FRÄULEIN JULIE

[101207] Av: August Strindberg
Regi: Katie Mitchell och Leo Warner
Scenografi och kostym: Alex Eales
Ljus: Philip Gladwell
Ljuddesign: Gareth Fry och Adrienne Quartly
Musik: Paul Clark
Dramaturgi: Maja Zade
På scen: Jule Böwe (Kristin), Tilman Strauß (Jean), Laura Tratnik (Julie), Cathlen Gawlich (Kristin), Lisa Guth (Kristins händer), Andreas Hartmann (kamera), Stefan Kessissoglou (kamera), Krzysztof Honowski (kamera)
Violoncell: Chloe Miller och Nanako Okuda

Premiär var 25 september 2010 på Schaubühne i Berlin.

Det här liknar ingen annan teaterföreställning jag har sett. Skillnaden märks redan innan föreställningen har börjat. Längst fram på scenen står flera långsmala bord, på vilka det ligger en mängd mindre föremål – byttor, baljor, skivor, enstaka verktyg som man inte ser vad det är och en fyrkant gräs där det växer små blommor. Runt omkring borden står mikrofon- och kamerastativ uppställda. Det ser plottrigt ut – inte alls som den typiska teaterscenografin som inbjuder och öppnar perspektivet bakåt. Och här täcks dessutom scenen redan ett par meter längre bak av en vit vägg – en hus-kuliss där vi bara har inblick genom ett par fönster och genom en dörr som ibland öppnas. Scenografin är nämligen inte i första hand konstruerad för en teaterföreställning – den är konstruerad för en filminspelning. För i den här föreställningen blir teater film, och film blir teater.

Pjäsens olika scener utspelar sig till största delen bakom husväggen, inne i rummet som är inrett som ett gammalt kök, i det lilla sovrummet, eller i någon av korridorerna utanför rummen. Här smyger man omkring och filmar det som sker, ur noggrant planerade perspektiv. Av pjäsens handling skapas en film i realtid. Och det är filmens skapande som står i centrum för föreställningen – den imponerande exakta sammanfogningen av scener och kameravinklar. Resultatet, som projiceras på en filmduk mitt på scenen, är som en välgjord spelfilm med vackra närbilder, snygga skiftningar mellan olika perspektiv, och poetiska drömsekvenser. Och det är bara här på filmskärmen som vi har chans att följa pjäsens handling som en sammanhållen berättelse. För i övrigt är det filmfiktionens olika knep och tekniker som står i förgrunden. På ett av de bord som står längs scenens framkant skapas ljudeffekter för att illustrera och förstärka detaljer i scenerna – vattnet som sjuder på spisen, den stackars fågeln som fladdrar desperat med vingarna… Och på ett annat bord reproducerar man snabbt små delar av scenografin inifrån huset, för att kunna skapa närbilder som direkt kan fogas till scenerna ur handlingen. Detta är alltså vad vi i publiken har närmast oss – det som vi har bäst överblick över. Vi följer hur finurligt specialeffekterna skapas och hur skickligt alla på scenen arbetar tillsammans för att tillfoga närbild eller ljud till scenerna vid precis rätt tillfälle. Man märker hur väl inövat allt är, hur exakt planerat. Alla i ensemblen har hela tiden nya uppgifter – spelar de inte just med i en av scenerna, så står de istället bakom kameran. För här existerar inte heller någon gräns mellan skådespelare och filmmakare – man både spelar med, arrangerar och filmar. De två kvinnorna som arbetar med ljudeffekterna är egentligen de enda som inte skiftar roller – de står där de står, bakom sitt långa bord fyllt med föremål, och följer koncentrerat på en liten monitor det som just spelas in, för att kunna lägga till rätt ljud vid rätt tidpunkt.

Alla i ensemblen är alltså helt fokuserade på filmskapandet. Koncentrationen är liksom inåtriktad. Här förekommer inga blinkningar mot publiken, inte en enda blick riktas ut mot oss under föreställningens gång. Trots att vi befinner oss så nära, och trots att det här inte på något sätt handlar om att skapa en vattentät illusion av en annan verklighet, blir scenrummet som ett slutet universum, en egen värld, och vi iakttar osedda den ritual som utspelar sig där – filmskapandets ritual. För det är just en känsla av ritual som föreställningen förmedlar, genom den allvarsamma koncentrationen och de exakt uträknade ljud- och bildarrangemangen. Ensemblens koncentrerade sätt att röra sig över scenen och mellan de olika scenrummen, sätten att arrangera nya miniscenografier, åstadkomma ljud och skapa illusioner – av upphetsade samtal som hörs på håll, av ändlösa korridorer i en ståtlig herrgård… – allt ger känslan av delar i en magisk rit, där det eftersträvade resultatet är en film. Det är en fascinerande process att se på – riktigt magiskt!

Katie Mitchell är en välbekant och tidvis omstridd engelsk regissör. Jag läser om henne att hon ibland av teaterkritiker har anklagats för bristande respekt för omhuldade, klassiska verk – bland annat ska hon ha skurit sönder Tjechovs ”Måsen” i oigenkännbara fragment och sammanfattat Dostojevskijs roman ”Idioten” till ett 60-sidors manus för en multimediaföreställning. I denna tyskspråkiga uppsättning av ”Fröken Julie” för Berlinteatern Schaubühne, har hon samarbetat med videokonstnären Leo Warner, och säger i en intervju att det här bara är 15-20 procent kvar av den ursprungliga texten. Istället har man vävt in enstaka dikter i texten, bland annat av den nutida danska poeten Inger Christensen. Dessutom har man valt att byta fokus och låta kokerskan Kristin, betjänten Jeans trolovade, vara uppsättningens huvudfigur. Hon spelas här av två skådespelerskor, likadant klädda, för att snabbt kunna växla till närbilder. Det är ur hennes perspektiv som berättelsen tar form, vi ser vad hon ser och hör vad hon hör. Allt berättas med mycket lite talad text, fåordigt, och istället med mängder av talande blickar och gester – långsamt, intensivt, filmiskt. Jag har aldrig läst Strindbergs pjäs, bara sett ett par andra uppsättningar av den, men jag har svårt att tänka mig hur man skulle kunna störa sig på de saknade textavsnitten. Trots det nya perspektivet, det tysta spelet och det ovanliga greppet att ha filmskapandet i fokus, förmedlas pjäsens berättelse på ett otroligt starkt sätt. Man känner igen handlingen samtidigt som det öppnas nya aspekter av historien som man tidigare inte funderat kring: den obesvarade kärleken, ömhet, grymhet, och total utsatthet. Det är cyniskt och innerligt vackert på en och samma gång.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: