PEER GYNT

[110130] En dramatisk dikt av Henrik Ibsen
Översättning: Lars Forssell
(I andra aktens första scen förekommer citat ur Berlusconi italienaren av Kristina Kappelin och Chockdoktrinen av Naomi Klein)

Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, fredag 28 januari 2011
Regi och bearbetning: Stefan Metz
Scenografi och kostym: Alex Tarraguel Rubio
Ljus: Max Mitle
Ljud: Karin Bloch Jörgensen
Musik: Gabriel Galli
Mask: Gunnar Ludngren och Maria Agaton
Dramaturg: Per Arne Tjäder och Katarina Aronsson
I rollerna: Per Sandberg, Christel Körner, Mattias Nordkvist, Amelie Thorén, Gustav Ekman Mellbin, Eivin Dahlgren, Frida Röhl, Thomas Nystedt, Molly Aldofsson, Ingeborg Stern, Benjamin Moliner, Christine Jonsson, Mathias Kedfors, Fredrik Lusth, Stina Manheden, Christina Wehage och Anna Bjelkerud

Som en jättestor obscen falukorv svävar den gigantiska ballongen av genomskinlig plast över huvudet på den knubbige Peer Gynt, som ensam stegar omkring på den ödsliga scenen med snöret i handen.

Sådan är inledningsscenen i Stadsteaterns nya uppsättning av Ibsens Peer Gynt.
Den självupptagne lögnarens enorma ensamhet blir föreställningens genomgående tema. Hans luftslott är en plastballong som hela tiden antar nya skepnader: den blir ett fjäll, ett hav, ett orientaliskt dårhus och ett hemlighetsfullt sagoväsen. Och dessemellan spricker den gång på gång, och blir till flygande, fallande flingor och sjok, som täcker mark och människor och klibbar fast vid möbler. Ballongens plast blir Peers skydd och filter mot alla världens troll och människor. Förutom några ytterst korta stunder med de två kvinnor som med fara för livet försöker komma honom nära: mor Åse och flickan Solveig.

Den schweiziske regissören Stefan Metz samarbetar återigen med den påhittige spanske scenografen Alex Tarraguel Rubio. Tillsammans har de skapat en uppsättning som varken är känslosam eller norskt folkloristisk. Det är hedervärt. Och när man väl vant sig vid ballongen blir föreställningen bara bättre och bättre.

Den odräglige Peer Gynt är inte bara en lögnaktig och lat odugling som låter sin ärvda gård förfalla och sin gamla mor svälta. Han är också traktens värsting – ständigt redo att bråka och slåss. Och en utstött, mobbad kille som hetsas till riskabla busstreck. Eller kanske en lömsk psykopat?

Efter paus har scenens obestämda landskap förvandlats till ett modernt kontor. Och plötsligt talar alla utan rim – med moderna ord och fraser som inte fanns på Ibsens tid. Peer Gynt är en despotisk och whiskypimplande VD i gul kavaj, som plågar sin ödmjukt svartklädda personal, tills den flyr med sina laptops. Och plötsligt är rimmen tillbaka igen, i Lars Forsells lättsamma och smarta översättning av originaltexten.

Så fortsätter det ända till slutet. Och det är spännande och njutbart, och man somnar inte. Trots att romantik och känslor tonats ner och avståndet mellan människorna på scenen är flera meter stort. Mor Åse är skeptisk och röker cigarett och Solveig varken suktar eller sörjer. Tillslut faller små lyktor ner i fallskärm, och mellan lyktorna kommer knappstöparen, som vill smälta ner Peer Gynt, och gjuta om honom till något nytt och bättre.

Så har vi sett en norsk moralitet från 1876. Och den är fräsch och alldeles modern.

/Kajsa Öberg Lindsten/

Peer Gynt tilhör numera standrardrepertoaren. Senast vi såg pjäsen i Göteborg var det i en utmärkt uppsätning på Masthuggsteatern med Martin Nilsson i titelrollen. Dessförinnan gjordes den av Sven-Åke Gustafsson på Backa Teater. Thomas von Brömsen spelade rollen på Folkteatern med röd clownnäsa. Längre bak sträckersig inte mitt minne, men min hustru brukade berätta om Kolbjörn Knudsen. (Kanske var det sommarteater i Varberg?)

Nu var det alltså dags igen, nu med den relativt okände Per Sandberg och det kan jag säja med en gång att det var en imponerande prestation. Sandberg visade senast framfötterna som verkmästaren i Lise Knudsens Hantverkarna. Nu får han spänna musklerna i en riktigt stor roll, en sådan som följer en människas liv från vaggan till graven. ”Dramatisk dikt” kallar Ibsen den och slår därigenom fast att den följer huvudpersonen utan utvikningar. Inga andra roller i pjäsen har eget liv. De finns där för att belysa olika aspekter av Peer Gynt.

Ett par kvinnoroller har dock stigit fram ur tavlan. Mor Åse, den stackars malträterade kvinnan som grälar på och älskar sin oduglige son, här gestaltad av Christel Körner, och Solveig, Frida Röhl, den trofasta (och svikna) hustrun, som inspirerat Grieg till en vacker sång. Goethes gåtfulla ”das ewig weibliche” omformularat av Ibsen till ”det stod kvinder bak ham”.

Knappstöparen, den utomordentlige Thomas Nystedt, får enligt mitt förmenande ta för stor plats i slutet av föreställningen. Det är sånt som skvallrar om att pjäsen skrevs för att läsas.

Det är en småaktig anmärkning av en uppsättning som annars är rik på uppslag och tankar. Lite värre är det med de moderna scenerna i andra akten. Erfarna teatermänniskor skulle kunna berätta för regissören Metz att man väl kan stryka i pjäser, men ska akta sig för att skriva dit något ur egen fatabur, om än aldrig så behjärtansvärt.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: