andra och med reklambilder och att granska sin egen kropp är ju också ett sätt att lära känna den. Men kanske kan man lära sig att titta ännu närmare, och hitta skönheten i detaljerna, att förundras över olikheterna och att glädjas åt hur fantastiskt kroppen ändå fungerar. Detta är vad jag ser som uppsättningens egentliga budskap, som hela tiden återkommer mellan prat om ideal, tvångstankar och anorexia. Speciellt tydligt blir detta i inledningsscenen, där de unga skådespelarna mitt under den äldre figurens påbörjade föreläsning, börjar röra sig runt och koncentrerat granskar andras kroppar – först motspelarnas och sedan publikens. När de har granskat klart klättrar de upp på katedern och ställer sig på rad, för att sedan i tur och ordning berätta om sådant som de funnit vackert och speciellt hos andras kroppar. En herre i första raden får höra att han har en vacker, liksom hjärtformad flint, en kvinna lite längre bak i salen får veta att hon har ett sött litet födelsemärke bakom högra örat, en av skådespelarna får höra att hon har så fina starka vader, och så vidare. Observationerna är ingående och framförs leende, men med stort allvar.

Och finast är just scenerna där ensemblen själva berättar, vända direkt mot publiken, öppet och ofta humoristiskt, om egna erfarenheter, om ideal, skador, sjukdomar, drömmar och försök till extrema förändringar. I slutändan känns föreställningen lite avhuggen – jag tycker att den får ett lite för abrupt och förvirrat slut, att den höll ihop bättre från början, och att jag gärna hade velat ha ett lite mer avrundat slutintryck. Men ändå känner jag mig inspirerad och glad efteråt. Det här är andra pjäsen jag ser ur Deutsches Theaters ungdomsprogram, och min positiva bild stärks ytterligare. För i båda uppsättningarna lyckas man på ett så fint sätt ge utrymme åt ensemblen att framträda med hela sig själva, man stannar inte vid schablonbilder. Det blir ett slags allvar och en ärlighet, utan att det någonsin känns som en blottläggning av dem som medverkar. I Corpus handlar det om personliga, intima, ibland riktigt pinsamma berättelser, men samtidigt utstrålar alla i ensemblen en enorm integritet – en styrka och självinsikt och fin humor i relation till sig själva och sin kropp. Något som åskådaren verkligen kan hämta kraft och inspiration ifrån.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: