HAMLET IST TOT. KEINE SCHWERKRAFT

[101220] Av: Ewald Palmetshofer
Regi: Alexander Riemenschneider
Scenografi: Rimma Starodubzeva
Kostym: Camilla Daemen
Musik: Tobias Vethake
Dramaturgi: Meike Schmitz
På scen: Barbara Schnitzler, Helmut Mooshammer, Antonia Bill, Moritz Gottwald, Johanna Griebel och Christian Löber

Premiär var 5 december 2010 på Deutsches Theater (lilla scenen – ”die Box”) i Berlin

Detta är en riktigt nattsvart familjedystopi: bitterhet, ångest, aggression, svek, incest, mord… Jag känner mig betryckt av att tänka på berättelsen, men inte alls när jag tänker på själva föreställningen. För figurerna i sig framstår som så oerhört starkt mänskliga mitt i sina utspel och neuroser, och spelet flyter lätt trots allt det tunga svarta. Och åh, vad bra skådespelarna är! Alla känslonyanser och antydningar som får plats i ansiktsuttrycken, i kroppsspråket. Man vill kunna följa alla samtidigt, men kan inte slita blicken från den som just berättar.

Det handlar om Dani och Mani, ett vuxet syskonpar som kommer hem till sina föräldrar i småstaden för att fira mormoderns 95-årsdag och för att besöka en begravning – en barndomsvän har dött på ett dramatiskt och tragiskt sätt. Till en början verkar allt ganska vardagligt, lite anspänt, men det är ju inte heller ovanligt i familjesammanhang… Men så vecklas berättelsen ut undan för undan, oförsonligt snärjer figurerna in sig i sin bitterhet, blir allt mindre nåbara, och utrymmet för att handlingen skulle kunna ta en positiv vändning blir allt mindre. Och det är först när nästan halva föreställningen har spelats som jag märker att det inte bara är stämningen på scenen som blivit allt hätskare och mer sammanpressad. Själva scenutrymmet minskar också hela tiden omärkligt – scenens bakre vägg skjuts i snigelfart framåt och tvingar skådespelarna allt närmare oss i publiken. Det skapar en obehaglig klaustrofobisk känsla, av att vi som åskådare på något sätt alltmer dras in i den olyckliga familjen, i de trånga relationerna, vi kan inte värja oss längre.

Och det handlar ju också, bakom de mer dramatiska skeendena, om något som många på ett eller annat sätt kan känna igen sig i: om frustrerande fastlåsta roller inom familjen, om de livsval man tvingas göra och om sökandet efter bekräftelse på att de val man har gjort har varit de riktiga. Ibland känns temat överdrivet – jag blir frustrerad över att figurerna inte lyckas frigöra sig mer, att de inte slår sig loss, och inte ser alla möjligheter som de ändå har. För det har de väl…? Fast under föreställningens gång börjar jag tvivla. Kanske är murarna som vi bygger upp i huvudet och de gränser som vi drar för oss själva egentligen mycket mer fasta och svårforcerbara än det kan verka utifrån…

Och Hamlet? Hur kommer Hamlet in i det hela, tänker jag på hemvägen från teatern. Det är bara i programmet som föreställningens titel – ”Hamlet är död. Ingen tyngdkraft” – får sin lite långsökta förklaring. ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”, säger Hamlet i Shakespeares pjäs (i Hagbergs klassiska översättning till svenska). I den här föreställningen tycks tiden också vara ur led – eller i varje fall är den det ur figurernas perspektiv. De är lika desperata som Hamlet. Något har gått snett och nu störtar de bara allt snabbare mot sin egen slutgiltiga undergång – det går inte att hejda. Fast skillnaden ligger i att Hamlet påstår sig ha ett uppdrag som styr hans handlande – en plikt att ställa allting tillrätta igen, om än på ett tämligen våldsamt vis… Detta är något han är fast övertygad om mitt i sin destruktiva vansinnesfärd. Figurerna i den här föreställningen har till skillnad från Hamlet helt förlorat orienteringen. De har inget mål som de arbetar sig fram emot längre. Himlen är tom – därifrån får man inga svar om de val man gör är rätt eller fel. I deras verklighet, i dagens samhälle, får man istället ständigt höra hur många val man har, hur fri man är, och hur man själv måste skapa sig sin värld, och för de här figurerna har det istället lett till total handlingsförlamning. De är kanske missnöjda med situationen, men ser ingen utväg. Det är ju de egna valen som har skapat de omständigheterna som de nu tampas med – kanske har de helt enkelt valt fel väg redan från början. Eller också är lyckan ändå något man bara kan tilldelas, som av nåd. Bilden som föreställningen ständigt återkommer till är av himlen som en automat som delar ut nummer till de väntande på en arbetsförmedling – om man tilldelats ett nummer så är man någon som räknas, annars står man helt utanför hela systemet, helt utan egentlig funktion.

Den här liknelsen tycker jag känns lite vag, liksom en del av de andra livsfilosofiska diskussionerna i pjäsen. Och berättelsen i sig känns ibland lite stapplande. Helst skulle jag vilja slippa mycket av de mer konkret dramatiska händelserna – egentligen räcker de psykologiska skeendena lång väg och behövde inte nödvändigtvis ta sig så absurt våldsamma uttryck. Fast kanske har det att göra med min egen starka motvilja mot den här typen av mörka, våldsamma berättelser. Pjäsens berättelse tycker jag egentligen inte alls om. Den är deprimerande, motbjudande, ångestskapande. Men sättet som den framställs på scenen, gör att jag i alla fall blir helt fascinerad – fast kanske allra mest av hur figurerna växer fram, av det geniala skådespelet på den begränsade ytan, och mindre av berättelsen själv eller sättet som den vill framställa figurerna på. Samtidigt är det kanske i varje fall just i spänningsfältet mellan berättelsens ytlighet och obevekliga framskridande, och de levande figurernas stora komplexitet, som det blir intressant. Och kanske är det just detta som det egentligen handlar om: konflikten mellan att definiera en människa utifrån hennes sammanhang och attribut, och att helt motstå frestelsen av definiera och placera in i fack – att lyckas se på en människa i hela hennes motsägelsefullhet.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: