AUFZEICHNUNGEN AUS DEM KELLERLOCH

[110106] Av: Fjodor Dostojevskij (i Swetlana Geiers tyska översättning från 2008)
Textbearbetning: Egill Heidar Anton Pálsson och Friederike Heller
Regi: Egill Heidar Anton Pálsson
Scenografi och kostym: Magda Willi
Musik: Kristín Björk Kristjánsdottir
Dramaturgi: Maja Zade
På scen: Thomas Bading, Lea Draeger, Ulrich Hoppe, Urs Jucker och Thomas Wodianka

Premiär var 15 december 2010 på Schaubühne i Berlin.

Snökaoset hade ställt till det också för Schaubühne – en av skådespelarna satt fast i Paris den kvällen som jag var och såg föreställningen. I sista minuten hade de lyckats få in en ersättare som inte fick tid nog att lära sig texten utantill, utan istället läste replikerna direkt från manus. Och konstigt nog fungerade det utmärkt. Skickligt gjort att så snabbt kunna leva sig in i en roll man alldeles innan tilldelats. Många gånger verkade det också passa riktigt bra till figuren han spelade – en av flera störande röster i berättarens huvud, hans samvete, eller plågsamma minnen… När förebråelserna blir som en besserwissers påstående om vad som är rätt och hur saker egentligen ligger till, passar det bra att detta just läses, som direkt ur en kunskapens eller syndernas bok. Det är bara lite synd att vi har fått reda på anledningen till varför han läser replikerna innan – det gör att jag har svårt att glömma bort att det hela egentligen är en nödlösning. Annars skulle man faktiskt ha kunnat tro att det var regissörens medvetna val…

Det är också i övrigt en vacker föreställning – minimalistisk och lågmäld på något sätt. Scenen är en enkel vit kvadrat, ett par decimeter hög och fem-sex meter bred och lång. Här vandrar berättaren upphetsat omkring och lägger ut texten om vilken vidrig och inkapabel person han är, blandat med bittra utsagor om hur orätt han ofta har behandlats av omgivningen. Stora delar av föreställningen vänder sig berättaren direkt till oss i publiken – ett bitvis upphetsat, bitvis överdrivet sakligt predikande. Han talar med oss åskådare och stundtals också med de andra på scenen, men i själva verket är det bara sig själv han talar med. Hans berättande är inåtriktat – han relaterar till olika obehagliga minnen och försöker på sitt förtvivlat reflekterande vis påverka händelserna han minns och förändra dem till sin egen fördel, genom sitt analyserande av dem. Minnesprocessen blir mycket konkret i och med att de fyra andra skådespelarna stiger in på scenen och delvis illustrerar och delvis stör och ifrågasätter det som berättas. De är ett slags samvetets röster, och samtidigt spöken från det förflutna – gamla skolkamrater, en tätt sammansvetsad vänskapstrio, självsäkra, arroganta unga män, som berättaren beundrar och fascineras av, men samtidigt föraktar och bittert hatar. Den femte skådespelaren på scenen, Lea Draeger, spelar en yngre version av berättaren själv. Att rollen görs av en kvinna, gör figuren spännande mångtydig. Klädd i kostymbyxor, skjorta och stickad röd väst, med håret ihopdraget i en hästsvans, spelar hon övertygande en överkänslig, lillgammal, kategorisk och bittert ironisk nörd, som försöker tvinga sig in i det tuffa killgänget. Och det blir snabbt oväsentligt om detta är en kvinna eller man – det är helt enkelt en figur, en förtvivlad människa som hamnat helt fel. Att hon är ett huvud kortare och betydligt spädare än det spydiga killgänget förstärker bara känslan av obalans och utsatthet.

När de gamla minnena spelas upp träder berättaren åt sidan – han följer med frenetiskt intresse det som händer från kanten av scenen. Den vita kvadratiska scenytan blir som en boxningsring, och berättaren blir som sin yngre gestaltnings engagerade tränare. Han viskar uppmuntrade ord och goda råd åt henne, och tvingar henne att spela vidare när hon förkrossad försöker lämna scenen. Under den plågsamt pinsamma restaurangscen, där berättaren tjatat sig till en plats vid avskedsfirandet för en av de gamla skolkamraterna som ska in i armén, och där hon sedan ömsom tjurar och dricker sig full, ömsom förlorar sig i passionerade, överdrivet högtidliga och ironiskt förolämpande tal och utmanar kamraterna till duell, vandrar den äldre berättaren oroligt omkring nära scenkanten och bortförklarar och analyserar det som händer. Men hur han än försöker lyckas han aldrig riktigt påverka eller förändra det som sker – det är ju förbi och förgånget. Minnet lever så tydligt vidare, är så levande för honom, men är samtidigt slutet. Utgången är redan klar – det som skett har skett. Och jag tänker att det är en smärtsamt effektiv bild av hur man själv upplever minnen av pinsamma händelser – scenytan är ens eget huvud och själv betraktar man den ångestfyllt ur olika synvinklar, och upprepar förfärat ”nej, nej…!”. Helst skulle man vilja kunna hoppa in och dra sitt yngre jag åt sidan, tala förstånd med henne, få henne att handla med mer integritet… Minnet är där, levande, ljudligt och färggrant för den inre synen, men samtidigt helt slutet för en.

Detta är vad denna uppsättning av ”Anteckningar från ett källarhål” lyckas utmärkt med – att skapa en ingång i berättarens huvud, att göra tankarna konkreta, synliga, tredimensionella. Samtidigt blir jag ändå lite besviken på föreställningen. Jag hade av någon anledning föreställt mig något ännu mer fantastiskt, en ännu större teaterupplevelse än vad det blev. Uppsättningen känns på något sätt för minimalistisk, för statisk, för nära orginaltexten… Det kanske är en lite underlig invändning mot en teateruppsättning där meningen just är att göra teater av en boktext, då borde det ju vara positivt att den känns trogen mot berättelsen i boken. Men jag tycker att jag några gånger sett iscensättningar av romaner, där man genom teaterns medel och möjligheter lyckas öppna upp texten, ge nya vinklar och perspektiv, och skapa ett mer komplext förhållande till berättelsen. Och ofta verkar detta ske genom att man också vågar gå ifrån texten, att teaterensemblen förhållit sig självsvåldigt till texten – brutit isär den och tagit risken att utgå helt från sina egna tolkningar och reaktioner på den. Då blir det något helt eget, något nytt, något som inte ängsligt tuggar om de redan fastlagda analyserna av boken. Och i bästa fall blir det en föreställning som befriar texten, och som befriar publiken, som ger åskådarna nya möjligheter att väva vidare på en egen tolkning, att förhålla sig till berättelsen på ett nytt sätt och hitta nya, alldeles egna sätt att förstå den.

Och ändå framstår denna uppsättning absolut inte som någon oreflekterad uppläsning av texten. Tvärtom verkar man medvetet ha plockat ut delar av texten och knutit ihop dem på ett spännande vis, man har kommit på intressanta lösningar med scenografi och figurer, och man har lyckats skapa en starkt laddad atmosfär – en obehaglig, klaustrofobisk känsla mitt i det öppna rummet. Föreställningen var på många sätt spännande att se. Men ändå saknades det liksom en öppning i berättelsen, någon form av verkligt problematiserande. Jag saknar trots allt känslan av att det finns en stark anledning till varför man valt att sätta upp denna text som pjäs, känslan av ett starkt personligt intresse och nyfikenhet. Och då kan jag inte undgå den lite cyniska tanken att Dostojevskijs namn i programmet alltid lockar. Efter föreställningen känner jag mig ganska kyligt distanserad. Och på hemvägen märker jag hur tankarna kretsar mer kring de praktiska iscensättningslösningarna, medan detaljerna i berättelsen glider undan och hamnar i bakgrunden.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: