EIN CHOR IRRT SICH GEWALTIG

[110110] Text och regi: René Pollesch
Scenografi och kostym: Bert Neumann
Ljus: Frank Novak
Dramaturgi: Aenne Quiñones
Körledning: Christine Groß
På scen: Jean Chaize, Brigitte Cuvelier, Christine Groß och Sophie Rois. I kören: Claudia A. Daiber, Betty Freudenberg, Jana Hampel, Lisa Hrdina, Marie Löcker, Silvana Schneider, Ninja Stangenberg, Nele Stuhler och Lisa-Theres Wenzel.

Premiär var i april 2009 på Volksbühne i Berlin.

”Ena gången släpar man sig ut ur teatern efter fyra timmar, och nästa gång är det slut innan man hunnit värma upp stolssitsen!”, säger mannen, som står framför mig i kön till garderoben, glatt till vännen bredvid. Och jag kan inte låta bli att fnissa till, för ganska precis så hade jag just formulerat det tyst för mig själv. Några veckor tidigare var jag här på Volksbühne och såg Frank Castorfs ”Nach Moskau”, och vacklade ut vid elva på kvällen, inspirerad, men dödstrött, hungrig, törstig och desperat kissnödig. Nu, efter René Pollesch uppsättning av ”Ein Chor irrt sich gewaltig” (”En kör misstar sig gruvligt”), känner jag mig pigg som en mört och bubbligt glad.

Fyrtiofem minuter av intensiv absurditet. Och jag måste erkänna att det den här gången bara är en mycket liten del av den talade texten som jag faktiskt förstår! Jag spetsar öronen och anstränger mig till det yttersta för att hänga med, men de flesta av replikerna låter ändå mest som en obegriplig ramsa teoretiska begrepp för mig: ”herrschenden Kapitalismuskritik”, ”überzogenen Managergehältern”, ”christlich-jüdisch geprägten abendländischen Gesellschaftsordnung”… Det lilla häftet som utgör programmet till föreställningen innehåller en intervju med regissören som jag förstår lika lite av. Det handlar om kapitalism och samhällskritik, om kärlek, lust, kreativitet och pengar – så mycket förstår jag i alla fall. Men jag lyckas inte klura ut riktigt vad budskapet med föreställningen egentligen är. Och inte heller om det hela är rakt igenom ironiskt menat eller om det finns ett underliggande allvar i det som sägs. Därför tillåter jag mig att förstå den precis på mitt eget sätt – som en vansinnigt rolig drift med överdrivet teoretiserande, passioner, könsroller, vardagsfraser, svartsjuka, förbittring, petrimetrighet, bortförklaringar, och en massa annat därtill. Det är absurt humoristiskt och leder på mer oförutsägbara vägar till en aning djupare tankar kring samhälle och relationer.

Är det då verkligen möjligt att ha så roligt åt något som man förstår så lite av? Jo, faktiskt! Redan efter den första scenen släpper prestationsångesten helt av sig själv och jag börjar njuta av spelet. För det kan jag inte låta bli att göra! Det är som ett enda energipaket. I centrum för handlingen står en underlig, hektisk karaktär spelad av Sophie Rois. Klädd i en svart, lång klänning med vid kjol, vitt krås i halsen och en sober svart hatt med fjädrar, vandrar hon nervigt omkring på scenen och för långa högljudda resonemang, som ofta övergår i ilskna utrop eller desperat förbittrade stöntjut. Hennes älskade har träffat en annan, inredningsarkitekten har designat bort alla möblerna, och var är egentligen barnen!?! Hon befinner sig ständigt på scenen, medan de andra karaktärerna oavbrutet stiger fram och sedan försvinner igen. Här kommer en gammal man i morgonrock – han är ”Maman” (med franskt uttal!), och kallar henne ”min son”. En kvinna, som kanske på något sätt är ”Mamans” fru, uppenbarar sig. Och ytterligare en elegant dam, som hela tiden avbryter de andra mitt i en påbörjad mening för att med den rätta franska nasala klangen rätta deras uttal, genom irriterande tålmodigt upprepande.

Och så förstås kören: nio unga kvinnor – till vilka de två nyss nämnda damerna ofta ansluter sig – alla klädda i barockt bulliga klänningar i olika färger med storstilade mönster. Deras entréer är de mest underbara. De kommer nämligen genom samma sidodörr, där vi i publiken precis släppts in. Första gången det knackar på den dörren några minuter in i föreställningen, tror jag ett kort ögonblick att det är en åskådare som kommit sent. (Man skulle väl aldrig i livet knacka på i så fall, men av någon anledning är det den första tanken som dyker upp i huvudet på mig). Så öppnas dörren och flera huvuden sticks snabbt in genom glipan och tittar förväntansfullt mot scenen. Och sedan trippar hela kören in – hela raden av kvinnor, den ena efter den andra – med små nätta steg. Men intrycket av smått och nätt varar inte speciellt länge. Kören är artig och belevad, men talar med hetta och pondus. Kören lystrar kollektivt till namnet ”Lucien” och talar för det mesta med en stämma – någon enstaka gång inleder en av dem ett resonemang som de andra snart hakar på. De är Sophie Rois passionerade älskare, och de älskar henne så ivrigt att hon ibland blir tvungen att fly undan, att värja sig med näbbar och klor, att åla sig ut under hopen av ömsinta kroppar som trängs runt henne. ”Lucien! Behärska dig!” tillrättavisar hon dem skarpt och förfärat. Och klungan löser motvilligt upp sig, rättar förläget till kjolarna, medan subjektet för deras kärleken lugnar sig med en högtravande harang om kapitalism eller jag vet inte vad…

Passion som kontras med hetsigt retoriskt argumenterande – detta är föreställningens genomgående tema och skapar en racersnabb, ettrig rytm i spelet. Gasen i botten och sedan tvärbroms, och så full fart igen. Det är medryckande, fascinerande, förbluffande. Och nu, medan jag skriver om föreställningen, tänker jag att jag nog kommer bli tvungen att gå och se den åtminstone en gång till – för att se om jag lyckas förstå innehållet bättre då, för att få chans att koncentrera mig ännu mer på de olika rörelserna, uttrycken och växlingarna, och för att jag märker att jag sitter och skrockar för mig själv medan jag tänker på den. En ren njutning!

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: