Dikter som smyger sig på

[110117] Den som inte känner till polske poeten Adam Zagajewski kan försöka föreställa sig en Tomas Tranströmer med myllrande panoramadikter, fast mer intresserad av ålderdomliga städer och tidens rytm i historien än av det andliga och psykologiska.

Han föddes i det just då sovjetiska Lwów 1945 men familjen tvångsförflyttades snart till Gliwice i västpolen, där fadern blev matematikprofessor. Sonen läste filosofi vid universitetet i Kraków. Detta återspeglas inte sällan i hans tidiga diktning efter debuten med Meddelande 1972.

I första svenska samlingsvolymen Ode till mångfalden 1987 slår inledningsdikten an hans världshistoriska tema genom associativa pendlingar inifrån en trädkrona, kanske livsträdets:

Stinna dynastier växer i ekarnas
predikstolar. Ekorrar skuttar orörligt
som små röda solnedgångar, gömda
under ögonlocket….
….det beska Europa sipprar
som kåda ur trät.

Han talade då om sin dikt som ”nyrealistisk” med ett program av klarspråk och konkretion påminnande om vår ”nyenkelhet”. Han upptäckte dock att denna stil gick makten till mötes, alltför mycket kunde uppfattas som ”socialrealism”. Under Solidaritets sexton frihetsmånader 1980-81 ändrade han medvetet stil som en akt av motstånd mot Staten. Han tvangs fly till Paris. Dikterna blev fria, häpnadsväckande bildflöden i impressionistisk och lätt symbolistisk stil med en motpol i korta lyriska reflektionsdikter.

Till svenska har även översatts samlingsvolymerna Elektrisk elegi 1993 och Törst 2003 samt essäsamlingarna Solidaritet och ensamhet 1988 och Två städer 1991.

I dagarna kommer hans tredje samling på svenska, i kongenial översättning av evige följeslagaren Anders Bodegård: Antenner i regn (Norstedts). Vi kan notera att detta sker samtidigt som hans namn allt oftare nämns i spekulationerna om nobelpris i litteratur.

Det börjar bli sent på jorden. Som alltid hos Zagajewski sker i många dikter kraftfulla anlopp mot vaneseendet och historiens slutenhet – genom ett bildberusat rabbel som förtätas till besvärjelse innan det upplöses i vemodigt accepterande eller gåtfull skönhet. Parallellt anas en av de starkaste psykologiska figurerna: förlusten av paradiset. Längtan tillbaka till Lwów, en stad han knappast minns, uttrycks i många dikter. Dess sentiment är så starkt att den ter sig som en fantiserad modersförlust och samtidigt en slutlig kunskap. Denna längtan uttrycks knappast tydligt som religiös. Den är ett psykologiskt faktum som må gälla ett genombrott till idévärlden eller en svindlande helhetsupplevelse av tiden och det egna livet:

En sen kväll kör du in i din stad,
till mörka gator, till svarta fönsterfläckar,
till dunkel tystnad, till katter som gömmer sig
under bilarna, till sömniga fåglar i träden,
och ännu vet du inte om staden är frånvarande,
om det är gisslets stad eller skuggans stad…

Nu är det sent,
tystnaden återvänder till tystnaden,
försök nu att somna.

Först extas eller barnslig förundran, sedan nedtoning som jämte de dikter som handlar om åldrandet tecknar en medelålders resignation.

I ´Rom. öppen stad´ spelar sinnenas nagling vid ruinernas färger och det moderna livets filminspelning på samma plats mot en gång på gång infallande röst som tycks höra till en kärleksuppgörelse, en absolut närvaro mot denna flerskiktade kuliss som också är livet.

Zagajewski befinner sig än i Lwów, än i Krákow, än vid östersjökusten där havsvågor väller in, i Paris, vid Hudson River, i Delfi, Washington. Han tecknar sig i första hand som europé, i andra som världsmedborgare. Han låter också den diktatur som tvang barnet i honom att fly skymta:

när jag föddes levde ännu
och härskade den koppärrige georgiern
och hans dystra poliser och teorier.

Det var år av sorg och minne,
år av nyktra samtal och tigande;
glädje fanns det lite av –

bara somliga fåglar visste inte om det,
somliga barn och träd.
Till exempel äppelträdet på vår gata

som sorglöst i april slog ut
sina vita blommor och brast
i extatiskt skratt.

Här finns dikter tillskrivna författarkolleger, vänner i teater- och filmbranschen, till och med Kathleen Ferrier vars sång nästan, men bara nästan, öppnar ”möjligheten till en bättre mänsklighet”.

Adam Zagajewski är barn av stalineran, barn av det krigssargade Europa, barn av en rik litterär tradition han aldrig gör sig urarva, barn av en gränslös historia. Han försöker i sin dikt väva samman allt detta i gobelänger som vägrar glömma någon del. Han inser att han – och världen – inte kommer att nå tillbaka till sin ”första hänförelse”.

I detta är det sent på jorden.

▪ Tomas Löthman

Bokomslag
Adam Zagajewski
Antenner i regn
Övers: Anders Bodegård
Norstedts 2011

Tomas Löthman är läkare och skribent.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: