NACH MOSKAU, NACH MOSKAU

[101128] Utifrån Anton Tjechovs ”Tre systrar” och ”Bönder”
Översättning: Barbara Conrad-Lütt (”Bönder”), Marianne Wiebe (”Tre systrar”)
Regi och bearbetning: Frank Castorf
Scenografi och kostym: Bert Neumann
Musik: Sir Henry
Ljus: Lothar Baumgarte
Dramaturgi: Sebastian Kaiser
På scen: Trystan Pütter, Kathrin Angerer, Silvia Rieger, Jeanette Spassova, Maria Kwiatkowsky, Sir Henry, Milan Peschel, Lars Rudolph, Bärbel Bolle, Mex Schlüpfer, Bernhard Schütz, Harald Warmbrunn, Michael Klobe och Margarita Breitkreiz.

Urpremiär var 25 maj 2010 på Internationella Tjechov-festivalen i Moskva.
Spelas på Volksbühne i Berlin sedan 16 september 2010.

”Herregud!”, stönar en skäggig gammal officer utmattat i början av andra akten. Han står längst fram på scenkanten och talar direkt ut mot oss i publiken och genom sitt sätt att ge tyngd åt orden med hela kroppen lyckas han skapa en alldeles speciell förbindelse med oss och ge uttryck åt något som vi alla just då upplever. Ur publiken kommer automatiskt, som ett eko, ett medkännande sus: ”Ja! Jo! Just precis!”. Något löser upp sig i det ögonblicket. Spända krumma ryggar lutas mjukt tillbaka mot ryggstöden. Domnande ben sträcks ut under stolarna. Stämningen blir avslappnad, uppsluppen, och på något sätt intim.

Då har föreställningen redan pågått i långt mer än två timmar, och nästan två timmar är kvar till slutet, har man informerat oss. För många i publiken är det för tungt. Säkert en fjärdedel av åskådarna har tyst smugit sig iväg under pausen. Själv har jag stått och stirrat hålögt framför mig under de tjugo minuter pausen varat, och proppat i mig klementiner för att få ny energi. Men det är verkligen värt att stanna kvar och se andra delen! Jag tycker faktiskt riktigt synd om dem som gick i pausen. För det är i andra akten som det blir riktig fart på spelet – tempot skruvas upp flera snäpp – och man börjar spela allt närmare scenkanten, med och mot publiken. Vid flera tillfällen rusar man ända fram till kanten och en gång faller till och med en av figurerna av scenen rakt på en av åskådarna i första raden. Men det stör inte det minsta! Det är bara att spela på! Och nu får det som lämnats abstrakt och fragmenterat under första akten plötsligt mening och binds samman. Till och med den lite outhärdliga längden på första akten får ett slags rättfärdigande här. Jag får en känsla av att det nog måste vara så här långt – att man måste få chans att först tas till utmattningens gränser, för att känslan av gemenskap med figurerna (och med skådespelarna!) sedan ska kunna infinna sig, alltså för att man ska kunna ta sig in i uppsättnings universum.

Tanken har kommit ibland andra gånger när jag suttit i en het, kvalmig teatersal – svettig, törstig och utmattad – och tittat på en föreställning som, till synes med ett provokativt leende, bara fortsätter och fortsätter. Då tänker jag ibland att det kanske just är en del av föreställningen – att det faktiskt är meningen att publiken ska tvingas övervinna sig själv och tvingas känna föreställningen ända in i sätesmuskulaturen. Och på något sätt är det kanske också en inspirerande upplevelse, något man sällan får chans att vara med om i sitt bekväma vardagsliv. Något poetiskt ligger det väl också i att tvingas lida för konsten. Men i de allra flesta fall tror jag faktiskt inte att det är uttänkt så. Och jag vill egentligen inte heller gå med på den typen av förklaringar. När man som publik mest sitter och lider är föreställningen helt enkelt oftast inte tillräckligt bra eller inte tillräckligt bra planerad – när det som händer på scenen är ointressant eller undermåligt känns stolarna hårda. För jag vill tro att om en föreställning är riktigt bra kan den pågå nästan hur länge som helst, i vilket utrymme som helst utan att man känner sig trött och nedbruten efteråt. Och att testa åskådarnas gränser kan väl omöjligen vara ett mål i sig.

Men ändå, här fungerar det faktiskt på något vis. Och jag har lite svårt att föreställa mig hur föreställningen skulle ha fungerat som helhet om den första akten inte hade varit så utdragen. Det finns en kontinuitet i berättandet och karaktärerna utvecklas och får ett djup, som nog inte hade kunnat åstadkommas på kortare tid. Men framför allt: tack vare vår egen utmattning kunde vi i andra akten njuta av de skämtsamma antydningar och direkta kommentarer om sin egen (och vår) utmattning som figurerna på scenen gav. Som när suputen Kirjak argt hoppar runt och stampar och för väsen för att pressa den unga änkefrun Olga att ge honom pengar. Efter ett antal alltmer energiska försök ger han upp och stånkar och pustar mot oss i publiken: ”Nä, vet ni vad, bättre kan jag inte, efter tre timmar på scenen! Det måste ni förstå!”

Föreställning ”Nach Moskau! Nach Moskau!” (”Till Moskva! Till Moskva!”) är en sammansättning av två av Tjechovs berättelser: hans mycket välkända pjäs ”Tre systrar” och den mindre kända längre novellen ”Bönder”. Bitvis är de båda berättelserna uppdelade, bitvis glider de in i varandra. På ena sidan av scenen har man byggt en altan på höga stolpar med en bred trätrappa, på andra sidan en liten stuga med en ranglig vedspis i mitten, där vi har direkt insyn genom de två väggar som saknas. Det här är huvudspelplatsen för ”Bönder” – föräldrastugan dit den insjuknade sonen återvänder efter flera års tjänst som kammartjänare på ett fint hotell i Moskva. Men det får också tjäna som sovrum åt figurer från ”Tre systrar” – åt den oduglige brodern Andrej och hans intrigerande fru, och åt två av systrarna, Irina och Masja.

I övrigt ser man till att även använda varenda liten bit av scenutrymmet, från främre scenkanten till de skuggiga bakre hörnen. Speciellt under den första akten spelas många av scenerna i utrymmet bakom de uppbyggda kulisserna – alltså den del som till stor del skyms bakom verandans träbalkar och stugans väggar. Längst in under verandan står ett piano, där figurerna från ”Tre systrar” ofta plötsligt samlas – det spelas och sjungs och utbyts meningsfulla blickar. Och bakom husknuten kuttrar kärleksparen och det viskas söta ord ner i barnvagnen som en stund står parkerad där. För att göra varenda detalj synlig filmas alla scener som sker i de mer undanskymda utrymmena – en kameraman smyger omkring på scenen som en paparazzi och filmen projiceras på en stor skärm. Det blir närgångna och ofta vackra bilder, där figurerna också ibland plötsligt blir medvetna om kamerans närhet och stirrar rakt in i objektivet, rakt ut mot oss.

På samma filmskärm textas också allt som sägs på tyska till ryska och tvärtom. Denna gång spelas föreställningen som del av en temakväll med debatt om konst och politik i Ryssland. Och att politik och samhällsdebatt också är något som spelar en viktig roll för uppsättningen som helhet kan man utläsa av programmet – tjockt som en pocketbok och uppdelat i en tysk, en rysk och en engelsk del. Här handlar de utvalda och specialskrivna texterna om drömmen om en utopi, längtan efter förändring, om den postkommunistiska situationen, och om Ryssland och världen, då och nu. Texterna varvas med foton på hemlösa i Charkov, i Ukraina, under nittiotalet – otäcka, utelämnande, sorgliga, men också delvis livfulla och djupt berörande bilder. Fotona är tagna av den ukrainske fotokonstnären Boris Michailov. De tillhör samlingen ”Case Histories” och ska enligt konstnären berätta något om baksidan av den post-sovjetiska verkligheten, om den utsatthet och fattigdom som för vissa delar av befolkningen följde i spåren av Sovjetunionens sönderfall. Fotona är effektfulla, de skapar en verklig, samtida koppling till den misär som Tjechov beskriver i novellen ”Bönderna” – brutalitet, råhet och apati, med små glimtar av mänsklig omtanke.

Berättandet under föreställningen är kronologiskt men samtidigt fragmenterat. Här talas om förändring och en ljusare framtid, om vikten av att arbeta, och det miserabla livet i bondstugan, spelas upp, med skrik, supande och slagsmål. I slutet har egentligen allt bara förändrats till det sämre för alla inblandade – älskande skiljs åt, äkta makar dör, en mor och hennes unga dotter prostituerar sig i storstaden, de tre systrarna är fast för evigt i oinspirerande arbeten på landsbygden – och ändå slutar föreställningen uppsluppet, i ett slags nyfunnen känsla av gemenskap.

Föreställningen som helhet är spännande hopfogad med intressanta berättartekniker och scenografiska lösningar. Men främst av allt bärs föreställningen upp av alla helt suveräna skådespelarinsatser. Inte en enda figur blir ointressant i den här tolkningen. Till en början framställs alla som rätt extrema karaktärer, bitvis ganska maniska och skrikiga, men sedan nyanseras de allteftersom. Extra imponerande är Maria Kwiatkowsky i rollen som Irina, den yngsta av de tre systrarna, och som dottern Sasja i ”Bönder”. Hon är tunn och ettrig och sätter liv i varje liten gest och i varje förändring i ansiktsuttryck och röstläge.

Men allra starkast för mig är ändå bilden av den mest arroganta och vedervärdiga figuren av dem alla – broderns fru Natalja, i Kathrin Angerers suveräna rolltolkning. Hon är rent djävulsk, manipulativ, insmickrande, självfullkomlig, och nedlåtande. Och hon blir bara allt livfullare och maktfullkomligare ju längre föreställningen fortskrider. Mot slutet har hon låtit bära ut ett slags tron på verandan, där hon sitter, iklädd en fotsid mantel och turban, rakryggad och nonchalant, med en bukett rosor i ena handen och en stor chokladask i knäet. Jag kan inte låta bli att le varje gång jag tänker på hur hon lugnt och med självklar auktoritet uppifrån sin tron, och utan att bevärdiga dem en blick, avbryter systrarnas allvarliga samtal med ett: ”Masja, var snäll och ta bort handen från min terrass!”

Kanske skulle jag se hela föreställningen ännu en gång bara för den scenen!

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: