CINDERELLA

[110214] Av och med: Ann Liv Young
Ljuddesign: Ann Liv Young och Michael Guerrero
Assistens: Annie Clinton

Spelades 27 och 28 januari som del av dans- och performancefestivalen Context #8 på HAU 3 i Berlin.

Innan den här föreställningen visste jag inte att teater kan vara så traumatiserande. Jag vrider och vänder på mina upplevelser i huvudet hela vägen hem.
Det är svårt att hitta fram till vad det är som egentligen har hänt. Jo, det som har hänt är att jag som åskådare indirekt ställts inför en hemsk bild av mig själv, på ett sätt som jag inte lyckats värja mig emot. Så många gånger som jag funderat över om jag skulle vara en sådan som stod upp för det jag tror på, som skulle gå in och skydda andra om det känns som om de behandlas dåligt, som skulle säga ifrån. Jag har alltid hoppats det. Men efter den här föreställningen känns det som om den bilden av mig själv punkterats. Jag ifrågasätter om jag verkligen någonsin skulle säga vad jag tycker eller skydda någon annan om det inte var helt riskfritt och bekvämt för mig att göra det. Istället ser jag mig i allt mitt hyckleri, hur jag sitter där och ömsom generat skrattar med, ömsom förargat knyter nävarna och tittar bort.

Jag sitter längst in mot väggen på första raden. På scenen befinner sig en kvinna i pastellfärgad, kort prinsessaktig klänning. Hon har långt blont hårsvall och är starkt sminkad, som en docka, med markerade rutor blå ögonskugga och knallrosa kinder. Som medhjälpare har hon en rundlagd, godmodig man, barfota och klädd i en lågt skuren, tajt grön klänning, med en lång blond fläta mitt på huvudet och svart krulligt hår på sidorna. Han filmar och fotograferar allt som sker, och kommer med allvarsamma, välgenomtänkta kommentarer när han blir ombedd. Men mest av allt är han tyst. Det är kvinnans show – Sherrys. Sherry är dans- och performancekonstnärens Ann Liv Youngs alter ego.

Från allra första början är tilltalet direkt. Först ger det ett glättigt, showigt intryck, men det ligger en hård, liksom obeveklig underton i allt som sägs – ett slags brutalt öppen ärlighet – redan när Sherry i en av de första scenerna rör sig genom publiken och frågar vilka som inte kan så bra engelska. Det är viktigt, för allt kommer att ske på engelska, och hon har skrivit en massa text till pjäsen som vi måste kunna förstå. ”I love that! Don’t you just love that!?!” utbrister hon ofta som kommentar till vad någon i publiken svarat på hennes frågor. Hon är en amerikansk donna, en benhård hollywood-brud, en våldsamt medkännande talk-show-host, en grymt öppenhjärtigt självsäker teveterapeut.

Det blir mycket skratt hela föreställningen igenom, men samtidigt blir stämningen alltmer betryckt. Jag upplever att rummet känns alltmer klaustrofobiskt litet, utgången så oändligt långt bort och svårtillgänglig, publiken på ett obehagligt sätt sammanlänkade med varandra utan att man känner ökat förtroende eller sympati för varandra. Sherry är som en stor, otäck spindel, som rör sig snabbt mellan oss, på ett ögonblick är hon ända uppe på de översta raderna – det finns inget sätt att undkomma detta ständigt överhängande hot. Hon håller oss i publiken under ständig uppsikt och granskar vårt sätt att förhålla oss till det som händer. ”Det är okej att du gäspar”, säger hon bittert och pekar mot min stolsgranne, ”trots att du sitter på första raden, så att jag blir tvungen att se det.”

Den här föreställningen får mig att inse att alla föreställningar jag hittills har sett alltid har haft en stark osynlig gräns mellan sig och publiken. Också de föreställningar där skådespelarna ställer direkta frågor till åskådarna, rör sig mellan bänkraderna, klättrar över stolsraderna, till och med där de drar upp enstaka åskådare på scenen – alltid har det funnits kvar ett slags respekterad skiljelinje. Kanske för att det ändå är tydligt att de gör det som figurer i pjäs, eller för att man litar på att skådespelarna så långt det är möjligt tar ansvar för att ingen kommer till skada, att ingen skulle gå med på att det skulle gå så långt som till personliga angrepp… Men i den här föreställningen känner jag snart att jag inte kan lita på de här oskrivna reglerna. Det är lite som om det här inte finns några skyddsnät. För Sherry går över alla gränser. Hon frågar folk i publiken direkta frågor om deras psykiska hälsa och sexuella vanor och fortsätter att ifrågasätta deras svar och ställa följdfrågor tills de till slut avslöjar riktigt personliga saker, som att de blivit misshandlade som barn eller att de just haft en psykisk kollaps. Hon låter ingen komma undan med skämtsamma undanflykter. Alla hennes frågor är allvarliga och hon kräver allvarliga svar. Först känns det som om det finns en viss befriande öppenhet i sättet att prata med publiken, men snart känns det alltmer ångestfullt pressande – som ett slags psykologiskt spel som man inte kan vinna, där hon hela tiden är i absolut överläge, där hon alltid har det slutgiltiga tolkningsföreträdet. Och är det verkligen okej att pilla i folks psyken på det sättet, att tvinga dem att blotta sig? Är det inte riskabelt att öppna människors gamla sår, att peka ut deras brister och göra dem osäkra, utan att ta ansvar för vad som händer sedan? Får man göra vad som helst i konstens namn?

Fast figuren på scenen påpekar ju också flera gånger argt att det inte är konst hon gör. Vad är det då? Det borde man kanske ha frågat. Jag antar att det ska ses som ett slags samhällsdebatt, eller gruppterapi. Eller någon form av negativt laddad psykoanalys… Och kommer egentligen uttalandet att detta inte är konst från rollfiguren Sherry eller från konstnären Ann Liv Young? Den gränsen finner jag omöjlig att dra i den här föreställningen. Och det är fruktansvärt obehagligt! För det är inte bara en fråga om att känna att jag kan leva mig in i rollen som hon spelar. Nä, det går längre än så. Utifrån sättet hon förhåller sig till oss i publiken, kan jag inte släppa känslan av att det här överhuvudtaget inte finns några gränser mellan skapare och rollfigur. Jag försöker att se konstnären bakom figuren, men jag lyckas inte. Det är som om det inte finns några skarvar, men inte för att föreställningen flyter på felfritt. Tvärtom hoppar den från en scen till en annan, samtal med enskilda i publiken dras ut i det oändliga, högtalarsystemet pumpar ut musiken på så hög volym att vi på första raden blir tvungna att diskret hålla för öronen, begreppsförklaringar blir luddigt fragmenterade, och man har svårt att se en linje i berättandet…

Men kanske just därför – på grund av det självsäkra, självklara sätt som föreställningens kaotiska, liksom medvetet amatörmässiga upplägg presenteras – blir det omöjligt att urskilja konstnären som skapat och planerat föreställningen bakom den påstridiga rollfiguren. Sherry, som berättar om sina extrema teatererfarenheter, som skriker någon rakt i ansiktet att ”it’s not fucking funny!” när han råkar flina till under ett av hennes allvarligare psykologiska påhopp, och som plötsligt börjar gråta över någons framtvingade avslöjanden; som visar upp sina blåmärken och blodfläckarna på klänningen från tidigare föreställningar, som ilsket tillrättavisar oss när vi inte verkar ha lyssnat tillräckligt noga på texterna ”hon” har skrivit, och som tvingar på en terapeut i publiken boken om ”hennes egna” terapimetoder. Sherry är överväldigande, obevekligt dominant, och också om jag skulle få se att det finns en tydlig gräns mellan konstnär och rollfigur – att de är helt olika personer – så tror jag ändå att jag inte skulle kunna släppa känslan av att Sherry här är den som har överläget. Vad skulle få Ann Liv Young att träda ur rollfiguren och stoppa föreställningen? Hur långt skulle hon låta det gå? Jag vågar inte riktigt tänka på det.

I grunden till föreställning ligger Sherrys (eller Ann Liv Youngs) ingående, psykologiserande tolkning av sagan om Askungen (Cinderella). Hon har en bunt papper med sig – monologer som hon skrivit och som hon nu läser upp ganska monotont, utan att dramatisera överdrivet. Det är Askungen som berättar om sitt liv, sina tankar och känslor: hur hon bor med den elaka styvmodern och de två vedervärdiga styvsystrarna, om hur hon håller sig undan och gör allt för att inte väcka de andras irritation eller ilska, om hur ensam och isolerad hon känner sig, och om hur hon ändå inte kan förmå sig att ge sig av. Och just det här uppfattar jag som grundidén med hela föreställningen – att brutalt tvingas förstå något om förtryckande relationer och om svårigheten att bryta dem. För föreställningen är för mig som ett enda långt maktspel – det går över alla gränser, får mig att må dåligt och protestera inombords och ändå lyckas jag inte bestämma mig för att gå därifrån.

Varför? VARFÖR!?! Det är en fråga som jag efter föreställningen känner att jag måste hitta ett svar på. Är det bara av nyfikenhet, för att jag vill se vad som händer sen, hur berättelsen knyts ihop, vad det egentligen handlar om? Är det för att jag ogärna vill bryta mot teaterns regler – ogärna göra något så dramatiskt som att resa mig upp och gå, mitt under pågående föreställning? Är det för att jag sitter så illa till – på första bänkraden – och måste gå förbi Sherry och hela publiken för att komma till dörren, och därför inte vågar? Eller handlar mitt beslut att stanna kvar egentligen om en brist på beslutsamhet? Är det ett beslut som säger något avgörande om mig, eller, ännu vidare, säger det något om oss som människor och om det samhälle vi lever i? Jag tänker att ”Sherry” på något sätt genom den här föreställningen blottlägger en grundläggande brist i vårt sätt att förhålla oss till oss själva och till andra – ett skrämmande stort behov av att passa in, en rädsla att sticka ut som väger tyngre än de inre moraliska motsättningarna, en skriande brist på mod att våga stå för det man känner. För varför säger ingen emot henne mer, varför protesterar man inte mer när hon domderar om hur saker är – hur vi är och inte är?

Hon är en tyrann, en maktmänniska som utnyttjar alla knep för att övertyga och ta kontroll. Enligt hennes sätt att se på saken så försöker hon ju bara hjälpa oss, försöker hitta vad som är fel med oss och få oss att komma ut ur våra skal. – ”Varför har du så många tröjor på dig?” ”Varför är du så röd på halsen?” ”Är allt okej med dig, egentligen?”– Hon vill ju bara att alla ska vara ärliga, öppna, så som hon är mot oss, hon berättar ju allt om sig själv, varför försöker vi då dölja oss bakom klichéartade svar, bakom skämtsamma bortförklaringar? Men hennes sätt att vara påminner mig på pricken om den typ av dolt förtryck som man inte så sällan råkar ut för, från människor som känner ett behov av att trycka ner en: Ett avväpnande medkännande och goda råd som är som nålstick, angående hur vi ser ut, hur vi klär oss, hur vi pratar… Någon som hjälpsamt rättar vårt språkbruk, just när vi entusiastiskt börjat berätta något. Här får jag en liknande känsla av maktlöshet. Hur försvarar man sig mot ett förtryck som på ytan är välmenande? Här tar det sig ju delvis också mer aggressiva former, så helt välmenande är det väl ändå inte, men tanken verkar ändå vara att Sherry vill se sig som god. Men egentligen är hon ju inte en verklig människa, utan bara en rollfigur. Och som publik befinner man sig i en situation där man inte är van att behöva försvara sig… Varje vuxen människa måste ju kunna försvara sig själv, själv sätta gränser och säga ifrån när någon försöker trycka ner en. Eller helt enkelt gå därifrån. Men samtidigt borde man ju också kunna stödja och försvara varandra. Båda delarna visar sig vara lika svårt här.

När Sherry en lång stund står och skriker aggressivt åt en äldre herre i publiken, när han inte vill köpa hennes avföring blandat med glitter i en liten plastburk i slutet av föreställningen, känner jag hur allting knyter sig inuti mig. Så kan hon ju inte göra – hon kan inte ge sig på någon enskild på det viset! Jag borde säga till henne att sluta. Men det går inte, jag vågar inte, förmår mig inte till att ställa mig upp och själv hamna i blickfånget, vågar mig inte på att göra mig skrattretande genom mitt upprörda allvar. Kanske är det i varje fall fortfarande ett slags skämt, och jag är kanske den enda som inte har förstått det?, ursäktar jag mig. Det skulle ju vara hemskt pinsamt att visa att jag inte har fattat något av föreställningen. Men också om det inte är ett skämt, och det vore legitimt att säga ifrån – vad ska jag göra om hon går på mig sedan med samma aggressivitet? Kan jag lyckas försvara mig då? Nä, istället sitter jag tyst och kokar inombords, tills mannen själv till slut lämnar salen, efter att med brusten stämma ha vänt sig till oss, till hela publiken: ”Och ni, ni sitter där och skrattar med! Skrattar åt mig!” Jag känner med honom, med hela kroppen, känner mig tillintetgjord av skam över min egen feghet. Sedan är det slut, och jag glider, liksom de flesta, snabbt ut ur salen, utan att applådera, och försöker undvika att få ögonkontakt med Sherry på vägen ut. Fast inte ens det kan ses som en stum protest – hon har själv bestämt sagt åt oss att vi inte får applådera, att hon ser det som nedlåtande. På det sättet har hon tagit udden av vår möjlighet att visa missnöje genom att inte applådera. Och jag får heller ingen uppfattning om hur de andra åskådarna har upplevt föreställningen – är de lika skakade som jag?

Efteråt tänker jag att det som sker under föreställningen är två parallella processer som komplimenterar varandra: Genom sitt sätt att vara förtrycker och provocerar Sherry oss, och genom den fragmenterade Askunge-berättelsen och analyserna av denna, berättar hon om de mekanismer som gör att man stannar kvar i ett förtryckande förhållande – indirekt berättar hon alltså om de mekanismer som gör att vi ändå stannar kvar och låter oss förtryckas. Att man stannar beror på att man vänjer sig vid hur det är, påstår hon – att man vänjer sig vid att bli förtryckt och misshandlad. Människan är skapad sådan att hon vill kunna ha kontroll över och förutsäga vad som kommer att ske. Och har man en gång vant sig vid ett liv under förtryck, blir detta också något förutsägbart och tryggt – eller i varje fall tryggare än rädslan för vad som skulle kunna hända om man försökte ge sig av. Alltså får vi chans att med en viss distans reflektera över förtryckande förhållanden och samtidigt får vi på ett konkret sätt uppleva hur det är att förtryckas och hur svårt det är att försvara sig. Jag vet inte om det egentligen är tänkt att föreställningen ska fungera så, men med den tolkningen får den i varje fall en tydligare mening för mig. Annars är den nästan bara riktigt obehaglig – vilket ju också på många sätt är intressant. Det är nog inte alltid dumt att konfronteras med sina sämre sidor, och att tvingas öppna ögonen för de mekanismer hos en som man hellre skulle vilja blunda för. Förhoppningsvis gör det att man reagerar annorlunda en annan gång, eller att man blir bättre på att förlåta andras fel och brister. Föreställningen är intressant på många olika sätt – provocerande och kontroversiell, och det var bra för mig att tvingas tänka till. Men trots detta är jag fast besluten om att inte frivilligt utsätta mig för just den här typen av psykterror igen, om jag kan undvika det. Och jag har mycket svårt att förstå den unga tjejen i första raden som är där för andra kvällen i rad. Vad är det som gör henne så glatt entusiastisk? Själv ser jag föreställningen mer som en möjligtvis nyttig dos av självplågeri – ett nödvändigt ont för att tvingas nå en viss grad av självinsikt. På det viset är det effektiv, men inte något att känna sig glad och upplyft av.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: