[110201] Av och med: Christina Ciupke, Lisa Densem, Anat Eisenberg, Raffaella Galdi, Ami Garmon, Jared Gradinger, Mariola Groener, Andreas Harder, Hanna Hegenscheidt, Ayra Hernández, Ulrich Huhn, Hyoung-Min Kim, Melanie Lane, Clément Layes, Lina Lindheimer, Clint Lutes, Feliy Marchand, Irina Müller, Angela Schubot, Odile Seitz, Patrick Slepica, Peter Stamer, Gilles Viandier, Litó Walkey, Frank James Willens och Günther Wilhelm.
Utställningar, rundvisningar, workshops och framföranden om och relaterat till dans, som pågick 2 till 5 december 2010 på Uferstudios i Berlin.
Först hittar jag inte biljettkassan. Istället kommer jag rakt in i den lite speciella entrén till utställnings- och föreställningssalen, där ena sidan av rummet upptas av en köksavdelning – arbetsbänkar, spis och kylskåp. Och där, precis i entrén, står just då, när jag försiktigt gläntar på glasdörren, en kvinna och lagar mat medan en annan filmar. Jag blir förvirrad och tänker att jag kommit helt fel, och råkat klampa rakt in i något slags matlagningsprogram, men det här är faktiskt en del av festivalen.
Här håller man nämligen redan på att förbereda för den gemensamma lunchen, som lagas av konstnärerna själva – och allt som görs under festivaldagarna dokumenteras på film. För det här året har det handlat om att skapa en verklig känsla av kreativt kollektiv – en slags temporär bygemenskap, där en stor grupp dansare och koreografer tillbringat fem intensiva veckor ihop med matlagning, måltider, utbyte av idéer och tankar, kreativa experiment med skrivande, tecknande, skulpterande, associationslekar, tankeexperiment, och förstås dans och rörelse i olika former. Vad är egentligen ett verkligt kreativt kollektiv? Kan en så stor grupp konstnärer, utan utnämnda ledare och utan fastlagt tema, tillsammans och i icke-hierarkisk anda, skapa ett sammanhållet evenemang? Och hur skulle man tillsammans kunna skapa ett idealt arbetsklimat som konstnär, där man stödjer varandra och vågar dela med sig av idéer, och där privatlivet med familj och barn också på något sätt får tid och plats?
Den fyra dagar långa dansfestivalen ”Tanznacht Berlin” har underrubriken ”The Village”, och känslan man får när man stiger in är just att detta påminner om ett mindre samhälle. Det faktum att det är så många konstnärer som deltagit i projektet och att det sedan också är många av deras vänner bland åskådarna gör att man får intrycket av att alla känner alla. Det är en intim känsla över hela utrymmet, och själv blir jag också på något sätt snabbt indragen, får bli delaktig och känner mig med ens som en i gruppen. Det är en trevlig känsla men också lite förvirrande. Vem är man egentligen hej och du med när spelet är över? Plötsligt är främlingskapet återetablerat och jag känner mig lite generad efteråt, när jag lite för glatt vinkat hej då på vägen ut.
Första dagen jag kommer dit har de guidade turer varje halvtimma, där en av de deltagande koreograferna visar runt och förklarar hur de har arbetat och de olika projekt som de har utvecklat. För festivalen har de planerat in publiktid som täcker totalt tjugofyra timmar – ett helt dygn uppdelat på fyra dagar: torsdagen kl. 20-02, fredagen kl. 08-14, lördagen kl. 02-08, och söndagen kl. 14-20. Varje dag har sitt tema: nutid (”we are”), dåtid (”we were”), önskedröm (”we would have been”), och framtid (”we will be”). Jag är där fredag och söndag, och får därför ta del av artisternas dåtid och framtidsvisioner.
Och oj, vad svårt det var att skriva om det här! För det är svårt att hitta en sammanhållen linje, fast den på något abstrakt sätt också finns där. Det känns som om festivalen hela tiden balanserar på gränsen mellan att vara trevligt avslappnat nyskapande och att vara överdrivet flummigt kaotisk. Bäst av mina två besöksdagar var fredagen, för då kändes det lättare att faktiskt få ta del på riktigt. Det stora utställningsrummet hade delats upp i olika zoner, där olika aktiviteter pågick. Dels presenterades text-, bild-, ljud- och videomaterial som dokumenterade arbetet under de förberedande veckorna, dels förverkligades idéer i praktiken. I en hörna hade man skapat ett slags hemma-aktigt utrymme med kläder på en stång, tidningar på en liten pall, en stege och små mattor på golvet. Här uppmuntrades man som åskådare att stiga in, flytta om och förändra saker – lämna sina egna spår. I ett annat hörn hade man med jämna mellanrum möjlighet att vara med i ett slags associationslek, där flera personer tillsammans i ring turades om att i några få ord beskriva ett föremål som låg i mitten. Tanken var att ta ifrån föremålet dess ursprungliga namn och ge det ett nytt, byggt på de ord som under lekens gång knutits till det. Så enades vi till exempel om att döpa om den tomma, vita tallrik som vi hade framför oss under min omgång av leken till ”White waiting”.
En annan rolig del av festivalens fredagsevenemang var den radda av workshops som konstnärerna kontinuerligt erbjöd oss besökare. De olika dansarna och koreograferna turades om att leda halvtimmeslånga dans- och rörelseövningar, där de lärde ut tekniker och rörelseformer som de själva lärt sig och använt sig av. Det blev en salig blandning av improvisationsövningar, frigörande blindbockslekar och spännande avslappningsmetoder för djupare kroppskännedom. Träningskläder kunde man få låna på plats – på en bänk i foajén låg en lång rad prydliga högar med urtvättade T-shirtar och udda joggingbyxor, ihopsamlade från deltagarnas egna förråd kan jag tänka. Det var bara att hugga in och leta rätt på passande storlek. Lite som att få låna kläder av en vän – ytterligare något som bidrog till den familjära stämningen. Och det var spännande att själv kroppsligt få engagera sig i något – att få delta fullt ut, och för en stund slippa sin stela åskådarroll. Efter tre workshops tumlade jag ut ur träningssalen mjuk, uppvärmd och inspirerad. Det är ju också ett annat sätt att få lära känna en danskonstnärs verk – ett sätt att skapa förståelse för rörelserna och deras uppkomst som man vanligtvis inte har tillgång till om man inte själv aktivt arbetar med dans och koreografi. Speciellt roligt var att de andra dansarna också ofta deltog i kollegornas workshops – man fick chans att se det nyfikna utbytet och öppenheten i relationen dem emellan på nära håll.
Men som åskådare var det mest spännande projektet jag såg under festivalen dansarkivet. Detta handlade om att föra vidare och sprida bitar av koreografier. Under hela fredagen turades de olika dansarna och koreograferna om att, när det fanns tid mellan de andra aktiviteterna, lära varandra koreografier som de själva en gång lärt sig. Alla koreografier som lärdes ut under dagen dokumenterades – där fanns namnet på den dansuppsättning de varit del av, på den ursprungliga upphovsmannen, på den som nu lärde ut dem, och på de eller den dansare som nu fick lära sig dem. I slutet av dagen framfördes alla de utlärda koreografibitarna som ett slumpmässigt sammansatt kollage, och det var riktigt fascinerande att se hur de olika rörelsesekvenserna fick nya betydelser i relation till varandra!
Söndagen, som ju var festivalens sista dag, blev sedan lite av en besvikelse för mig. Här fanns betydligt mindre möjlighet till verkligt deltagande. Det handlade om en framtidsvision – om vilken vändning gruppens och de enskilda medlemmarnas liv kunde tänkas ha tagit om fyrtio-femtio år. Jag tänker att det skulle kunna ha blivit en intressant reflektion, men det kändes som om den stannade på ett för ytligt plan. Mest fick betraktelsen en överdrivet skämtsam ton. Alla deltagarna hade klätts och sminkats som gamlingar, och gick till fullo in i sina gamlingsroller – som självcentrerade gubbstruttar, tjatiga halvdementa tanter, krumryggigt skakigt käppstödda, halvgalet rabiat provocerande… Alla klichéer av åldringsbeteende gavs utrymme. Och det verkade som om många av dansarna själva hade mycket roligt åt rollspelandet och fantiserandet, men som åskådare kände jag mig under största delen av kvällen helt utanför. Mest kändes det som ett enda långt insider-skämt och känslan av öppenhet och direkthet, som på fredagen hade inbjudit mig att komma nära inpå och ta del av processen, saknades här helt.
Dansarna var helt inneslutna i sina påhittade åldringsroller och kommunicerade med oss bara genom dessa. De höll korta konferenser där de berättade fragmenterat och rörigt om det som hänt under de senaste årtiondena och mindes hur det varit under dansfestivalen 2010. De hasade omkring och inledde absurda, provocerande samtal med åskådarna. Ur högtalarna kom med jämna mellanrum bisarra utrop om vad som nu kunde ses på olika platser i salen, blandat med förvirrade rapporter om hur många kakor som fanns kvar i burken vid entrén. Och i slutet av kvällen uppfördes en långdragen halvimproviserad föreställning där alla deltagare satt vid ett långt dukat bord arrangerat lite som den sista nattvarden. Vi fick höra ytterligare skämtsamt överdrivna berättelser om gruppen och det gemensamma arbetet med festivalen ”då, för så många år sedan”, blandat med absurda, halvsexuella scener, som möjligen hade någon form av band till lördagens program där drömmar, fantasier och önskningar hade stått i fokus, men som för mig förblev oförståeliga, avklippta inslag.
Det som intresserade mig mest under den här kvällen var den nya presentationen av koreografi-kollaget från dansarkivet, nu med dansarna i sina spelat äldre, skröpligare kroppar. Det är intressant med olika typer av kroppar i rörelse – ett utforskande av rörelsernas gränser, av olika kroppars gränser. Det skulle kunnat vara intressant att hitta en åldrande kropps rörelsemönster i en koreografi – att utforska vad kroppens åldrande innebar. Men också här kändes det som om betraktelsen stannade på ytan. Vissa av dansarna höll sig kvar i gamlingsrollen och utförde rörelserna långsamt och hackigt, andra verkade på ett ögonblick återfå sin ungdomliga spänst och flexibilitet. Kanske är det precis så det är, att vissa bevarar spänsten trots åldern, medan andra tappar flytet i rörelsen, men här blev framförandet underligt hackigt och det kändes som om ingen förmådde ge någon verklig inblick i villkoren för den åldrande dansaren. Och så får det mig att tänka på dansare som faktiskt har fortsatt att framträda så länge det fortfarande gick att röra minsta lilla del av kroppen – som Kazuo Ohno, en av butoh-dansens mästare, som ännu när han var 97 år gammal utförde fantastiska koreografier. Och på min mormor, som försökte visa mig hur man dansare hambo några veckor innan sin 90-årsdag. Och så tänker jag på Pina Bauschs tanke om att dans kan framföras med varje liten del av kroppen, att också en helt orörlig kropp kan ses som dansande genom en slags förmedlad intensitet. Alla kroppar kan dansa, kan utmana sina egna gränser, kan förmedla något intensivt genom rörelserna. Då kan jag inte låta bli att känna att den här lilla föreställningen bara blir en urvattnad bild av vad dans kan vara med en åldrande, mindre rörlig kropp.
Nä, det kändes som om festivalens avslutning punkterade min entusiasm. Kanske var det här som festivalens organisationsidé inte riktigt höll, när så många konstnärer skulle få plats och man hade försökt pressa in för många olika idéer i ett koncept som skulle ge en samlad bild – av ålderdomen. Och kanske fungerade det bättre på fredagen just för att man där inte hade försökt tränga in det hela i en för snäv form – där fick det istället utrymme att spreta åt alla möjliga olika håll. Som åskådare skapade man då själv en linje i det hela. Det blir något annat än att se samlade, välregisserade dansföreställningar. Något som mer är ett slags utkast – en enorm samling intressanta idéer från en grupp spännande, originella människor. Idéer som man skulle kunna väva vidare på och skapa flera olika nya projekt av. Det jag upplevde som festivalens största värde var just möjligheten att få en skymt bakom kulisserna, in i det lite kaotiska tankearbete som ligger bakom de färdiga dansföreställningarna. Som att stå mitt i en enorm tankekarta.
Och på vägen ut passerar jag den öppna dörren in till träningsstudion. Där är högar av madrasser och massor av stojande, skrattande, hoppande barn i alla åldrar. De deltagande dansarnas och koreografernas barn som den här kvällen för en gångs skull får vara med, och får en egen plats. Ett eget kreativt kollektiv.
/Hanna Nordqvist
Fotnot om platsen: Uferstudios är ett nytt, mycket viktigt tillskott till Berlins dansscen. Med understöd från bland annat Lotto-stifelsen (”Lotto-Stiftung”) har man byggt om en gammal bussverkstad som tillhört Berlins lokaltrafik (BVG) till 14 sprillans nya dansstudios. Den nya ”dansverkstaden” ligger i stadsdelen Wedding och öppnade officiellt först i början av september 2010. Här pågår nu dansundervisning – Bachelor och Masterprogram i olika former av modern dans, samt kortare kurser och workshops – och man anordnar projekt med lokala och internationella artister, bjuder in till möten och föreställningar. Initiativtagare till Uferstudios är nätverket TanzRaumBerlin GmbH – en sammanslutning av olika scener, arrangörer, institutioner och konstnärer i Berlin, som har som mål att aktivt arbeta för att stärka den moderna dansens roll inom stadens kulturliv.
